Skrik

I morse hörde jag en diskussion på radion om förskoleplatser, apropå att man i Malmö saknar massor av förskoleplatser inför terminsstarten. Programledaren frågade damerna runt bordet vad man skulle göra för att försäkra sig om att få en förskoleplats i tid. Ett förslag var att maila och ringa och tjata tills man får det man vill ha. Jag kan bara säga att det fungerar bra. Det är dessvärre så att de som skriket högst många gånger får mest av stat och kommun. Men också de som kan formulera sig väl och tala för sin sak.

Det är faktiskt fruktansvärt tragiskt att det är så. Det ska inte behövas. Har jag skickat in en ansökan om förskoleplats ska den handläggas i turordning och inte bli mindre prioriterad för att jag inte tjatar. Bara för att jag är tystlåten ska jag inte hamna sist, inte heller för att jag inte behärskar myndighetsspråket.

Att inte handlägga efter den ordning som är bestämd är rättsosäkert för medborgarna. Att på osakliga grunder prioritera en framför en annan är orättvist och drabbar bara dem som är svagast. Jag blir så arg på att det fungerar att tjata och skrika sig till saker från samhället. Jag blir ännu argare av att jag i mitt jobb också prioriterat dem som skriker högst för att jag bara är människa och inte orkat stå emot.