Igår var jag hemma hos min vän, som på nyårsafton valde att kläcka en liten flicka. Flickan är nu två och en halv vecka. Det är himla intressant med dessa riktigt små liv. Jag tycker inte att de är så himla söta, de flesta blir sötare när de blivit några månader och lagt på sig lite underhudsfett. Ändå är det något med dessa pyttingar som gör att jag inte kan slita blicken från dem, trots att jag inte får ens en blick tillbaka. Det var likadant med min guddotter när hon var liten, när jag satt med henne i famnen var det som att hela resten av världen försvann och vi bara var i en bubbla.
Jag har hört att detta är barnens biologiska överlevnadsstrategi. De måste få andra bli fascinerade och förälskade i dem för att de ska bli hjälpta när det är kris, och att det även gäller andra än föräldrarna. Det är ganska härligt att bli utsatt för det. Det är någon slags biologisk kärlek som bara finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar