Diskriminering

Jag har en kollega som inte hör så bra, personen har hörapparat, vilket så klart är till hjälp, men i stora folksamlingar är det ändå svårt. Varje gång det är föreläsning eller stormöte på jobbet ber min kollega att de som pratar ska använda mikrofon, det blir alltid debatt, föreläsaren säger alltid emot eller ber kollegan att sätta sig längre fram, vilket inte hjälper. Jag blir så himla förbannad. En person som är anställd på en arbetsplats ska kunna få tillgodogöra sig information på samma sätt som alla andra, utan att bli ifrågasatt. Det ska inte vara personens uppgift att påtala och debattera om detta varje gång. Det är chefernas uppgift.

Men det som upprör mig mest av allt är hur många föreläsare som inte har vett att förstå att det är en del av deras arbete att prata i mikrofon. De tycker uppenbarligen att det är obekvämt, men de får banne mig betalt för att övervinna det obehaget. Om man väljer den rollen så ingår det att se till att de man föreläser för eller utbildar hör vad man säger. Det finns ingen som har tillräckligt stark stämma för att klara av ett stort rum med mer än 30 personer, oavsett om det finns någon med funktionshinder eller inte. Det är bara att leva med mikrofonanvändandet eller välja annat arbete. Det är inte okej att sätta sina egna behov framför den med funktionshinders behov i det här fallet. Det är egoistiskt och riktigt ohyfsat.

På vårt jobb har vi fina, välskrivna dokument om likabehandling, där det framgår med all tydlighet att ingen ska diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning. Och just det, även lagen förbjuder sådan diskriminering. Att det ändå förekommer sådan diskriminering regelbundet är helt sanslöst. Speciellt när det är så enkelt att åtgärda.

Boktips

Idag på världsbokdagen vill jag presentera några av mina favoritböcker (just nu). Varsågoda!

Shantaram, av Gregory David Roberts.

En bok som handlar om en man som rymmer från ett fängelse i Australien och hamnar i Indien, där han börjar ett nytt liv, som läkare i slummen. Livet utvecklar sig till kontakter med maffian och så har vi en kärlekshistoria, som sig bör.





Boktjuven, av Markus Zusak


En bok som utspelar sig under 2:a världskriget, men till skillnad från de flesta andra världskrigsböcker så följer man en tysk flicka som bodde i en vanlig tysk familj. Följ deras vedermödor under kriget och hur en judisk man som de gömmer i källaren blir flickans bästa vän.






Kl 21:37, av Karin Alfredsson

Jag som älskar spänningsromaner måste rekommendera denna bokserie. Samtliga böcker tar upp viktiga frågor, just denna tar upp frågan om aborter i Polen och de bekymmer som finns i det.

Jag och Gud

Jag tycker om att lyssna på gamla radioprogram via sr-play. Idag hamnade jag på Teologiska rummet och ett program där bland annat KG Hammar diskuterade om bibeln bör tolkas symboliskt eller bokstavligt. Som den gode KG brukar vara så var han även i detta sammanhang ytterst klok och inspirerande.

I programmet pratade de om att alla bibelns texter är symboliska och att det är själva kärnan i bibeln, att tolka dem bokstavligt begränsar vår upplevelse av Gud. Vårt språk och våra ord räcker inte till för att fånga tron, den är större.

Det är intressant, speciellt för en sån som mig, som använder språket som främsta verktyg i att skapa verkligheten. Det blir en logisk konsekvens att jag alltså inte kan skapa tron eller Gud, för han är större. I bibeln finns massor av bilder av Gud, de mest kända är fadern, sonen och den helige anden. Men Gud beskrivs även som den som är. Att vi inte kan beskriva Gud med ord gör tron dynamisk och ger oss alla möjlighet att hitta egna bilder, som beskriver den delen av Gud som vi just då behöver.

Jag har själv spenderat massor av tid att fly från Gud, det har inte gått så bra, men jag trivs inte med den begränsade bild av Gud som jag upplever att kyrkan idag har. Jag trivs inte med de former för tro som pådyvlas mig i olika sammanhang. Jag klarar inte att formulera ord som räcker till. Men om jag får leta symboler, dra paralleller och återupptäcka tron mycket mindre bokstavligen än tidigare så kanske vi kan hitta tillbaka till varandra. Kanske. Kan Ske.

Allas lika värde

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det absolut viktigaste bekymret som vi tillsammans måste lösa är det faktum att vi inte har ett jämställt samhälle.

Det första vi behöver göra är att erkänna problemet, för det finns och det syns tydligt om man bara öppnar ögonen. Det tog i och för sig 33 år för mig att inse vidden av orättvisorna och börja tycka att det är alldeles tokigt. Men de flesta av er andra är långt mycket mer smarta än jag, så ni har säkert redan knäckt det. I princip inget område är jämställt. Det finns djupa och långtgående orättvisor som bara beror på kön. Kvinnor har mindre lön än män på grund av ett löneförhandlingssystem som gynnar män. Kvinnor blir oftare misshandlade i sina nära relationer än män. Kvinnor arbetar i yrken där det inte finns pengar, män jobbar där pengarna finns, och där pengar finns, finns tråkigt nog mycket av makten också. Kvinnor får sämre pensioner än män. Det forskas mer på mäns sjukdomar, än på kvinnors. Och så vidare.

Allt kan kokas ner till en enda värdering, det handlar till syvende och sist om huruvida man anser att alla människor har lika värde eller inte. Anser man det måste det också få konsekvenser i hur mycket man bryr sig om att halva världens befolkning anses vara mindre värd än den andra halvan. Att tycka att alla har samma värde, men att inte se att alla inte har samma möjligheter att leva det liv som de skulle önska beroende på strukturer som är ärvda ur ett urgammalt patriarkalt samhälle, är inte konsekvent.

Ibland vill jag bara ställa mig på en stol och skrika att alla ni som säger att alla har lika värde, alla ni måste också agera, tänka och prata på ett sätt som bekräftar den värderingen. Annars är det ert fel att inget händer. Faktiskt.

Att förneka att det är ett problem att vi inte är jämställda, är samma sak som att säga att alla människor inte är lika värda. Och jag känner ingen som skulle säga det. 

Våld mot kvinnor

En vän la upp en länk på sociala medier, som ledde till en sida med 2 bilder, den ena på ett lyckligt par på deras bröllopsdag, den andra bilden tagen bakifrån på samma par, och där ser man att mannen håller fast kvinnans arm, som är täckt av blåmärken. En sida som behandlade det otäcka ämnet våld mot kvinnor. Det dröjde inte länge innan kommentarer välde in. Massor av män som ansåg det vara orättvist att man alltid pratar om att kvinnor blir slagna av män och aldrig om det motsatta.

Jag vill börja med att poängtera att våld aldrig någonsin är acceptabelt. Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir uppgiven och förbannad av dessa kommentarer. Att det är vanligare att kvinnor är offer och män förövare när det gäller våld i nära relationer är tämligen välkänt (vilket inte innebär att det motsatta aldrig sker). Det är en viktig fråga att lösa, inte bara för att ingen människa ska behöva utsättas för våld i något sammanhang (utom möjligen de som väljer att boxas). Var och en av dessa kvinnor berövas makten över sina egna liv av en annan person, en person som de vid något tillfälle valt att leva med. De är inte fredade ens i sitt eget hem. Det i sig är ytterst allvarligt.

Det är också ett symtom på en syn på kvinnor allmänhet, som är förskräcklig. Det värsta är att kommentarer som de som skrevs är en bekräftelse på denna kvinnosyn och en enorm förminskning av problemet. Att män också är utsatta gör inte problemet med att kvinnor är utsatta mindre. Så klart ska vi arbeta för att våld i alla former, men i synnerhet i nära relation försvinner helt och hållet. Det är inte till hjälp i den kampen att en del män (och kanske ett fåtal kvinnor) ständigt försöker lägga locket på och förminska problemet. Om de människorna har den politiska makten, kan vi glömma ett jämställt samhälle. I grund och botten är det en värderingsfråga, om vi vill ja jämställdhet behöver vi alla tänka igenom vilka konsekvenser det får för oss i vardagen, och förändra våra tankar, ord och handlingar. Vi kan inte påstå att en fråga är ogiltig bara för att en annan fråga inte behandlas. I stället kan vi lyfta båda frågorna. Det borde inte vara så svårt.

En av anledningarna till att jag numer kallar mig feminist och inte jämställdhetsivrare är just detta, att det finns massor av stora och små händelser, som man stöter  på i vardagen, men som man inte märker förrän man börjar titta närmare på dem. När jag "bara" var för jämställdhet, hade jag troligen nickat och hållt med männens kommentarer, utan att reflektera att det är just de kommentarerna som egentligen andas en viss bismak av -kvinnor är inget värda och ska bara hålla tyst. För mig blir det allt mer viktigt att vi för samtal som innebär att allas åsikter räknas och att ingen försöker tysta någon annan på grund av deras kön. Män och kvinnor är lika mycket värda, det är hög tid att det syns och märks överallt.

Nu får det vara nog

Under en tid har jag försökt blogga varje dag. Det går inge bra... Jag tycker att mina blogginlägg blir tråkigare och mindre genomtänkta. Så från och med nu hoppar jag av Blogg 100, och fortsätter att blogga när andan faller på. Så hoppas jag att inspirationen kommer tillbaka och ni kan få färre, men bättre inlägg att läsa.

Se you!

Om mig

Idag får ni en topp-lista från Karlssons verklighet.

Bästa brittiska deckare: Foyles war.
Bästa hjärnpusselsidan: Conceptis puzzels
Bästa bok: Sagan om Gein, skriven av en nära bekant till mig.
Bästa tidning: Allt om vetenskap


Bästa TV-serie: Gilmore Girls
Bästa dryck: Bubbel, gärna sött.
Bästa motionen: Allt där man blir oväntat trött och smutsig.
Bästa fågeln: Koltrasten har jag alltid tyckt om.
Bästa hushållsmaskinen: Brödrosten, som gör tråkigt bröd roligare.
Bästa verktyget: Kofoten
Bästa mat: Lax på saltbädd med potatismos
Bästa elektronikpryl: Dessvärre mobilen, som är lite av en personlig assistent.

Det var en inblick i vad jag tycker om just idag.

Brandsläckning

När man pratar problem och lösningar inom Lean, så pratar man ibland om brandsläckning och långsiktiga lösningar. Brandsläckningar är kortsiktiga lösningar som snabbt tar bort ett problem medan de långsiktiga mer gräver i orsakerna och försöker åtgärda dem. Ibland är brandsläckningar nödvändiga, speciellt på problem som bara inträffar en gång. Men om samma problem återkommer kan det vara smartare att gräva lite mer i vad som orsakar problemet.

Jag tror att denna idé kan användas även i andra sammanhang än att effektivisera arbetsplatser. Jag kan själv se att jag ofta släcker små bränder i mitt liv, jag letar ofta efter åtgärder på problem lite i blindo, men sällan att jag går till botten med vad som orsakar problem.

Vi kan ta min trötthet som exempel. Jag är trött på dagarna ofta. Den första åtgärden när det händer är att sova en stund när tröttheten är som värst, vilket hjälper för stunden, men snarare försämrar tillståndet i längden. Det är brandsläckningen. Men om man rotar lite i problemet så kan man fråga sig varför jag är trött på dagen, jo för att jag vaknar flera gånger om nätterna, då kan man tro att det är det vi behöver åtgärda, men hur gör man det? I stället tittar vi vidare, varför vaknar jag flera gånger om nätterna, för att jag inte kommer ner i djupsömn, detta problem kan åtgärdas med lugnande medicin, men inte heller det är en speciellt långsiktig lösning. Varför kommer jag inte ner i djupsömn? Troligen för att jag inte kan slappna av ordentligt. Varför kan jag inte det? För att jag får för många intryck innan jag går och lägger mig. Så i stället för att sova på dagen har jag börjat förändra mina kvällsrutiner (i och för sig i kombination med medicin under en övergångsperiod). Jag stänger av datorn, lägger undan telefonen och varvar ner en timme innan sänggående. Det har hjälpt ganska bra den senaste veckan. Hoppas att det är den långsiktiga lösningen! 

Lean-Karlsson

Igår valdes jag till Lean-coach i teamet på jobbet. Det gick till ungefär så här. Frågan om vem som var intresserad av uppdraget ställdes och jag sa att jag var intresserad och ingen annan sa något så det blev jag.

Lean är ett arbetssätt som innebär att man ska jobba med ständiga förbättringar. Vi håller på att lära oss hur det går till och jag kommer att få ännu mer utbildning i och med mitt uppdrag. Men jag kan känna spontant att jag gillar idén eftersom det är lite så jag vill leva mitt liv och försöker att leva mitt liv. Jag vill ständigt bli bättre. Jag vet att jag är bra som jag är, men det finns ändå saker som går att finslipa. Det som jag tänker mycket på är rutiner, träning, hälsa, välmående och sånt, men det är kanske bara för ett det är viktiga frågor för mig just nu. Andra kanske vill effektivisera sin vardag ur ett tidsperspektiv för att hinna med allt man vill. Vad vet jag.

Jag jobbar i alla fall mycket med förbättringar i mitt liv. Tidigare mycket kring personlighet och utseende. Jag försökte vara snällare, gladare, smartare och roligare. Idag tycker jag att min personlighet är ganska bra. Nu är det andra saker som är viktiga. Att må bra, att kunna sova, att bli starkare, att lära mig nya saker, att komma ihåg det jag lär mig och sånt. Att ta vara på livet på ett optimalt sätt. Att inte slösa med fel saker. Att tänka igenom vad jag prioriterar och sen genomföra för att kunna leva ett mer äkta liv. Det är ju faktiskt min skyldighet till världen att vara den unika person jag är så mycket jag bara kan.

Var tog hövligheten vägen?

Jag blir så trött på att människor inte är hövliga mot mig i mitt arbete. Jag har ett arbete som innebär att människor ibland blir besvikna och upprörda och det har man rätt att bli. Men det finns olika sätt att bete sig när man är arg och besviken. De allra flesta frågar vad beslutet beror på, försöker förstå, berättar ibland att de inte håller med och använder sedan det som står till buds, att överklaga.

Men så har vi den lilla klicken som blir otrevliga, och då menar jag riktigt otrevliga, som framför hot, som misstolkar allt man säger, som dumförklarar en, som är allmän ohövliga. Dessa tar så mycket tid och energi från en att man nästan vill ge upp och jobba på ett laboratorium med bakterier som enda sällskap. De ringer ofta och tar fysiskt massa tid, men också all tid som man grubblar på dem och hur man ska bemöta dem och vad som ska hända i nästa samtal och vad man egentligen sagt och vad man ska säga nästa gång. Det är hemskt krävande och tar nästan all kraft och energi under de perioderna man har med dem att göra.

Därför vill jag bara uppmana alla som är i kontakt med myndigheter att säga vad ni tycker, att be om förklaringar men att alltid, alltid vara hövliga och trevliga i samtalen.

Grupptyck

Det finns massor av träningstips som cirkulerar på det där nätet. En del är bra tips, andra är bra men inte tillämpliga, en del är väl kanske inte vad man skulle definiera som bra. Jag läser en hel del om träning och hälsa på nätet eftersom det är en del av vad som motiverar mig att träna. Det som ändå förvånar mig lite är hur lite det står om det som är den största anledningen till att jag börjat träna och lyckats fortsätta, nämligen grupptryck.

När jag var yngre umgicks jag mest med människor som inte tränade speciellt mycket. Vi hade annat för oss, som var viktigare och roligare då. Vi pratade inte ens om att träna och jag tänkte inte så mycket på det. Ända upp i högskolan varade detta ointresse och denna omgivning med vänner som inte heller var intresserade. Sen började jag jobba och på jobbet var det många som tränade, man sprang Lundaloppet, en kvinna var ledare på Friskis & Svettis och människor pratade mer om träning. Genom åren började jag springa lite, promenerade mycket, tränade på F&S, på annat gym och blev till och från en sån som tränar regelbundet. Så träffade jag min vän M. Och inte förrän hon fick iväg mig till gymmet i höstas blev träningen riktigt regelbunden.

Idag tror mina kollegor att jag är en riktig friskus. Jag tränar för närvarande 5 gånger i veckan (inför Blodomloppet den 13 maj). Jag är helt övertygad att jag inte hade tränat så regelbundet om 2 saker inte var uppfyllda och det är att jag har massor av vänner som idag prioriterar träning och som tycker att det är viktigt att hålla sig i form. Och för det andra att jag har en vän som hela tiden följer upp min träning.

Jag tror att det är mycket lättare att göra som "alla" andra gör. Om man omger sig med vänner som äter chips och tittar på såpoperor 7 dagar i veckan är sannolikheten större att man själv gör detsamma. Om man omger sig med vänner som tycker att det är viktigt med hälsa och som prioriterar sin träning då är det större chans att man själv hänger på. För att inte känna sig utanför.

Grupptryck är inte bara av ondo... Utan det hade i alla fall jag varit svagare och långsammare

Tacksamhet

Ibland är det bra att stanna upp och tänka på allt man är tacksam för i livet. Det gör att man landar lite och ser att man kanske inte behöver jaga så mycket. Här kommer min lista över saker som jag är tacksam över just nu (utan inbördes ordning).

1. Att jag är född i en underbar familj.
2. Min katt, som kommer och gnager på mina handleder när hon ska mysa.
3. Att jag har många vänner.
4. Min bror, som flyttat hem till Sverige och låter mig jobba i hans trädgård.
5. Min guddotter och hennes bror, härligare ungar får man leta efter.
6. Mitt jobb, som är viktigt och för det mesta kul.
7. Mitt tidigare jobb och alla mina gamla kollegor som jag lärt mig så mycket av.
8. Min kropp som klarar av mer än jag tror, varje dag.
9. Min vän M, som peppar mig när jag är nere, som hjälper mig och som underhåller mig och sällan lämnar mig utan ett leende på läpparna.
10. Mina nya kollegor, som gör att jag varje dag skrattar vid något tillfälle.
11. Det faktum att jag kan laga god mat, för det blir mer njutning av ätandet då.
12. Min lägenhet och de möjligheter den ger mig att bo, renovera och vila.
13. Mina vänner T & G som alltid har dörren öppen och ett mål mat på spisen.
14. Alla bra författare som tar mig ut på äventyr och som lär mig nya saker.
15. Mina unga vuxna.

Vad är ni tacksamma över?

Tips

Idag hittade jag ett intressant program på P1. Medierna heter det, och handlade idag om medias ansvar att rapportera korrekt. Bland annat så pratar de om den senaste tidens domar som blivit omtalade i nyhetsinslagen.

Har ni en halvtimme över så är detta ett hett tips. Programmet hittar ni här.

Bucket list 3

Jag har inte bockat av någon av punkterna på mina tidigare publicerade bucket lists. Är på gång med tågluffandet dock. Så en sak är på väg i alla fall. Här kommer i alla fall fem nya punkter:

11. Hitta en stil.
12. Kunna göra 10 armhävningar på fötterna.
13. Lära mig att stå på händerna.
14. Fjällvandra.
15. Må bra

Själslig kapplöpning

Idag har jag dragit på mig min första idrottsskada. En trolig muskelbristning eller sträckning av något slag i ena låret som slog till när jag spurtade på jobbgympan idag. Det är inte utan att jag, trots smärtan är lite nöjd. För om man skadar sig vid träning, då är man en sån som tränar och trots att jag sedan augusti förra året har tränat mer regelbundet än någonsin känner jag fortfarande mig inte som en sån som tränar.

Det tar en väldig tid för hela själen att fatta vad kroppen håller på med när man ändrar sina vanor. Jag ser mig fortfarande som en latmask, och tränar gör jag bara för att jag ska må bra. Jag är ju inte en sån som tränar.

Jag har genom åren gjort en del andra förändringar i livet, på det ena eller andra sättet och i de flesta fall hänger inte själen med i svängarna. Jag tror fortfarande efter snart ett år som deltidsvegetarian att jag är en köttätare av stora mått och kan få dåligt samvete varje gång jag äter gris eller ko. Jag har sett till att jag har många vänner, men ändå säger mitt inre ofta att jag inte är omtyckt och att de nog bara umgås med mig för att de är snälla. Jag renoverar och står i hemma, men anser inte att jag är händig.
Det finns säkert fler exempel. Men de säger alla att det jag styr över i kroppen och tanken ofta är snabbare än vad det lite mer bångstyriga känslolivet med själ och sinne är. Undrar bara när de kommer ikapp?

Slagsmål

I helgen dog en man som skulle titta på fotboll. Han misshandlades till döds. Det är förfärligt.

Det får mig att minnas ett samtal jag hörde på tåget häromveckan. Ni vet killen som blev avslängd från tåget. Samma kille och hans kompis satt bakom mig på tåget. De satt bredvid två män i medelåldern och de fyra kom att språkas vid och spela kort. De kom in på det här med fotboll och killen som senare blev avslängd berättade högljutt om hur coolt det var att samlas och slåss i samband med matcherna, han menade att det var uppgjort sedan tidigare var och när man skulle samlas och att det inte var värre än en boxningsmatch.

Detta fick mig att inse att slagsmålen inte bara är något som råkar hända för att ett lags supportrar stöter på ett annat lags supportrar. Det handlar ju inte ens om fotboll, utan om slagsmål. Slagsmål som förstör för dem som faktiskt vill se fotboll ifred. Slagsmål som kostar massor av pengar i polisinsatser. Slagsmål som bara är ett annat ord för misshandel och faktiskt olagligt. Jag vet inte om händelsen i helgen hängde ihop med sådana uppgjorda slagsmål, men det är ändå en mentalitet som är uppenbart livsfarlig. Det finns inga tillfällen när det är okej att slåss. Punkt.

Vet ni vad männen som killen språkade med svarade: "Det är så jävla mesigt att slåss oavsett vad". Det kändes ändå lite gott att vuxna säger ifrån.

Jag kan inte säga att jag har så mycket till övers för fotboll överhuvudtaget, det är liksom inte så värst intressant. Men det finns massor av människor som tycker att det är kalaskul. De människorna måste få gå på fotboll och heja på sina lag och glädjas när laget vinner och gråta när laget förlorar. Sport ska vara kul och spännande. Inget annat.

Sjukvård eller hälsovård

Om ett parti skulle lägga fram vettiga planer för hälsovård skulle jag tveklöst rösta på dem. Men det som hörs i debatten är bara mer pengar till sjukvården och det är klart att det behövs när vi inte har någon vettig hälsovård.

Med hälsovård menar jag det som kommer innan vi behöver sjukvård. Förebyggande och hälsobringande åtgärder, i skola, på arbetsplatser och på alla andra ställen där folk befinner sig.

Vinsterna skulle vara många. Vi skulle minska sjuktalen ordentligt. Människor skulle må bättre och människor som mår bättre tenderar att vara snällare mot varandra, kanske skulle vi slippa en del bråk. Människor skulle bli mer arbetsföra, om vi hade arbetsplatser som arbetade mer strukturerat med hälsa och arbetsmiljö skulle människor kunna vara på sina arbetsplatser mer. Vi skulle spara massor av skattepengar i minskade vårdkostnader och minskade sjukpenningkostnader. En tänkbar konsekvens är att barn skulle bli friskare eftersom deras föräldrar, lärare och andra vuxna mår bra och visar hur man gör för att må bra.

Dessutom skulle sjukvården kunna ägna sig åt de som är riktigt sjuka, det som inte går att påverka genom livsstilsval, de sjukdomar som ändå finns där.

Om vi kunde hjälpas åt så att fler av de som är sjuka eller friska kunde känna att de har hälsan så tror jag att mycket skulle vara vunnet.