Stängt

Jag har efter långa funderingar kommit fram till att stänga den här bloggen.Jag har inte energi eller inspiration att filosofera just nu. Kanske för att jag får utlopp för mina funderingar tillsammans med ett underbart karlskrälle nuförtiden.

Har eventuella funderingar på en annan blogg med mer inriktning på hälsa och träning och friskvård och allt vad det innebär för en i grunden lat och godisälskande kvinna.. Ännu bara i funderingsstadiet. kanske är det en bra idé. Kanske är det bättre att ägna sig åt hälsa och träning på riktigt och skita i att skriva om det...

Ett omtumlande år

Nu har jag snart haft en pojkvän i ett år. Som jag längtade och hoppades och önskade att han skulle dyka upp i mitt liv. Och plötsligt stod han där, eller ja, satt där om man ska vara petnoga. En man som varit en kollega blev snart en person att dela livet med.

Livet blev inte enklare alls av att plötsligt vara i en tvåsamhet, att tvåsamheten varannan vecka är en femsamhet gjorde inte saken mindre komplicerad. Jag kan erkänna att jag fällt en del tårar under året som gått, tårar för att jag kanske aldrig kan uppfylla drömmen om en egen familj fullt ut, tårar för att jag inte vet hur jag ska göra för att räcka till, tårar för att jag inte fick mitt Levaxin och tårar för att jag anpassningen till en ny livssituation blir svårare ju äldre man blir.

Om vi inte träffats tror jag att jag fällt lika många tårar, kanske inte av samma anledningar, utan för att livet funkar så att vissa saker gör en ledsen andra glad.

Och glädjen har varit närvarande varje dag. Det finns ingen som kan få mig att skratta som han. Vi träffas nästan varje dag och hur trött, tjurig eller nere jag än känner mig, så kan han med bara en blick få mig att känna mig glad och värdefull. Tidigare har jag på sin höjd kunnat tänka att jag är söt,  men nu får jag ständigt höra att jag är fin, vacker och inte minst sexig. Och jag börjar tro på honom. Min karl är rolig att vara med, han bjuder på sig själv och tycker om att vara med mig. Min karl bekräftar att han vill träffas, att han blir glad av min blotta närvaro, att han uppskattar mig bara för att jag finns.

Att bli älskad av någon annan gör kanske inte livet lättare, men det hjälper minsann upp självkänslan ett par pinnhål. 

Nöjd utan att nöja sig

Vi hade Kick Off på jobbet i förra veckan. Det innebar föreläsningar och sedan turade vi. Alltså åkte båt fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör, samtidigt som vi käkade.

Det var en trevlig dag, men det som fastnade mest var från Erik Fernholms föreläsning om lycka. Han pratade om att forskningen idag visar att vägen till lycka i princip är att sluta sträva efter lyckan, att bry sig om andra, och att göra saker som är meningsfulla.

Han nämnde också att vi behöver utmaningar, att göra saker som är svåra. Och nu vill jag reservera mig för att jag kan ha missförstått honom och lagt in min tolkning i detta, men under helgen och idag har jag funderat mycket på det där. Att jag nog tänkt på lycka som ett tillstånd av obehagets frånvaro, att är man lycklig så är saker lätta och smidiga och man är glad och tillfreds och framförallt nöjd. Detta har gjort att jag kämpat mycket med att nöja mig, att vara tacksam för det jag har och nöjd med livet som det är, och det är inte fel, tacksamhet är fint, men att nöja sig är kanske inte den enda nyckeln, utan måste balanseras mot något annat.

Att göra något som utmanar, som är svårt och som man kanske inte riktigt tror att man klarar av, som sätter lite press, det är något att vara nöjd med i slutet av dagen. För visst är vi mer nöjda med oss själva en dag när vi gjort något som var svårt, än när vi bara rullat på i gamla hjulspår. En dag på jobbet där jag fått tänka lite extra, klura ut hur jag ska göra, bemöta människor som är svårare än medel eller ringa samtal som jag oroat mig för, när en sådan dag är till ända och jag klarat av allt det där då är jag mer nöjd än en dag när jag bara gjort rutingöromål. Och visst kan vi behöva rutingöromålen också, de ger struktur och trygghet, men vi behöver växla dem med utmaningar. Och utmaningar är inte alltid kul, inte alltid lätta, och inte alltid smärtfria. Men de gör att vi kan vara stolta över det vi åstadkommer.

Livet är en blandning av rutin och utmaningar, jag planerar att vara tacksam för båda.

Hälsostress

Jag har flera gånger den senaste tiden stött på artiklar om så kallad hälsostress. Att vi fokuserar så mycket på god hälsa att det liksom slår bakut och blir ett stressmoment.

Så hög igenkänningsfaktor har jag inte upplevt på länge. Jag har under våren blivit allt mer omotiverad till träning och känt att träna, äta sunt och ta hand om mig själv i allt större utsträckning blivit tråkiga måsten. Inget jag åstadkommit har varit tillräckligt bra, när jag sprang 7 km var det både för långsamt och för kort, jag borde ha sprungit en mil ju. Jag har ständigt dåligt samvete för allt dåligt jag äter, men är inte nöjd med det som är nyttigt och bra. Fokus har legat mycket mer på det jag inte klarar av än det jag gör bra.

Jag tror att det handlar om att jag är för långt utanför boxen, det är ju så himla populärt att man ska prova nytt, tänja på gränserna och göra saker man kanske inte vågat tidigare. Men för mig har det blivit lite för bra, kanske för att jag fokuserat på saker för att göra andra nöjda, inte mig själv.

Min pojkvän frågade om vi skulle springa ett halvmaraton tillsammans. Jag kände spontant bara en sak: "Är du dum i hela huvudet?". Ändå sa jag ja, och anmälde oss till loppet. Min pojkvän är betydligt bättre på långdistans än vad jag är. Han är en sån där som kan låta bli att springa på flera månader och sen springer milen efter 2 träningar. Jag är en sån som springer regelbundet och håller upp en vecka, sen får jag börja om på 1 km. Vi har alltså inte alls samma förutsättningar. Jag tycker dessutom att långdistanslöpning är ganska långtråkigt. Ändå sa jag ja. Tokfia. Jag sa ja för att jag ville imponera på honom. För att jag tänker att han inte ska tycka att jag är en mes om jag inte försöker. Jag sa också ja för att det är en sån där grej som vi som tycker om att träna förväntas sikta på. Det framställs som det ultimata träningsmålet för en "vanlig" motionär. Maraton är galet och till för träningstokar, men halvmaraton är överkomligt för gemene man. Så jag har fått prestationsångest, jag har sprungit och sprungit och aldrig känt mig nöjd. Jag har haft massivt dåligt samvete för alla de gånger jag borde ha sprungit, men inte gjort det. Jag har till och med varit lite tacksam för mina förkylningar som i nödfall kan fungera som en bra ursäkt om jag inte klarar av målet.

Detta är bara ett exempel på att jag hamnat snett i min hälsoiver. Jag har slutat göra saker för att må bra, utan mer gjort saker för att jag borde eller måste eller tycker att det verkar coolt. Jag har också underlåtit att göra saker som jag tycker om för att det inte finns tid när jag måste träna så mycket.

Jag har inte varit ute och vandrat på flera år, trots att det ger mig glädje och motion samtidigt. Jag har inte styrketränat tillsammans med M på länge, trots att det hjälper mig att vara motiverad, och är roligare än att träna utan henne. Jag har inte gått på pass som verkar roliga, utan snarare på de som är mest taktiska. Jag har inte dansat på flera månader, trots att det får mig att skratta och le. Listan kan göras lång.

Stressen, som kommer av detta gör mig ångestfylld och deprimerad. Jag borde i stället hålla mig mer innanför boxen. Träna det jag tycker om, sätta mål för att jag ska må bra, inte för att imponera på någon annan eller för att det ska se bra ut. Hälsa är inte att springa ett halvmaraton, hälsa är att må bra. Vissa gör det av att springa långt, jag gör det av annat.

Liv, sjukdom och död

Just nu tänker jag mycket på livets förgänglighet. Hur sjukdom och död kan komma plötsligt och slita bort nära och kära, eller oss själva.

Som troende får jag inte helt sällan frågan om varför Gud tillåter sjukdom och för tidig död. Jag har haft svårt att hantera den frågan, för jag har själv undrat många gånger. Men så kom jag att tänka på att man kan se Gud som en keramiker. Han skapar oss med omsorg, som en keramiker drejar sin kruka.

Därefter används krukan antingen till det den är skapad till eller till något annat, vissa hamnar i skåp på vänt till något speciellt tillfälle, andra används flitigt varje dag. Precis som vi själva kan göra det vi är bra på, välja den väg vi är skapade för eller välja att gå en annan väg, som faktiskt kan funka lika bra. En kruka är kanske tänkt att ha blommor i, men funkar lika bra som pennställ. Vissa av oss väljer att leva livet varje dag och njuta av varje sekund, andra sparar sig till senare. Det kan bara vi själva välja.

Vissa krukor går i sönder, de kan bli tappade i golvet, de kan spricka till följd av skador som uppstått vid skapandet eller vid felanvändning. Det var inte keramikerns avsikt att det skulle bli så, hon kunde förmodligen inte ens förutse det. Det bara hände.

På samma sätt tror jag att vi blir skapade som vackra själar, men att saker kan hända på vägen, som gör att vi går i sönder, kroppsligen eller själsligen. Det var inte skaparens avsikt, det bara hände. Och på samma sätt som keramikern kan bli ledsen över att hennes skapelse inte höll för alltid, blir skaparen med säkerhet ledsen över att vi inte håller för alltid.

Tiden

Mitt favoritprogram på radion är Filosofiska rummet.

I ett program för några veckor sedan filosoferades det om tid. Det jag minns bäst är diskussionen om att vi inte har för lite tid, vi har för mycket innehåll. Att vi har oändliga möjligheter att fylla vår tid med innehåll att vi ofta väljer för mycket innehåll.

Om jag ska koppla in mina egna tankar så kanske mitt innehåll inte främst är för mycket, utan ibland fel. Jag väljer hellre det som är lätt, än det som är krävande. I sällskap med andra väljer jag inte alls, jag låter dem bestämma i mångt och mycket vad som ska ske, jag låter mig dras med i deras beslut om vad tiden ska innehålla. Många gånger trivs jag bra med det, det är kanske inte mitt innehåll, men det är mitt val. Det är den lätta vägen, den som undviker konflikt och som framförallt undanröjer mitt ansvar för att andra ska ha trevligt.

All tid som jag spenderar ensam, vilket förekommer med jämna mellanrum, all den tiden borde jag ju kunna fylla med precis det innehåll som jag vill. Men som jag snuddade vid i förra inlägget, så klarar jag inte riktigt av det heller. Jag slötittar på tv, spelar mobilspel, fördriver tid. Tid som jag egentligen skulle vilja fylla med andra saker.

Sen känner jag mig stressad för att jag inte hinner med det jag vill, träna, renovera, umgås. Kanske är det dags att göra stora innehållsrensningen i livet och inse att tiden är vad den är, men innehållet kan jag förändra.

Lyssna på programmet.

Tråkigt inlägg

Jag har efter nästan en månad med mindful eating insett att jag främst äter av tre anledningar, ibland äter jag för att jag är hungrig, inte sällan äter jag av vana, och väldigt ofta för att jag har tråkigt. Det är många andra saker som jag för för att jag har tråkigt, jag slötittar på deckare utan att njuta av dem, jag spelar meningslösa spel på min telefon, jag surfar på nätet, jag kollar facebook och instagram tusen gånger. Det gemensamma för dessa aktiviteter är att jag inte njuter av dem, jag lever inte när jag utför dem, jag bara försöker få tiden att gå. Varför i hela fridens namn jag nu vill slösa med tiden. Den är ju faktiskt begränsad till sisådär 80-90 år. Vill jag verkligen fördriva den då? Komma närmare döden?

Tråkigheten är farligare idag än när jag var yngre, tidigare födde den kreativitet, jag hade tråkigt och kunde så småningom försvinna in i legobyggande och komma ut flera timmar senare med en skapelse. Eller när jag blev äldre, samma sak med pärlor, eller broderier. Idag tar jag till telefonen innan jag ens hinner känna att jag har tråkigt, innan jag ens vet vad jag känner har jag surfat eller spelat bort minuter eller timmar. Fördrivit tid som jag inte ens visste att jag ville fördriva. Slösat bort livet på passiva val.

Det märkliga är att jag i nästa andetag kan beklaga mig över att jag inte hinner andra saker, som jag kanske skulle tycka om mer och njuta mer av. Sticka, sy, läsa böcker, baka, laga mat, träna mer, ta ett bad, blogga och annat. Som i sig egentligen inte är värdefullare aktiviteter än de tidigare nämnda, men som gör mig gladare och som inte bara sker av vana och rutin. Om jag kunde ta mig för att göra det jag egentligen tycker om när jag har tråkigt i stället för att bara vanemässigt ta upp telefonen, sätta på datorn eller gå till skafferiet hade jag förmodligen känt mig mer tillfreds och dessutom fått en känsla att att jag gör det jag vill i livet. Jag kanske hade vunnit hälsovinster i form av bättre sömn och hälsosammare matvanor också.

Jag vill ha tre par gympaskor

Under en halv månad har jag haft köpstopp. Det är inte så svårt, det är egentligen bara att låta bli att handla onödiga saker. Men det är ändå många saker som jag inser att jag "behöver" eller bara vill ha.

Ett par nya jeans av samma modell som mina enda snygga jeans. Jag har ju faktiskt bara ett par som är riktigt snygga och visst behöver jag väl fler? Att jag har minst tre par lite mindre snygga jeans, flera andra byxor, massa klänningar och kjolar, så att jag inte behöver gå naken på underdelen av kroppen tycks inte spela så stor roll när suget sätter in.

Tre par gympaskor. Ett för vandring eftersom jag kanske ska ut och vandra till sommaren, ett par till löpning för att jag ska springa en halvmara och ett par att ha inne på jobbet. Dessa är ju ändå lite mer "riktiga" behov, eftersom mina gamla vandringsskor är för små, mina joggingskor är för gamla och på jobbet hade jag behövt något som jag kan stå i längre. Men jag kämpar på och detta får vänta.

Ett musiksystem för trådlös musik. Oj, vad jag skulle vilja ha ett sånt, så att jag kan lägga in mina gamla skivor och sen lyssna utan att behöva ha datorn igång. Det tror jag att jag faktiskt kommer att köpa när halvåret är slut och köpstoppet upphör om cravingen är kvar.

Cola light och godis. Godissuget är faktiskt inte så omfattande som jag trodde, men ibland kommer det och i onsdags föll jag till föga och köpte två Kick. De var goda, men onödiga. Colan däremot är svår. Det är ett dagligt sug, som inte ger med sig. Jag har faktiskt fallit för suget ett par gånger, men jag hoppas att jag kan bli bättre och bättre på att välja bort det.

Det är de stora sakerna som jag återkommer till, sen finns det småsaker som jag upptäcker och sedan glömmer bort lika snabbt att jag vill ha, bomullsgarn, förvaring, ett nytt linne och sånt..

Efter lite mer än två veckor är det fortfarande lugnt. Får se hur det känns om ett par månader..

Kanske inte hypotyreos...

Idag har jag varit hos doktorn igen. En ny doktor, den tredje sedan jag bytte vårdcentral, återigen en kompetent och trevlig, lyssnande och förstående läkare.

Jag kom dit och berättade om mina besvär för 258:e gången, att jag behövde mer Levaxin och att jag misstänkte att jag kanske behövde ta nya prover på det, att jag aldrig kommer ur depressionen riktigt, att jag allt som oftast sover dåligt och att magen krånglar lite till och från.

Så tittade hon igenom min journal och mina tidigare testresultat och ansåg att mina tidigare sköldkörtelprov inte var tillförlitliga för att de bör tas tillsammans med test för infektion annars kan det vara missvisande. Så nu ska jag börja om, inte äta Levaxin på en månad och sedan ta nya prover. Jag ska också kolla om jag är glutenintolerant eller har något annat bekymmer med tarmarna.

Först blev jag uppgiven över att jag nu åter igen inte vet vad som felas mig. Sen blev jag arg över att jag inte kan få samma besked och att läkarna inte är överens om vad de ska göra med mig.

Sen funderade jag ett varv till och insåg att läkare, i synnerhet allmänläkare är fantastiskt kunniga, men de är inte felfria. Precis som i alla andra sammanhang finns det säkert tusen olika sätt att hantera utredningarna av sådana där vaga halvt stressrelaterade, depressiva personer som jag. Det behöver inte vara att de tidigare läkarna gjort fel, utan kan helt enkelt vara så att båda sätten är rätt, men passar olika. Om jag tänker att mina läkare, som utsätter mig för massa olika utredningar faktiskt gör allt de kan för mig och att det är väl att de utreder så kan jag lättare acceptera att vägen inte är spikrak.

De vet helt enkelt inte vad som är fel och därför behöver de leta. Precis som när man felsöker en dator, man tittar först på det som är mest sannolikt och sedan utesluter man en sak i taget. Så länge de fortsätter leta så tror de på att jag har besvär och inte att jag är inbillningssjuk (som jag själv tror ibland).

Så en skopa tålamod under utredningstiden och en stor bägare med tacksamhet för att jag blir tagen på allvar är vad jag ska rusta mig med.

Vanans makt

Mitt köpstopp innebär att jag till och med juni månad ska låta bli att köpa "onödiga" saker. Mat är naturligtvis nödvändigt, men inte godis och snacks till exempel. Inte heller tidningar eller filmer som man kan köpa i mataffären, men som faktiskt är mer åt prylhållet.

Detta har fått som konsekvens att jag inte köper cola längre. Jag har inget förbud att dricka det, för min nya mindfulla livsstil innebär inte förbud, utan val. Men genom att jag väljer att inte köpa läsk så dricker jag betydligt mindre av den varan.

Det är inte lätt, men det går. Jag misstänker att det jag känner är en lättare form av ett beroendetillstånd, inte fysiskt beroende, med fysisk abstinens, men väl ett psykiskt beroende. Ett tillstånd som innebär att drycken upptar mina tankar en stor del av tiden, att jag kan känna att det saknas något när jag ser på film, eller när jag jobbar. Vanans makt är stor, jag har så många tillfällen när läsken funnits vid min sida, lunchpromenaden på jobbet, som ofta bar till affären för inköp av densamma. Väntan på tåget efter möten på annan ort. Tillsammans med en film, med mat, med godis. Vid bilkörning. Inte alltid, men ofta. Nu måste jag fylla den tiden och de vanorna med något annat.

Det är så med alla typer av beroenden att det svåraste är att bryta med vanan, att inte sakna det bra man hade. Att se att dessa tillfällen kan vara värdefulla ändå. En film är trevlig även utan läsk, till och med trevligare för behovet av toabesök mitt i minskar drastiskt utan denna dryck. Promenaden på lunchen kan läggas till andra rundor, och kanske får jag se andra saker än vägen till affären.

Jag hoppas att alla vi som försöker bryta med en vana som varit för omfattande kan lära oss att hålla ut och att hitta sätt att medvetet välja annorlunda.

En vecka av mindfulness

Första veckan med mindful eating är till ända. Jag gillar sättet att tänka och att bli mer medveten om varför jag äter, jag gillar också de meditativa delarna som innebär en stunds eftertanke och återhämtning. Jag tycker att jag blir mer avslappnad och lugn efter dessa.

Varje dag skriver jag en kort reflektion om hur dagen varit och hur kroppen känts under dagen. Det hjälper också till för att behålla fokus. Jag skriver allt i en blå bok, som jag bär med mig överallt och använder jämt. Den ska vara min bästa vän under de här veckorna, kanske även efteråt. I den kommer massor av information om mig att finnas. Det är ovärderligt.

Jag har lovat mig själv att inte väga mig under dessa sex veckor som kursen varar. Anledningen till det är att jag inte vill att det ska vara så mycket fokus på vikten, utan på själen och kroppen och hur jag mår. Jag tror att jag snabbt skulle avsluta kursen eller börja slarva om jag ständigt stod på vågen och märkte att inget hände, eller att det inte spelar någon roll vad jag gör. Då vill jag hellre behålla fokus på hälsan i stort och hur jag mår. När jag är klar ska jag väga och mäta mig igen och se om något hänt. Jag vill ju ändå gå ner lite i vikt och jag tror att jag kommer att komma i bättre form efter detta.

2015

Nytt år och nya möjligheter.

Jag är inte en sån som avger nyårslöften, men jag har som många andra förhoppningar kring det nya året och får en känsla av en ny chans att leva det liv som jag längtar efter. Dumt egentligen för varje dag är en ny dag  på samma sätt som det är på nyår. Men nyår ger ändå en stämning av pånyttfödelse och när det stämningen ändå finns är det lika bra att hänga på och ge livet en ny chans.

Jag hoppas att jag under 2015 kommer att lära känna min pojkvän ännu mer och att vi tillsammans vandrar vidare genom livet. Att vi fortsätter skratta, gråta, skåla, glädjas, prata, diskutera och bara vara tillsammans hela året (och mer därtill).

Jag har för avsikt att fortsätta ta hand om min hälsa genom att äta mer medvetet. Jag har också lovat min karl att springa Sydkusloppet i maj, vilket innebär hårdträning fram till dess.

Slutligen tänker jag sätta min konsumtion på prov och ha köpstopp under de sex första månaderna av året. Det kommer jag nog blogga en del om.