söndag 22 mars 2015

Hälsostress

Jag har flera gånger den senaste tiden stött på artiklar om så kallad hälsostress. Att vi fokuserar så mycket på god hälsa att det liksom slår bakut och blir ett stressmoment.

Så hög igenkänningsfaktor har jag inte upplevt på länge. Jag har under våren blivit allt mer omotiverad till träning och känt att träna, äta sunt och ta hand om mig själv i allt större utsträckning blivit tråkiga måsten. Inget jag åstadkommit har varit tillräckligt bra, när jag sprang 7 km var det både för långsamt och för kort, jag borde ha sprungit en mil ju. Jag har ständigt dåligt samvete för allt dåligt jag äter, men är inte nöjd med det som är nyttigt och bra. Fokus har legat mycket mer på det jag inte klarar av än det jag gör bra.

Jag tror att det handlar om att jag är för långt utanför boxen, det är ju så himla populärt att man ska prova nytt, tänja på gränserna och göra saker man kanske inte vågat tidigare. Men för mig har det blivit lite för bra, kanske för att jag fokuserat på saker för att göra andra nöjda, inte mig själv.

Min pojkvän frågade om vi skulle springa ett halvmaraton tillsammans. Jag kände spontant bara en sak: "Är du dum i hela huvudet?". Ändå sa jag ja, och anmälde oss till loppet. Min pojkvän är betydligt bättre på långdistans än vad jag är. Han är en sån där som kan låta bli att springa på flera månader och sen springer milen efter 2 träningar. Jag är en sån som springer regelbundet och håller upp en vecka, sen får jag börja om på 1 km. Vi har alltså inte alls samma förutsättningar. Jag tycker dessutom att långdistanslöpning är ganska långtråkigt. Ändå sa jag ja. Tokfia. Jag sa ja för att jag ville imponera på honom. För att jag tänker att han inte ska tycka att jag är en mes om jag inte försöker. Jag sa också ja för att det är en sån där grej som vi som tycker om att träna förväntas sikta på. Det framställs som det ultimata träningsmålet för en "vanlig" motionär. Maraton är galet och till för träningstokar, men halvmaraton är överkomligt för gemene man. Så jag har fått prestationsångest, jag har sprungit och sprungit och aldrig känt mig nöjd. Jag har haft massivt dåligt samvete för alla de gånger jag borde ha sprungit, men inte gjort det. Jag har till och med varit lite tacksam för mina förkylningar som i nödfall kan fungera som en bra ursäkt om jag inte klarar av målet.

Detta är bara ett exempel på att jag hamnat snett i min hälsoiver. Jag har slutat göra saker för att må bra, utan mer gjort saker för att jag borde eller måste eller tycker att det verkar coolt. Jag har också underlåtit att göra saker som jag tycker om för att det inte finns tid när jag måste träna så mycket.

Jag har inte varit ute och vandrat på flera år, trots att det ger mig glädje och motion samtidigt. Jag har inte styrketränat tillsammans med M på länge, trots att det hjälper mig att vara motiverad, och är roligare än att träna utan henne. Jag har inte gått på pass som verkar roliga, utan snarare på de som är mest taktiska. Jag har inte dansat på flera månader, trots att det får mig att skratta och le. Listan kan göras lång.

Stressen, som kommer av detta gör mig ångestfylld och deprimerad. Jag borde i stället hålla mig mer innanför boxen. Träna det jag tycker om, sätta mål för att jag ska må bra, inte för att imponera på någon annan eller för att det ska se bra ut. Hälsa är inte att springa ett halvmaraton, hälsa är att må bra. Vissa gör det av att springa långt, jag gör det av annat.

tisdag 17 mars 2015

Liv, sjukdom och död

Just nu tänker jag mycket på livets förgänglighet. Hur sjukdom och död kan komma plötsligt och slita bort nära och kära, eller oss själva.

Som troende får jag inte helt sällan frågan om varför Gud tillåter sjukdom och för tidig död. Jag har haft svårt att hantera den frågan, för jag har själv undrat många gånger. Men så kom jag att tänka på att man kan se Gud som en keramiker. Han skapar oss med omsorg, som en keramiker drejar sin kruka.

Därefter används krukan antingen till det den är skapad till eller till något annat, vissa hamnar i skåp på vänt till något speciellt tillfälle, andra används flitigt varje dag. Precis som vi själva kan göra det vi är bra på, välja den väg vi är skapade för eller välja att gå en annan väg, som faktiskt kan funka lika bra. En kruka är kanske tänkt att ha blommor i, men funkar lika bra som pennställ. Vissa av oss väljer att leva livet varje dag och njuta av varje sekund, andra sparar sig till senare. Det kan bara vi själva välja.

Vissa krukor går i sönder, de kan bli tappade i golvet, de kan spricka till följd av skador som uppstått vid skapandet eller vid felanvändning. Det var inte keramikerns avsikt att det skulle bli så, hon kunde förmodligen inte ens förutse det. Det bara hände.

På samma sätt tror jag att vi blir skapade som vackra själar, men att saker kan hända på vägen, som gör att vi går i sönder, kroppsligen eller själsligen. Det var inte skaparens avsikt, det bara hände. Och på samma sätt som keramikern kan bli ledsen över att hennes skapelse inte höll för alltid, blir skaparen med säkerhet ledsen över att vi inte håller för alltid.