Rea vs Sale

Min pappa har alltid stört sig lite på att det används engelska termer i stället för svenska i tid och otid. Jag har alltid stört mig lite på att pappa alltid skulle kommentera detta. Men återigen måste jag erkänna att jag är precis som min pappa. Det är egentligen inget fel med det. Han är en fin man. Men visst är det lite retligt att man blir som sina föräldrar precis på de punkter som man retat sig mest på?

Jag kan i alla fall bara hålla med. Det är irriterande att engelska ibland går före svenskan. Det går inte att hitta en enda affär i stan som har rea nuförtiden, alla har sale i stället. Jag är helt med på att vi ibland behöver låna in utländska ord för att vi inte har något tillräckligt bra ord på svenska och att det är ett av sätten som språket utvecklas på. Och egentligen är jag ingen motståndare till språklig utveckling. Men när det finns bra, etablerade svenska ord för något, varför ska vi då låna in engelska ord??

Vegetarianism på deltid

I våras någon gång såg jag en dokumentär om köttindustrin, det var ingen speciellt trevlig upplevelse, men ack så nyttig. Bara det faktum att man kan framställa kött industriellt borde få oss att reagera. Det är dessutom en fruktansvärd industri där djuren far otroligt illa. De har nästan ingen plats att vara på, de får sällan eller aldrig se dagsljus, de får undermålig mat och de behandlas helt enkelt inte som levande varelser, utan bara som blivande kött. De proppas fulla av antibiotika för att skydda dem mot sjukdomar som de sannolikt inte skulle fått om de bara hade fått leva ett normalt djurliv.

Därefter bestämde jag mig för att börja äta kravmärkt kött i så lång utsträckning det går. Samt av ekonomiska skäl att äta vegetariskt när jag tycker att det kravmärkta köttet är för dyrt.

Det är svårt att leva som deltidsvegetarian, att laga de få vegetariska rätter jag kan tar ofta tid och kommer inte lika naturligt som de mer köttliga alternativen, men jag försöker ändå så gott jag kan. Det stör mig dock att mina vanliga receptsajter på nätet är så undermåliga. Söker man på vegetariskt får man massor av träffar... på tillbehör! Tzatziki är i och för sig vegetariskt, men knappast en hel måltid.

Det är också svårt när man är ute och ska äta på restaurang eller köpa lunch ute. Det finns oftast inte så många val och det är oftast inte så lockande val. Inte heller är det så många ställen som verkar servera kravmärkt kött. Några gör det, men de är svåra att hitta. Men värst är nog min hjärna, som verkar vara så programmerad att välja samma sak som alltid att den inte ens verkar reflektera över att man kan göra annorlunda. Den verkar inte ens vilja våga prova något annat. Attans hjärnskrälle!

Jag inser att detta är I-landsproblem, men jag skulle hemskt gärna vilja att det bara var enkelt att ändra sina vanor till att bli mer miljövänliga.

Dagen innan lön

Hur kan det vara ett problem för vanliga människor att få lönen att räcka en hel månad?

De flesta i den vuxna befolkningen har arbete och lön. Många har dessutom en helt okej lön. En lön som lätt täcker behovet av mat, kläder, boende, kommunikation och nöjen. Ändå verkar många ha problem med att få maten att räcka hela månaden. På radion i morse gjorde de ett stort nummer av att det är dagen innan lön och de ställde frågan hur man klarar sista dagen innan lön. Jag hörde inte alla tips de fick in, men jag förundrades enormt över att det är ett problem. Så stort att väldigt många tycks känna igen sig. Jag förstår faktiskt inte alls detta. Det är väl bara att jämna ut utgifterna över månaden. Att aldrig handla för pengar man inte har och att prioritera det som är viktigast för en. Det finns massor av tips på hur man sparar pengar, men de kan alla sammanfattas i en: Se till att minska utgifterna.

Men det verkar alltså vara så att folk i allmänhet har så dålig koll på sin ekonomi att de varje månad behöver leva snålt mot slutet. Jag pratar då inte om studenter som lever på studiemedel, eller ensamstående med barn och dåligt betalda jobb. Jag pratar inte heller om de månader när spisen exploderar, eller det blir en vattenläcka i källaren. Utan jag pratar om det som är vanligast. Normalinkomsttagare och normalmånader. Jag brukar sitta här och kasta sten i glashus eftersom jag ofta själv är en av dem jag kritiserar, men den här gången kan jag lätt säga att jag inte är en av dem. Jag tjänar ganska normalt, inte mycket, inte lite utan lagom (en annan historia är att jag tycker att jag har för mycket kompetens i förhållande till min lön, men det är ett annat inlägg). Jag sparar varje månad 15 % av min lön, jag betalar alla mina räkningar i tid, lägger undan matpengar och "lever" på det som är kvar på kontot därefter. I slutet av varje månad är det nästan alltid lite pengar kvar på kontot. 

Och vet ni vad? Det är inte så svårt. Det är bara att inte gå ut och spendera alla pengarna dagen efter lön. Det hjälper också att tänka till kring vad man vill köpa, om det är något som är urakut (vilket nästan inget är), eller om det är något som kan vänta.

Det är banne mig märkligt att vuxna människor inte tar mer ansvar för sina egna liv.

Sådan fader, sådan dotter

När jag var i tonåren tyckte jag att det var oerhört ocharmigt och jobbigt och pinsamt och inte minst töntigt att min pappa tvunget skulle byta om till mjukisbyxor när han kom hem från jobbet. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin bli sån.

Idag har jag nästan alltid mjukisar på mig när jag är hemma och inser att min far inte bara är bäst i världen, han hade rätt i att det är oerhört skönt med mjukisar!

Lyckans ost

Under flera års tid har jag jagat lyckan. Jag har till och med bloggatom denna jakt, men den bloggen är numer nerlagd eftersom jakten upphört.

Jag har läst massor av böcker om hur man finner lyckan, hur man når sina mål, hur man mår bättre och allt möjligt. Jag har försökt vända ut och in på mig själv för att uppnå den där känslan av att vara lycklig hela tiden. Men vet ni vad? Det fungerar inte så. I alla fall inte för mig och inte på det sätt som jag försökte.

Jag försökte föreställa mig livet som jag ville ha det och sen tro på att det kunde hända. Jag försökte vara mer utåtriktad och positiv. Jag försökte vara snäll mot alla. Jag försökte tänka på miljön, förbruka mindre el, köpa mindre saker, sy egna kläder. Jag försökte träna, gå ner i vikt, ändra mina matvanor. Jag har renoverat och fixat hemma. Jag har mediterat och tänt levande ljus. Jag har försökt balansera egentid med social tid. Jag har badat skumbad och tagit hand om mig själv. Jag har försökt låtsas som att jag har självförtroende. Jag har bakat surdegsbröd och kanelbullar. Jag har försökt vara glad och le även när jag känt mig ledsen och sur. Jag har odlat grönsaker. Jag har försökt komma på vem jag är.

Genom detta har jag lärt mig en enda sak. Det är onödigt att jaga lyckan, för den är inte vad vi tänker oss. Min jakt på lyckan gjorde att jag begränsade mig själv. Att jag ljög för mig själv om vad jag längtade efter och vem jag var. Att jag fick ännu sämre självkänsla eftersom jag försökte dölja mig själv för någon som var lycklig jämt. Fast jag lyckades aldrig vara lycklig och jag tror inte heller att jag lyckades lura någon att tro att jag var lycklig.

I stället har jag börjat tänka att det kanske är bättre att jaga sanningen. Jag vill vara så sann som möjligt. Då menar jag inte nödvändigtvis att vi måste berätta för folk om de där jeansen får deras rumpa att se stor ut i tid och otid. Utan jag pratar om att vara sann mot sig själv. Jag längtar oerhört mycket efter en familj, att låtsas att jag inte gör kommer aldrig att göra mig lycklig. Jag måste erkänna vad jag längtar efter och försöka hitta vägar dit.

På samma sätt tror jag att jag måste leta efter vem jag är och släppa fram henne så ofta det går. Jag tycker om administration, att skriva yttranden och formella texter. Det är inget som gör mig hipp, och inget som jag kanske egentligen vill skryta med, men sån är jag. Jag kan inte gå runt och tro att det är mötet med människorna jag drivs av i mitt jobb, för det är det inte. Den biten är också spännande, men om jag måste välja så sitter jag hellre en hel dag och skriver och utreder, än en hel dag tillsammans med klienter.

Det finns massor av saker som jag döljer av min personlighet, ibland är det nog bra att inte visa allt alltid. Men ibland visar jag nog onödigt lite och framförallt försöker jag visa en bild av någon som är lite bättre än vad jag är. Och det tror jag på allvar gör mig olycklig. Sanning däremot gör mig kanske inte glad ständigt, och jag kanske inte blir helt lycklig, men förhoppningsvis någotsånär tillfreds med livet.  

Förnuft och känsla

Vissa dagar är det som att somliga begrepp eller ord bara fångar en och återkommer gång på gång. Idag var det begreppet "magkänsla". Det har pratats om det i många sammanhang idag, inte minst på jobbet.

Jag måste sätta ner foten gällande detta. Jag tror inte på magkänslan. Den finns helt enkelt inte. Det finns massa andra känslor som vi kan drabbas av; glädje, kärlek, ilska och så vidare. Men magkänslan finns inte. Hur tänker jag då? Vi har ju alla känt av den, att intuitivt veta vad som är rätt och fel. Jag har några resonemang kring detta.

Det första handlar om att jag är övertygad om att intuitionen egentligen handlar om kunskaper som vi inte vet att vi har. Blixtsnabba beslut som vi inte ens inser att vi fattar och har svårt att argumentera för. Jag tänker mig att vi snarare faktiskt kopplar ihop tidigare intryck, upplevelser och kunskaper till ett beslut som mestadels är baserat på logik. Och med logik menar jag den subjektiva logiken för vad som är logiskt om man är just den man är. Därför tror jag att vi ofta, men inte alltid, kan lita på vår magkänsla. Jag kunde det i stor utsträckning i mitt gamla jobb, för jag hade massa kunskaper och erfarenheter och magkänslan var egentligen bara väldigt snabba beslut. Men i mitt nya jobb kan jag inte det ännu eftersom min magkänsla i någon mån jobbar kvar på gamla jobbet.

Jag tänket också att vi ibland kanske skyller på magkänslan när vi egentligen fattar för oss själva rationella beslut, men som i någon mån går mot normen eller riskerar att såra någon annan. Jag kan själv skylla på magkänslan när jag internetdejtar och inte vill träffa någon som jag varit i kontakt med, men jag tror att även här handlar det om signaler och intryck som jag fattar beslut utifrån och det är ibland svårt att ta på varför man inte vill.

Det är också viktigt att tänka på att även om det är logiska och rationella beslut så kan de vara fel, för eftersom det är ytterst diffust vad vi baserar besluten på kan det ju vara erfarenheter som är fullkomligt irrelevanta för sammanhanget. Det är också sannolikt att besluten då bygger på fördomar eller liknande. Därför tänker jag att det kanske är bra om vi kan rannsaka oss själva när vi går på magkänsla. Varför tycker jag som jag gör? Varför känns a rätt och b fel? Då kanske vi upptäcker något nytt om oss själva.

Slutligen tror jag att vi blir så betagna av magkänslan eftersom vi i efterhand konstruerar den. Vi fattar ett beslut baserat på någon halvt oklar variabel och när det visar sig att beslutet var rätt så hänvisar vi till magkänslan. För det är intressant att magkänslan alltid har rätt...i efterhand.

APT vs ATP

Två förkortningar som jag ofta hör människor blanda ihop.

ATP betyder allmän tilläggspension (i alla fall oftast när vi pratar om det i Sverige). Vad det innebär närmare kan du googla eller fråga någon som är äldre än 45 år.

APT betyder i jobbvärlden arbetsplatsträff, som är medarbetarnas möte där även chefen ska medverka. Det är ett sammanhang där medarbetaren ska ha chans att framföra åsikter och tankar om arbetet.

Mobilt

En av de bästa uppfinningarna sedan hjulet är den smarta mobiltelefonen. Den är en mångsidig hjälpare som oftast inte finns mer än några meter bort. Jag använder min som telefon och kan därmed hålla kontakt med mina föräldrar och andra nära och kära. Jag använder sms och whatsapp och kan snabbmeddela med mina vänner och kollegor. Jag använder ICAs app och har koll på mitt matkonto. Runkeeper hjälper mig att hålla koll på min träning. Radion håller mig sällskap på morgonen. Klockan väcker mig och hjälper mig att hålla tiden så att mina kakor inte blir brända. En del spel håller mig sysselsatt när jag väntar på bussen eller behöver. Det är oerhört praktiskt och ofta tidsbesparande att ha så mycket information så tillgängligt.

Men jag upplever också en tråkig baksida. Mobilen har blivit viktigare än andra saker som borde vara viktigare. Det är inte sällan som jag sitter tillsammans med vänner eller kollegor som lever ett parallellt liv i sina telefoner, jag menar inte alls att det är fel att ha kontakt med vänner på internet, men jag tycker faktiskt att det är ganska otrevligt när jag träffar någon som inte ens kan tänka sig att vara närvarande i rummet. Jag har själv börjat lämna min telefon i väskan eller fickan när jag är bortbjuden för att kunna umgås med dem jag valt att umgås med den tiden.

En annan sida som jag tycker ät väldigt tråkig är konsekvensen att vi aldrig utforskar något tillsammans, inte debatterar eller filosoferar. Om någon har någon fråga så har någon annan ett svar med hjälp av sin telefon inom ett par sekunder (inte alltid rätt svar dock). Var tog nyfikenheten vägen? Var tog glädjen i att utforska något. Att inte alltid hitta svaren på nätet. Att ägna en kväll åt att debattera hur det kan tänkas vara i stället för att döda alla samtal med en googling. Jag tror att detta dödar kreativiteten och nyfikenheten. Att svaren är så tillgängliga gör att vi aldrig behöver komma på egna lösningar och teorier.

Så vill jag inte leva mitt liv längre. Jag vill använda internet och min mobil till det som är praktiskt, men jag vill också lämna utrymme för min hjärna att arbeta själv. Men framförallt vill jag umgås med mina vänner och min familj utan att hela tiden vara till hälften i en annan värld.

Introvert

I helgen har jag varit i Närke och hälsat på en gammal vän. Det har varit en fantastisk helg och jag har löst en mordgåta, vandrat runt i dåtiden, köpt årets pepparkaksform och lagt pussel.

Från Skåne till Närke är det många timmars tågresa och jag har ägnat tiden åt att läsa en bok som heter "Introvert - den tysta revolutionen". Det är en bok som handlar om mig och många andra. Eller i alla fall om ett av våra personlighetsdrag. Det är en bok med många igenkännigsfaktorer och jag har suttit på tåget och nickat för mig själv. För han sätter huvudet på spiken så många gånger. Hur vi som är introverta ofta blir avbrutna bara för att det tar lite tid för oss att formulera oss. Att vi kan uppfattas som korkade bara för att vi inte ägnar all vår tid åt att berätta om allt vi kan. Hur det känns som att man blir socialt bakfull efter sammanhang där man behöver vara bland många människor samtidigt. Hur vi kan ha svårt med kallpratet för att det är onödigt, då vi hellre ägnar tid åt de viktiga frågorna i världen.

Det är verkligen inte så att man kan dra alla över en kam i detta heller. Men det är en bok som hjälper läsaren att förstå sig själv och sina medmänniskor. Jag tycker inte att det är en självhjälpsbok, utan snarare en självacceptansbok. Vissa av oss är introverta, andra är extroverta, så är det bara. Vi är bra på olika saker. Det är egentligen lika naturligt som att vissa är fysiskt starka och andra inte. Att vissa är bra på matte och andra på annat. Vi är bara olika, det är inte mer med det.

Det jag inte riktigt uppskattar med boken är att författaren verkar försvara alla sina sidor med att han är introvert och i vissa fall förstår jag inte alls kopplingen, att ha ett sinne för detaljer till exempel borde ju inte vara särdeles avhängigt på om man är introvert eller extrovert, inte heller förmågan att hålla fokus på samma sak länge. Om jag går till mig själv är jag extremt introvert, men jag byter gärna sysselsättning och är inte så värst bra på att bli specialist på saker (som jag inte jobbar med), för när jag kan lagom mycket om något så är det inte så intressant längre. Å andra sidan är han sannolikt mer inläst i ämnet än jag, så han kan mycket väl ha rätt i sin framställning.

Härmas eller inte härmas

"Härmar ni oss?", sa en kollega när jag skrev på mitt teams nya whiteboardtavla, som numer är väldigt lik hans teams tavla. Han retades bara och jag tror att jag gjorde något så moget som att räcka ut tungan som svar på tal.

Men jag funderade vidare på det här med att härmas, som barn var det viktigt att inte härmas, och jag tänker att det i vissa lägen även är viktigt när man är vuxen. Kanske beror det på rädsla att någon annan ska få cred för ens bra idé. Kanske är det så enkelt att man vill behålla sin originalitet.

För egentligen är det ju högsta betyg att någon vill göra likadant eller samma sak som man själv gjort. Det betyder ju att det man gjort är omtyckt. Vi hade ju inte haft några succéer om ingen fick härma någon annan, inte heller någon vidare produktutveckling. Tänk om den som kom på jeansen hade sagt att ingen fick härma honom, då hade kanske ingen idag gått klädd i detta minst sagt populära plagg. Hade personen bestämt sig för att sälja dem hade han haft monopol på marknaden och det kanske bara hade funnits en modell som inte passade så många så bra.

Jag är medveten om att det visst finns saker man inte får härma hur som helst, musik, litteratur, uppsatser, medicintillverkning (i början), men väldigt mycket får man härma och bör man härma. Inte bara på marknaden, utan i livet. När man är på gymmet är det väl bra att göra likadant som de gör som man ser att träningen fungerat för. När man är på besök hos en vän som gjort en fin fotovägg gör det väl inget om man pimpar sitt hem för att få en liknande hemtrevnad.

Tjänstemannarollen

Jag har i många år jobbat på myndighet och får ibland frågan om det inte är jobbigt att fatta beslut som påverkar människor så mycket som de ibland kan göra. Svaret på den frågan är "Det beror på..."

Jag har också märkt att det ofta framställs som att tjänstemän på myndigheter är fega paragrafryttare som bara gömmer sig bakom lagar och regler och aldrig tänker själv.

Nu tänkte jag tänka själv! Jag tänker att det oftast är väldigt lätt att fatta beslut som myndighetsperson, alltså känslomässigt. Besluten kan ibland vara trixiga för att det är en snårig lagstiftning man har att göra med, det kan också bara besvärligt att ta emot reaktionerna på beslut. Jag har själv taktiken att jag måste förstå alla beslut jag fattar för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag har svårt att fatta ett beslut som jag inte fattar. Därför lägger jag stor vikt vid och mycket tid på att läsa lagar och rättskällor, jag lägger också energi på att diskutera med dem som kan mer än jag, för att jag inte tycker om att göra saker som jag inte förstår. Och med förstå menar jag att förstå hur tanken bakom beslutet är. Det innebär att jag kan fatta beslut som jag inte håller med om, eller tycker är orättvisa för jag förstår resonemanget.

För visst händer det att vi som jobbar på myndigheter av olika slag inte alltid håller med om alla detaljer. Jag tror ju att det är bra att hålla med om de stora dragen i det man jobbar med. När jag jobbade med försörjningsstöd tyckte jag att det i grund och botten är ett bra system, det är ett system som tillförsäkrar dem som inte kan klara sig själva en skälig levnadsnivå. Men jag håller inte med om allt som systemet innebär. Jag kunde se många brister.

Det jag tycker är centralt är att de som verkställer lagar och regler i vårt samhälle faktiskt lyder lagarna och reglerna när de fattar beslut. Om sedan besluten blir idiotiska, omoraliska eller tramsiga så behöver vi lyfta det i andra sammanhang, då måste vi prata med chefer, politiker och andra styrande personer. Men det är faktiskt viktigt att vi fattar beslut som följer lagen. Annars blir all tjänstemännen personer som har makt att godtyckligt välja hur lagen ska tillämpas. Det kan bli oerhört rättsosäkert och orättvist. 

Tilläggas bör också att lagstiftningen också kan lämna olika mycket utrymme för tolkningar och godtycke, och då är det ju så klart svårare att strikt säga att lagen styr. Socialtjänstlagen som styr försörjningsstödet är ganska vid och bred, men det finns ändå en riktning och det finns vissa saker som man måste göra och andra som man absolut inte kan göra.

Det var kvällens tankar om myndighetsutövning

Alla andra gör ju det...

Jag träffade min favoritpojke igår. Han har börjat i förskoleklass och har börjat lära sig massa bra saker, en av dessa delade han med sig till mig:

"Man är korkad (feg?) om man gör likadant som någon annan fast man vet att man inte får"

 Jag funderade inte så mycket på det när han sa det, men det fastnade och jag inser att om vi lever efter denna devis så kanske världen hade varit lite vackrare. För det är ju helt sant det där, det är fegt och korkat (jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet) att göra något som är fel bara för att andra gör det. Samtidigt gör vi det hela tiden, även vi som är vuxna. Vi pratar bakom ryggen på varandra, vi slåss, vi mobbas, vi dödar, vi stjäl, vi laddar ner olaglig musik och filmer och mycket mer. Vidgar vi begreppet från får till borde så blir det ännu mer påtagligt, vi flyger fast vi vet att det förstör miljön, vi slänger saker som är användbara, vi ljuger, vi blundar för orättvisor, ja ni kan ju lägga till vad som passar. 

Det är till och med en vedertagen moralisk princip att vissa saker är okej bara för att alla eller många andra gör det, oavsett om det är fel eller rätt. Nedladdning av film och musik har länge varit det, dock har jag fått uppfattningen att folk i min bekantskap minskat detta beteende när det kommit mer tillgängliga betaltjänster för dessa medier, vilket är bra, men gör exemplet aningen vacklande. Men det finns massor av andra exempel, här i Lund cyklas det mycket, de flesta vuxna vet att vi har högertrafik i Sverige och likaså vet de att trafikreglerna gäller även för cyklister, ändå ser man dagligen människor som cyklar på vänster sida (och jag kan erkänna att jag själv också gör det ibland). Är det så farligt då? Kanske inte, men det skulle kunna orsaka olyckor eftersom vi ofta tar för givet att andra följer trafikreglerna och om det kommer en cyklist i full fart från fel håll, kan det hända att andra inte väntar sig det. Det orsakar säkerligen också en viss irritation och irritation är inte så kul och kanske hade vi varit mer harmoniska om vi inte behövde irritera oss på människor som gör fel trots att de vet om det. 

Men tänk om vi ibland skulle ta oss samman och försöka tänka som min unge vän, att man inte ska göra det man inte får bara för att andra gör det, för då är man både feg och korkad.

Nästan allt om människan

Om man vill bli inspirerad till att lära sig mer rekommenderar jag varmt URplay.se. De har massor av dokumentärer och vetenskapsprogram.

Ett av mina favoritprogram är "En bok -  En författare", där en journalist eller liknande intervjuar en författare om en bok. Idag tittade jag på ett program om en författare som skrivit om evolutionen och den den evolutionära teorin. Mycket spännande, i synnerhet när han pratar om evolutionen kontra nationalekonomin. Om ni vill titta finns den här.

Jag tror minsann att jag ska önska mig boken i julklapp, så kan jag blogga mer om den efteråt.

Kanelbullar

Idag på kanelbullens dag passar jag på att skryta lite med min husmoderlighet. Fina va'?

Tid

-Jag har inte tid... Är inte det egentligen ett av världens mest felanvända begrepp?

Oftast innebär det snarare -Jag har prioriterat annat.

Vi har alla 24 timmar om dygnet.Vi har också alla ett val vad vi ska lägga dessa timmar på. Jag kan medge att det försvårar det hela när det är flera som ska samsas om tiden, fast egentligen är det snarare platsen man samsas om än tiden. För hur många man än är har man lika mycket tid till sitt förfogande. Men genom att skylla på att tiden inte räcker till behöver vi inte såra varandra genom att säga att det är viktigare för mig att jag tvättar så att jag har rena kläder att ta på mig på jobbet i morgon än att gå på bio med dig.

För ska man vara krass och det tycker jag man kan unna sig när man filosoferar (det blir liksom roligare att filosofera om man får hårddra saker och ting en aning), så handlar det oftast om att man valt att göra något annat. Antingen för att man faktiskt tycker att konsekvenserna av att göra det andra är ganska bra även om sysslan i sig är tråkig, eller för att man tidigare valt att planera in att göra något annat just vid den aktuella tidpunkten.

Bekymret blir när vi vill göra mer än man hinner med på 24 timmar om dygnet. Då blir det tisdspress och då behöver vi prioritera, men jag tror ändå att de flesta inte upplever tidspress förrän de känner att deras beslut påverkar någon annan. Det är inget problem för mig att få ihop timmarna på dygnet eller att prioritera i vad jag vill göra förrän min bästa vän ringer och säger att hon vill ses. Då slänger vi in en annan variabel än bara viljan att ses, nämligen att mitt beslut riskerar att göra min vän ledsen om jag vill göra något annat.

Jag säger inte att det är lätt, men det är intressant att se vad som skulle hända om vi börjar prata val i stället för tidsbrist.

Hypotyreos

Som ni vet har jag lidit av depression under en lång tid. För ungefär en månad sedan bytte jag läkare och hon tog ett litet blodprov för att utesluta att min sinnesstämning berodde på något fysiskt fel. Men det lyckades hon inte med att utesluta. För det visade sig att värdena för sköldkörteln inte var till doktorns belåtenhet. Så hon bestämde sig för att ta ett blodprov till och när de provsvaren kom igår visade de samma resultat. Jag har dålig produktion av sköldkörtelhormon. Vanliga symptom på det är trötthet, diffus huvudvärk, nedstämdhet, frusenhet, torr hud och några till. Alltså symptom som man också kan härleda till depression. 

Det är otroligt skönt att veta vad det är som inte stämmer. Detta innebär att om jag blir rätt medicinerad kommer jag kanske slippa depressionerna framöver. Det är säkert så att jag haft båda tillstånden under lång tid, vilket naturligtvis har gjort det svårt att inse att det kunde också vara sköldkörteln som felade. Men jag tycker nog ändå att sjukvården kunde kostat på sig ett litet blodprov tidigare, då hade jag sluppit en del lidande. Jag hade kunnat hantera livet annorlunda. Men nu är det som det är och bättre sent än aldrig.

Men det är en kronisk sjukdom och jag kommer att behöva medicinera livet ut om jag förstått saken rätt. Det kommer att ta tid innan dosen är rätt och jag märker skillnad, men det är stor sannolikhet att jag kommer att må bättre. Nu börjar resan mot att lära känna min kropp igen utifrån den kunskap jag nu har om mig själv.

Jag som trodde att jag var låg, så visade det sig att det var sköldkörteln som var låg.