Tråkigt inlägg

Jag har efter nästan en månad med mindful eating insett att jag främst äter av tre anledningar, ibland äter jag för att jag är hungrig, inte sällan äter jag av vana, och väldigt ofta för att jag har tråkigt. Det är många andra saker som jag för för att jag har tråkigt, jag slötittar på deckare utan att njuta av dem, jag spelar meningslösa spel på min telefon, jag surfar på nätet, jag kollar facebook och instagram tusen gånger. Det gemensamma för dessa aktiviteter är att jag inte njuter av dem, jag lever inte när jag utför dem, jag bara försöker få tiden att gå. Varför i hela fridens namn jag nu vill slösa med tiden. Den är ju faktiskt begränsad till sisådär 80-90 år. Vill jag verkligen fördriva den då? Komma närmare döden?

Tråkigheten är farligare idag än när jag var yngre, tidigare födde den kreativitet, jag hade tråkigt och kunde så småningom försvinna in i legobyggande och komma ut flera timmar senare med en skapelse. Eller när jag blev äldre, samma sak med pärlor, eller broderier. Idag tar jag till telefonen innan jag ens hinner känna att jag har tråkigt, innan jag ens vet vad jag känner har jag surfat eller spelat bort minuter eller timmar. Fördrivit tid som jag inte ens visste att jag ville fördriva. Slösat bort livet på passiva val.

Det märkliga är att jag i nästa andetag kan beklaga mig över att jag inte hinner andra saker, som jag kanske skulle tycka om mer och njuta mer av. Sticka, sy, läsa böcker, baka, laga mat, träna mer, ta ett bad, blogga och annat. Som i sig egentligen inte är värdefullare aktiviteter än de tidigare nämnda, men som gör mig gladare och som inte bara sker av vana och rutin. Om jag kunde ta mig för att göra det jag egentligen tycker om när jag har tråkigt i stället för att bara vanemässigt ta upp telefonen, sätta på datorn eller gå till skafferiet hade jag förmodligen känt mig mer tillfreds och dessutom fått en känsla att att jag gör det jag vill i livet. Jag kanske hade vunnit hälsovinster i form av bättre sömn och hälsosammare matvanor också.

Jag vill ha tre par gympaskor

Under en halv månad har jag haft köpstopp. Det är inte så svårt, det är egentligen bara att låta bli att handla onödiga saker. Men det är ändå många saker som jag inser att jag "behöver" eller bara vill ha.

Ett par nya jeans av samma modell som mina enda snygga jeans. Jag har ju faktiskt bara ett par som är riktigt snygga och visst behöver jag väl fler? Att jag har minst tre par lite mindre snygga jeans, flera andra byxor, massa klänningar och kjolar, så att jag inte behöver gå naken på underdelen av kroppen tycks inte spela så stor roll när suget sätter in.

Tre par gympaskor. Ett för vandring eftersom jag kanske ska ut och vandra till sommaren, ett par till löpning för att jag ska springa en halvmara och ett par att ha inne på jobbet. Dessa är ju ändå lite mer "riktiga" behov, eftersom mina gamla vandringsskor är för små, mina joggingskor är för gamla och på jobbet hade jag behövt något som jag kan stå i längre. Men jag kämpar på och detta får vänta.

Ett musiksystem för trådlös musik. Oj, vad jag skulle vilja ha ett sånt, så att jag kan lägga in mina gamla skivor och sen lyssna utan att behöva ha datorn igång. Det tror jag att jag faktiskt kommer att köpa när halvåret är slut och köpstoppet upphör om cravingen är kvar.

Cola light och godis. Godissuget är faktiskt inte så omfattande som jag trodde, men ibland kommer det och i onsdags föll jag till föga och köpte två Kick. De var goda, men onödiga. Colan däremot är svår. Det är ett dagligt sug, som inte ger med sig. Jag har faktiskt fallit för suget ett par gånger, men jag hoppas att jag kan bli bättre och bättre på att välja bort det.

Det är de stora sakerna som jag återkommer till, sen finns det småsaker som jag upptäcker och sedan glömmer bort lika snabbt att jag vill ha, bomullsgarn, förvaring, ett nytt linne och sånt..

Efter lite mer än två veckor är det fortfarande lugnt. Får se hur det känns om ett par månader..

Kanske inte hypotyreos...

Idag har jag varit hos doktorn igen. En ny doktor, den tredje sedan jag bytte vårdcentral, återigen en kompetent och trevlig, lyssnande och förstående läkare.

Jag kom dit och berättade om mina besvär för 258:e gången, att jag behövde mer Levaxin och att jag misstänkte att jag kanske behövde ta nya prover på det, att jag aldrig kommer ur depressionen riktigt, att jag allt som oftast sover dåligt och att magen krånglar lite till och från.

Så tittade hon igenom min journal och mina tidigare testresultat och ansåg att mina tidigare sköldkörtelprov inte var tillförlitliga för att de bör tas tillsammans med test för infektion annars kan det vara missvisande. Så nu ska jag börja om, inte äta Levaxin på en månad och sedan ta nya prover. Jag ska också kolla om jag är glutenintolerant eller har något annat bekymmer med tarmarna.

Först blev jag uppgiven över att jag nu åter igen inte vet vad som felas mig. Sen blev jag arg över att jag inte kan få samma besked och att läkarna inte är överens om vad de ska göra med mig.

Sen funderade jag ett varv till och insåg att läkare, i synnerhet allmänläkare är fantastiskt kunniga, men de är inte felfria. Precis som i alla andra sammanhang finns det säkert tusen olika sätt att hantera utredningarna av sådana där vaga halvt stressrelaterade, depressiva personer som jag. Det behöver inte vara att de tidigare läkarna gjort fel, utan kan helt enkelt vara så att båda sätten är rätt, men passar olika. Om jag tänker att mina läkare, som utsätter mig för massa olika utredningar faktiskt gör allt de kan för mig och att det är väl att de utreder så kan jag lättare acceptera att vägen inte är spikrak.

De vet helt enkelt inte vad som är fel och därför behöver de leta. Precis som när man felsöker en dator, man tittar först på det som är mest sannolikt och sedan utesluter man en sak i taget. Så länge de fortsätter leta så tror de på att jag har besvär och inte att jag är inbillningssjuk (som jag själv tror ibland).

Så en skopa tålamod under utredningstiden och en stor bägare med tacksamhet för att jag blir tagen på allvar är vad jag ska rusta mig med.

Vanans makt

Mitt köpstopp innebär att jag till och med juni månad ska låta bli att köpa "onödiga" saker. Mat är naturligtvis nödvändigt, men inte godis och snacks till exempel. Inte heller tidningar eller filmer som man kan köpa i mataffären, men som faktiskt är mer åt prylhållet.

Detta har fått som konsekvens att jag inte köper cola längre. Jag har inget förbud att dricka det, för min nya mindfulla livsstil innebär inte förbud, utan val. Men genom att jag väljer att inte köpa läsk så dricker jag betydligt mindre av den varan.

Det är inte lätt, men det går. Jag misstänker att det jag känner är en lättare form av ett beroendetillstånd, inte fysiskt beroende, med fysisk abstinens, men väl ett psykiskt beroende. Ett tillstånd som innebär att drycken upptar mina tankar en stor del av tiden, att jag kan känna att det saknas något när jag ser på film, eller när jag jobbar. Vanans makt är stor, jag har så många tillfällen när läsken funnits vid min sida, lunchpromenaden på jobbet, som ofta bar till affären för inköp av densamma. Väntan på tåget efter möten på annan ort. Tillsammans med en film, med mat, med godis. Vid bilkörning. Inte alltid, men ofta. Nu måste jag fylla den tiden och de vanorna med något annat.

Det är så med alla typer av beroenden att det svåraste är att bryta med vanan, att inte sakna det bra man hade. Att se att dessa tillfällen kan vara värdefulla ändå. En film är trevlig även utan läsk, till och med trevligare för behovet av toabesök mitt i minskar drastiskt utan denna dryck. Promenaden på lunchen kan läggas till andra rundor, och kanske får jag se andra saker än vägen till affären.

Jag hoppas att alla vi som försöker bryta med en vana som varit för omfattande kan lära oss att hålla ut och att hitta sätt att medvetet välja annorlunda.

En vecka av mindfulness

Första veckan med mindful eating är till ända. Jag gillar sättet att tänka och att bli mer medveten om varför jag äter, jag gillar också de meditativa delarna som innebär en stunds eftertanke och återhämtning. Jag tycker att jag blir mer avslappnad och lugn efter dessa.

Varje dag skriver jag en kort reflektion om hur dagen varit och hur kroppen känts under dagen. Det hjälper också till för att behålla fokus. Jag skriver allt i en blå bok, som jag bär med mig överallt och använder jämt. Den ska vara min bästa vän under de här veckorna, kanske även efteråt. I den kommer massor av information om mig att finnas. Det är ovärderligt.

Jag har lovat mig själv att inte väga mig under dessa sex veckor som kursen varar. Anledningen till det är att jag inte vill att det ska vara så mycket fokus på vikten, utan på själen och kroppen och hur jag mår. Jag tror att jag snabbt skulle avsluta kursen eller börja slarva om jag ständigt stod på vågen och märkte att inget hände, eller att det inte spelar någon roll vad jag gör. Då vill jag hellre behålla fokus på hälsan i stort och hur jag mår. När jag är klar ska jag väga och mäta mig igen och se om något hänt. Jag vill ju ändå gå ner lite i vikt och jag tror att jag kommer att komma i bättre form efter detta.

2015

Nytt år och nya möjligheter.

Jag är inte en sån som avger nyårslöften, men jag har som många andra förhoppningar kring det nya året och får en känsla av en ny chans att leva det liv som jag längtar efter. Dumt egentligen för varje dag är en ny dag  på samma sätt som det är på nyår. Men nyår ger ändå en stämning av pånyttfödelse och när det stämningen ändå finns är det lika bra att hänga på och ge livet en ny chans.

Jag hoppas att jag under 2015 kommer att lära känna min pojkvän ännu mer och att vi tillsammans vandrar vidare genom livet. Att vi fortsätter skratta, gråta, skåla, glädjas, prata, diskutera och bara vara tillsammans hela året (och mer därtill).

Jag har för avsikt att fortsätta ta hand om min hälsa genom att äta mer medvetet. Jag har också lovat min karl att springa Sydkusloppet i maj, vilket innebär hårdträning fram till dess.

Slutligen tänker jag sätta min konsumtion på prov och ha köpstopp under de sex första månaderna av året. Det kommer jag nog blogga en del om.