Orkeslös

Just nu orkar jag inte mycket. Det är en kamp att ta sig till jobbet, vilken inte blir lättare av is och snö på cykelbanorna. Jag orkar inte träna som vanligt och kommer bara iväg när jag tränar tillsammans med M. Jag orkar inte äta ordentligt, utan tar snabba, lätta lösningar, som inte är tillräckligt nyttiga för mig. Jag orkar inte blogga, inte internetdejta, inte tänka. Därför har det inte blivit några inlägg denna vecka. Så vet ni det. När energin återvänder, återvänder jag igen. Jag tänker inte ha dåligt samvete för bloggen.

Jag funderar en del på vad orkeslösheten beror på. Det är ju inte direkt första gången jag känner så här. Samtliga depressioner har känts så här. Men bekymret är att jag har antidepressiv medicin och alltså inte borde vara deprimerad. Det som också talar emot depression är att jag inte är nedstämd. Jag har kul ganska ofta och kan se ljust på massa saker, jag vill leva och uppleva, jag orkar bara inte.

Men det kan ju vara så att mina värden är dåliga igen. Det har bara gått 3-4 månader sedan jag kollade sköldkörteln senast och då var värdena bra, men vad vet jag, det kanske kan ändras snabbt. Jag tror att jag får kontakta läkaren om detta tillstånd håller i sig. Det kanske inte är en så himla lätt sjukdom jag fått ändå. 

Födelsedag

Igår fyllde jag år. Jag har på senare år alltmer ogillat tanken på födelsedag eftersom det ofta landar i att jag ska jobba så svetten lackar med matlagning, kakbak och städning för att folk ska komma hit och gratulera mig för att jag är född. Så i år hade jag inga förväntningar, jag bjöd in närmaste familjen på lite mat (som faktiskt var kul att pyssla med) och tänkte inte så mycket på mer på det.

Det visade sig vara ett lyckokast för jag har haft en fantastiskt födelsehelg. Jag har firat i samma stil som Jesus brukar fira. I fredags på lille födelseafton bjöd mina kollegor mig på lunch på ett himla trevligt ställe. I lördags på födelseafton bjöd mina närmaste vänner hem mig på middag, bakelser och fiskdamm. Jag fick också veta att deras sexåring tycker om mig lika mycket som hans prutt! Igår kom familjen och min moster och morbror på middag och tårta. Jag fick en efterlängtad surfplatta och en hemmafixarbibel.

Idag är det annandag födelse och där har det blivit som med pingsten, att man numer måste gå och jobba...

Minus 9

Den här veckan har det kommit in mer prylar än det försvunnit. Jag har fyllt år och fått presenter, och hinner inte rensa ut mer idag. Men jag ska göra bättre ifrån mig nästa vecka, jag lovar!

Det coolaste är att jag fått en del av mina kompisar att förstå hur jag tänker krig prylar och fick ett gäng gamla deckare av några vänner som hade dem hemma, men inte använde dem. Den typen av gåvor gillar jag. Det är fint med återbruk. Saker som bara är ledsna och oanvända hos någon kan bli älskade och använda hos någon annan!

IN: 31 (15)
UT: 40 (12)
TOTALT: -9 (+3)

Vetenskap och kultur i dejtingvärlden

Finns det en motsättning mellan vetenskap och kultur? Från de två sajter jag hänger på för att träffa karlar har jag märkt en nästan distinkt skillnad mellan två typer av män. Dels de som arbetar med något tekniskt och verkar vara mest intresserade av datorer, eller möjligen naturvetenskap. Och dels de som är kulturintresserade och kan jobba med lite vad som helst.

De som är kulturintresserade är anger ofta musik som ingen människa hört talas om och letar efter den enda tjej i världen som känner igen bandet. De spelar nästan alltid ett instrument. De läser litteratur som är svår, har fotvandrat i långtbortistan och försöker verkligen sticka ut. Fast alla verkar i mina ögon vara likadana.

Den mer datoriserade försöker vara som alla andra. De tycker om musik (allmänt), de tittar på TV (How I met your mother). De tycker om att resa (allmänt). De tränar. Och alla verkar vara likadana.

Min drömman skulle ha lite av varje. Han skulle kunna saker om sånt jag inte vet så mycket om, men ändå är intresserad av. Han skulle vara helt unik i sin presentation, inte bara i formuleringarna, utan i innehållet. Framförallt skulle han tycka att både vetenskap och kultur är viktigt.

Det här med cyklister

Om cyklister vore bilister hade..

...mer än hälften av bilisterna kört utan lyse.

...en hel del av dem som ändå har lyse skulle ha en liten pyttelampa som inte syns eller ger sikt och ett irriterande blinkande rött ljus bakåt.

...tre fjärdedelar skulle köra utan bilbälte.

...en hel del skulle köra på vänster sida av vägen.

...några skulle korsa gräsmattor för att komma fram snabbare.

...de flesta skulle se vägskyltar och trafikljus som dekoration eller möjligen inspiration.

...när de ändå skulle stanna vid rödljus hade alla samlats längst fram och när det slår om till grönt påbörjar en tävling om att komma iväg först.

...väldigt många väldigt farliga omkörningar med minsta marginal skett.

...hade lysena på bilarna ibland suttit lite var som helst på bilen.

...hade ingen som ska svänga in på en större väg tittat sig för.

Det är verkligen tur att inte cyklisterna har körkort!

Hitta kärlek

Det stora problemet med kärlek är att den är så svår att finna. För oss som inte hittar den, trots att vi letar och vill träffa någon att vara kär i, är det lika svårt att se en framtid med kärlek, som det är för alla er som hittat den att se ett liv utan den.

Svårare blir det med åren. Det har inte någonsin varit lätt för mig, jag har varit ensam under den allra största delen av mitt vuxna liv. Men en period var det något enklare att dejta och det var när jag gick på universitetet. Då gick man ut på nation och plötsligt var någon intressant och man var intresserad tillbaka. Men det var längesedan och jag varken vill eller kan ta mig tillbaka till den tillvaron.

När allt annat är etablerat är det så himla svårt att hitta den där speciella andra personen. I jobbet träffar man samma människor varje dag (om man dessutom som jag valt ett kvinnodominerat yrke så är det ännu värre). Man har sina vänner som man är nöjd med och träffar inte så många nya bekantskaper. Man har sina rutiner och är rotad och inte tvingad att se sig om efter nya bekantskaper.

Då återstår internet, som jag i och för sig tycker om, men det tar så himla mycket tid och energi. Man kan inte göra sig en rättvis bild av någon man inte träffat. De flesta verkar bre på ganska mycket kring sin förträfflighet (det finns till och med folk som ljuger om sin längd!). Men det stora problemet för mig är att alla verkar tillgängliga. Jag ser ju bara massa karlar och en del som verkar helt ok, men jag ser aldrig konkurrensen, så jag blir dels lite kräsen och vill inte ha vem som helst eftersom det finns så många som verkar bättre, dels så blir jag nojig, för vem är jag att störa?

Slutsatsen blir att jag ignorerar massor som skulle kunnat vara den rätte och jagar dem jag inte kan få och troligen inte heller vill ha när allt kommer till kritan.

Rättigheter

Jag lyssnade på filosofiska rummet på P1, om demokrati igår. Det var som vanligt ett spännande samtal. En sak de sa fastnade speciellt i min hjärna, det var att de pekade på det faktum att vårt samhällsbygge innebär att vi har en massa rättigheter, men att varje gång vi gör anspråk på någon av våra rättigheter så måste någon annan uppfylla det kravet. Det tycker jag var intressant, för det tänker i alla fall inte jag på så ofta. Jag har varit inne på det tidigare att samhället är vi och att vi tillsammans betalar för hela kalaset, men med det ordval som man använde i programmet blev det mycket mer konkret. Det är inte jag själv som betalar för mig genom skattesedeln, det är massa andra också och när jag utnyttjar samhällets resurser är det andra som betalar räkningen. Men det är också människor som de facto tillhandahåller tjänsterna.

Jag tycker att det är mycket viktigt att vi börjar bli mer vi och mindre jag och de andra. Vi tillsammans bygger samhället, vi tillsammans ser till att vi alla kan nyttja våra rättigheter, alltså har vi alla ansvar för varandra. Jag kan aldrig ställa mig utanför det och inte vara en del av sammanhanget. Varje gång någon annan kräver något av samhället är jag med och betalar, eller i mitt fall till och med tillgodoser behov (som den myndighetsperson jag är). För mig får detta resonemang konsekvensen att jag måste rösta på ett sätt som bygger det samhälle jag vill ha, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som det jag själv tjänar mest på. Det innebär också att jag behöver tänka två gånger kring vad jag förväntar mig att andra ska ordna åt mig.

"Varje gång vi har en positiv rättighet så måste någon annan förse oss med det vi kräver."

Minus 12

Den här veckan är det med sorg i hjärtat som jag skriver om vad jag gjort mig av med. Jag har nämligen tappat en hemstickad vante. Det är jättesorgligt och inte minst kallt om fingrarna. Typiskt nog händer det samma vecka som minusgraderna gjort entré i Skåne.

In har bara tre saker kommit: tidningen Buffé, en T-shirt och en vattenflaska från Actic (T-Shirten och vattenflaskan fick jag som belöning för ihärdigt tränande!). Sex saker har försvunnit: En vante, ett hemmagjort halsband, men hemstickad dockkofta, ett vykort, en dvd och ett wii-spel (vilket gjorde en 6-åring lycklig).

Det roligaste är att ge bort saker till någon som verkligen blir glad, barn är tacksamma på det sättet. Det är gott att veta att mina tillhörigheter får goda hem.
 
Ställningen är alltså (parentesen är denna veckas resultat)
IN: 16 (3)
UT: 28 (6)
TOTALT: -12 (-3)

Biologisk kärlek

Igår var jag hemma hos min vän, som på nyårsafton valde att kläcka en liten flicka. Flickan är nu två och en halv vecka. Det är himla intressant med dessa riktigt små liv. Jag tycker inte att de är så himla söta, de flesta blir sötare när de blivit några månader och lagt på sig lite underhudsfett. Ändå är det något med dessa pyttingar som gör att jag inte kan slita blicken från dem, trots att jag inte får ens en blick tillbaka. Det var likadant med min guddotter när hon var liten, när jag satt med henne i famnen var det som att hela resten av världen försvann och vi bara var i en bubbla.

Jag har hört att detta är barnens biologiska överlevnadsstrategi. De måste få andra bli fascinerade och förälskade i dem för att de ska bli hjälpta när det är kris, och att det även gäller andra än föräldrarna. Det är ganska härligt att bli utsatt för det. Det är någon slags biologisk kärlek som bara finns där.

Skrik

I morse hörde jag en diskussion på radion om förskoleplatser, apropå att man i Malmö saknar massor av förskoleplatser inför terminsstarten. Programledaren frågade damerna runt bordet vad man skulle göra för att försäkra sig om att få en förskoleplats i tid. Ett förslag var att maila och ringa och tjata tills man får det man vill ha. Jag kan bara säga att det fungerar bra. Det är dessvärre så att de som skriket högst många gånger får mest av stat och kommun. Men också de som kan formulera sig väl och tala för sin sak.

Det är faktiskt fruktansvärt tragiskt att det är så. Det ska inte behövas. Har jag skickat in en ansökan om förskoleplats ska den handläggas i turordning och inte bli mindre prioriterad för att jag inte tjatar. Bara för att jag är tystlåten ska jag inte hamna sist, inte heller för att jag inte behärskar myndighetsspråket.

Att inte handlägga efter den ordning som är bestämd är rättsosäkert för medborgarna. Att på osakliga grunder prioritera en framför en annan är orättvist och drabbar bara dem som är svagast. Jag blir så arg på att det fungerar att tjata och skrika sig till saker från samhället. Jag blir ännu argare av att jag i mitt jobb också prioriterat dem som skriker högst för att jag bara är människa och inte orkat stå emot.

Hat och likgiltighet

Vad är motsatsen till kärlek?

Det första jag tänker är hat. Men hat bygger ju också ofta på en stark känsla. Det krävs ett engagemang för att hata någon eller något. Kan man hata något som man inte alls bryr sig om? Det tror inte jag. Men kanske krävs det starka känslor för att prata om motsatsen till kärlek. Jag har alltid fascinerats av hur människor som en gång älskat varandra kan vända fullkomligt och sedan hata varandra. Gör de det? Ja, det kan ju inte jag bedöma, men jag misstänker att det vi ibland pratar om som hat snarare är en blandning av besvikelse, övergivenhet, ilska och andra känslor. Men hat? Hat vill jag beskriva snarare som något som bara förblindar, som gör oss trångsynta och vi får tunnelseende och svårt att ta in vettiga argument, det är ointressant eftersom vi går på känsla (vilket kan jämföras med känslorna när vi är förälskade, då inte heller vettiga argument hjälper och tunnelseendet är närvarande).

Eller är motsatsen likgiltighet. Att inte bry sig alls. Personen i fråga är fullkomligt ointressant och ger inga känslor alls. Det är också en slags brist på kärlek. Kanske har kärleken två motsatser? Men likgiltighet kan ju också ses som motsatsen till hat, inte sant? Om hat kräver känslor och likgiltigheten är frånvaron av dessa så är ju likgiltigheten alla känslors motsats. Att inte bry sig alls kan också göra större skada än hat. Att en persons hat blir bekräftat av andra människors likgiltighet (däremot tycks inte kärlek bekräftas av andras likgiltighet i samma utsträckning). Det finns människor som blivit misshandlade och som vittnar om att det fanns människor som såg men inte ingrep och att den likgiltigheten tog hårdare än själva slagen.

Så motsatserna till kärlek kan tänkas vara hat och likgiltighet. Finns det fler?

Minus 9

Det går bra att göra sig av med saker. Bättre än förväntat, ni anar inte hur mycket mög det finns i mina skåp och lådor. Det som inte räknas är förbrukningsvaror och mat. Men vad räknas som förbrukningsvaror? Denna vecka har det blivit en fråga som aktualiserats, schampo liknande räknas uppenbart inte, men ett nagellack som inte är slut utan bara fult? Eller pennor som tagit slut? Jag har bestämt mig för att båda delarna räknas eftersom idén är att göra mig av med saker som tar energi och finns det något mer irriterande än att få tag i en penna som inte fungerar när man ska skriva något?

Den här veckan har jag haft ett större inflöde av saker, det har kommit in 12 nya saker varav hälften är nagelprylar. Jag gick in i en affär för att köpa ett nagellim och kom ut med ett nagelbandsset med 5 pryttlar i. Hoppas att naglarna blir fina av det i alla fall. Jag har gjort mig av med 16 saker, mest papper, tidningar och så den där gamla pennan.

Ställningen är alltså (parentesen är denna veckas resultat)
IN: 13 (12)
UT: 22 (16)
TOTALT: -9 (-4)

Olika kärlekar

Finns det olika typer av kärlek?

När jag tänker på kärlek så hamnar jag osökt alltid i ett läge där jag inser att det finns olika typer av kärlek. Den kärleken som man har till sina föräldrar, som bara finns där för att man alltid fått kärlek från dem. Det är en stark kärlek som tål en del hårda ord och som rymmer mycket förståelse och inte minst förlåtelse. I mitt fall mest från föräldrarnas sida, jag har nog inte alltid varit lätt att vara förälder till. Men tack vare den enorma kärlek jag får från dem kan jag ge tillbaka kärlek till dem.

Sen finns det den kärlek man känner till vänner. Den är också ganska stark och tålig, men inte lika osårbar som den till föräldrarna. Den kräver mer aktivt underhåll i form av gemensamma äventyr. Den är inte desto mindre värdefull och fin. Den ger tillbaka trygghet och skratt och glädje.

En för mig lite oväntad variant av kärlek är den jag känner till andras barn. Den som bara fyller hela hjärtat och är nog den av kärlekstyperna som är mest känslosam för mig. Att bara få ett leende från min guddotter är det finaste som finns. Eller när hennes bror klättrar upp i mitt knä och vill vara nära.

En typ av kärlek är den till övriga världen, den som är mer praktisk och som grundar sig i värderingen att alla är lika värda. Den är inte alls känslosam. Jag känner ingenting för Nisse Nilsson i Knäckebrödhult, men det är ändå viktigt att han har det lika bra som alla andra, att han blir respekterad för den han är och får sina behov tillgodosedda. Det är den kärleken som gör att jag har intresse av att ta hand om miljön för att de som kommer efter mig ska ha det bra.

Den typen av kärlek som jag avser att utforska i mitt kärleksfilosoferande är den exklusiva kärleken. Den som är mellan två personer som är förälskade i varandra. Den som är så himla svår och som jag själv inte hittat än. Den som väljer ut någon som man ska få växa tillsammans med och som för många leder till fortplantning. Det är den jag kommer att skriva om framöver när jag skriver om kärlek.

En korkad patient i mängden

Arrgh.. Jag blir så himla trött på den här jäkla sjukvården som vi har i det här jäkla landet. För någon månad sedan skrev jag ett klagomål till patientnämnden om bemötandet och felbehandlingen jag fick när jag sökte för min depression för ett år sedan. Idag fick jag svar. Ett totalt "Goddag yxskaft"-svar. Läkaren skriver att jag sökte för depression och behövde KBT, att jag haft depressioner vid tre tillfällen tidigare (vilket inte är sant endast 2 gånger tidigare) och att man inte regelmässigt tar blodprov på dem som söker för depression. Hon beskriver också självskattningsformuläret i ungefär halva svaret.

Nä, men det var ju inte det som var poängen. Jag förstår att man inte regelmässigt tar blodprov på dem som söker för depression, men jag tycker att man kanske borde se över den rutinen eftersom man då missar sköldkörtelpatienterna.

Mitt största bekymmer som jag lyfte i mitt klagomål var dessutom bemötandet och det faktum att hon inte ens har rätt i min historik bekräftar att hon inte lyssnade på mig. Inte brydde sig om vad jag hade att säga. Känslan av att hon tycker att jag bara är en korkad patient bland alla andra förstärks. Jag vill att min läkare ska få mig att känna mig som en patient som hon tycker om att ta hand om och hjälpa. Jag vill inte känna mig korkad och liten. En känsla hon inte bara förmedlat i mötet med mig, utan också nu i svaret på mitt klagomål.

Och ja, jag inser att hela bekymret ligger mer hos denna individ än hos mig eller resten av sjukvården, men det är ändå galet att det ska vara så. Jag tycker inte om fel människor på fel plats.

Okej för att vara nyanserad är jag inte alls trött på sjukvården i det här landet. Jag har nu en läkare som är underbar och jättebra, jag träffar läkare, som är proffsiga varje vecka i mitt arbete och inte minst har jag vänner som är läkare och bra på sina jobb. Men jag är vansinnigt trött på människor som inte ser makten i sin position, som inte har någon som helst ödmjukhet och som till varje pris ska ha rätt även om de har fel.

Härskartekniker

Jag har under två dagar varit på utbildning i personligt möte, jag har lärt mig att jag kan det här redan. Självklart kan man alltid lära sig mer om hur man möter människor i olika situationer. Men i jämförelse med var mina kollegor är i detta och vad som förväntas av mig som relativt ny på jobbet så är jag relativt väl rustad efter mina sju år inom socialtjänsten.

Idag på eftermiddagen pratade vi om härskartekniker. Både om de "klassiska" som togs fram av Berit Ås på 70-talet, osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering, samt våld och hot om våld, men också några som jag aldrig stött på tidigare som en kvinna vid namn Elaine Eksvärd skriver om i en bok från 2008. De som nämndes var bland annat projiceringsmetoden, martyrmetoden, stereotypmetoden, hierarkimetoden och min favorit komplimangmetoden.

När vi pratade om dessa tekniker var det ur perspektivet att vi skulle falla offer för det. Att andra utsätter oss för dem. Så perfekt är i alla fall inte jag. I de flesta samtal är jag inte jämlik med den jag samtalar med, ibland är jag i överläge, ibland i underläge. Ojämlikheten kan bestå i åldersskillnader, kunskapsskillnader, erfarenhetsskillnader och mycket annat. Med en och samma person kan jag vara i överläge ibland och underläge ibland. Jag tänker att i alla sådana samtal där det inte är helt jämlikt kan härskarteknikerna förekomma, den som använder en av dem är nog sällan medveten om det. Jag tror inte att det är så många som går in i ett samtal och tänker att de ska osynliggöra den andra. Däremot kan jag och förhoppningsvis andra med mig tänka att den här personen ska minsann inte sätta sig på mig bara för att hon kan mer om gröna bönor än vad jag kan. Detta gör att vi lätt tar till tekniker som gör oss starkare och jämnar ut ojämlikheten.

Problemet är bara att jag går in med min känsla. Bara för att jag tycker att den andra är cool och överlägsen mig för att hon kan mer om gröna bönor betyder inte det att hon känner likadant. Därför kan det bli ytterst vanskligt att försöka låtsas vara starkare och att dessutom ta till metoder som inte är sjyssta gör inte saken bättre. Därför är det viktigt att vi alla, men framförallt alla vi som jobbar med samtal på ett eller annat sätt faktiskt försöker vara uppmärksamma på om vi faller in i ett sådant beteende och om eller när vi gör det försöka hitta sjysstare sätt att bli starkare.

Kärlek

Jag vill ha en egen familj. En man, ett eller två barn, ett hus och en liten trädgård. Jag vill snubbla över någon annans skor när jag kommer in genom dörren. Jag vill störa mig på att ingen annan tagit ut soporna. Jag vill läsa sagor och plåstra skrapsår. Jag vill dela en flaska vin på fredagskvällen. Jag vill samordna mina semesterplaner. Jag vill se filmer jag inte vill se. Jag vill höra musik jag inte valt. Jag vill få en puss på pannan innan jag somnar. Jag vill inte vara ensam längre.

Men varför vill jag detta? Vad innebär kärlek? Vad är en familj? Vad är det som gör att jag längtar så mycket? Vad är värsta scenariot?

En filosof med självaktning försöker fråga sig mer än bara det uppenbara. Jag vill ha kärlek. Det är ingen tvekan om det, men hur jag än försöker hittar jag den inte. Han med stort H finns kanske inte. Inte heller han med litet h. Under tiden jag väntar avser jag filosofera mer kring kärlek. Kärleksbegreppet.Vad är det för mig? Vad lägger jag för värden i det? Vad är det som visar att något är kärlek? När? Hur? Var? Varför är det viktigt? Stora frågor om livets största. Så en del blogginlägg framöver avser jag skriva om kärlek. Jag har ingen förhoppning att hitta så många svar, men jag tänker i alla fall tänka kring mina hypoteser.

minus 5

Som jag skrev för några veckor sedan att jag under 2014 skulle göra mig av med en pryl i veckan. Jag är helt övertygad om att jag har 52 saker i min lägenhet som jag inte använder, inte tycker speciellt mycket om och inte kommer att använda inom överskådlig framtid. Jag insåg också att jag samtidigt behöver ha principen en pryl in och en ut. I övrigt gäller det allt i lägenheten utom förbrukningsvaror eftersom de förmodligen ändå ungefär är en in en ut (toapapper, mat, rengöringsmedel, tandkräm och dyl).

Nu är första veckan på det nya året till ända och ni sitter antagligen och biter på naglarna av spänning i väntan på hur ställningen är för närvarande. Jag ska inte hålla er på halster längre.

Denna vecka har sett ut som följer:
IN: En fotobok med mina bästa foton 2014
UT: En trasig smörkniv, Två döda krukväxter, Två värmeljusstakar som jag inte tyckte om ens när jag fick dem och en hemstickad docka till den nyaste bebben i bekantskapen.

Ställningen är alltså
IN: 1
UT: 6
TOTALT: -5

En hjälte??

Den senaste tiden har jag fått epitetet hjälte av tre olika personer.

En elvaåring fick mitt gamla wii och hon blev väldigt glad, och hennes mor oerhört rörd.

En kollega behövde en chaufför när hon skulle hämta sina katter på kattpensionatet efter julhelgen, vilket underlättade hennes dag och gjorde henne glad.

Två vänner som väntade barn fick ha sin hund hemma hos mig under deras tid på sjukhuset, vilket gjorde att de kunde ägna sig åt sin nyfödda ett par dagar utan att behöva tänka på hundens omvårdnad.

Jag känner mig inte som en hjälte, det är inte helt oegoistiska handlingar som jag bara gjort av välvilja. Jag har haft enorma vinster själv i alla tre sammanhang.
När det gäller wii:et så stod det bara och skräpade här hemma, det liksom stirrade på mig från tv-bänken och gav mig dåligt samvete för att det nästan aldrig användes. Vinsten för mig är minskat dåligt samvete och en pryl mindre som tar min energi.
Katthämtningen var ganska taktisk, det var en relativt liten insats från min sida som gjorde en annan människa väldigt glad. Vinsten för mig är att jag fått en vän och dessutom ett rykte om mig på jobbet att vara ganska okej.
Hundpassningen var bara självklar. Husse och Matte är mycket goda vänner och det är väl sånt man gör för goda vänner? Vinsten för mig var 5 dagar av härliga promenader, mysiga kvällsstunder med en hund sovandes vid mina fötter, många leenden när hon och katten jagat varandra och inte minst hundens eviga kärlek. Dessutom kommer jag så småningom behöva kattvakt, och då tror jag att de kommer att ställa upp utan mankemang!

Men den sammantagna vinsten, eller anledningen till att jag gjort dessa saker är att jag blir någon. Jag är inte längre meningslös. När jag gör något för någon annan (oavsett om jag också vinner på det) så får livet en aning mening för en stund. Då kan jag släppa strävan efter mina egna egoistiska mål och bara få ha en mening ändå. Mitt liv i övrigt består ju bara av mig själv. Jag kan använda nästan all min tid åt mig själv och det är faktiskt fruktansvärt långtråkigt och enformigt. Jag vill inte förverkliga mig själv längre.

Jag förundras över att dessa ganska enkla och inte speciellt ansträngande handlingar har gett sånt gensvar. Är vi så ovana vid att göra varandra tjänster? Har vi kommit till ett stadium där vi är så pass självständiga att vi glömt bort det självklara i att få hjälp när man behöver det? Jag vill att världen ska vara en plats där vi ställer upp för varandra.

Jag är ingen hjälte, jag är bara en medmänniska.

Modeslaven

Mode... jag anser mig inte följa modet speciellt hårt. Jag tycker ofta att det man ser i modereportagen är ganska, ja vad ska man säga... fult. Jag läser inte modebloggar och har sedan något år tillbaka slutat läsa tidningar som riktar sig till kvinnor och missar därför också deras modesidor. Men reklam som syns på stan, och vad "ungdomarna" har på sig går inte att undvika. Dock är det inte sällan som jag förstår att det jag ser är senaste mode bara för att jag vet att jag tycker att det inte är fint.

Så jag köper kläder som jag tycker är fina, inte de som är inne. Jag försöker välja kläder som jag passar i och som är praktiska. Jag väljer inte aktivt bort det som är inne, men jag väljer inte heller aktivt något bara för att det är inne.

Trodde jag... Men så insåg jag plötsligt att om det var sant så borde allt jag har i min garderob vara älskat för all tid. Ändå står jag där och tittar på kläder som jag verkligen tyckte var fina när jag köpte dem och nu är de.. ja.. inte fina längre. De har inte gått sönder eller blivit urtvättade. Vissa har jag inte ens använt så många gånger. Vissa har jag använt mycket när de var nya, men sen allt mindre. Ett fåtal har varat över tid, det är de som vi kan gissa är tidlösa. Men de där som jag tröttnar på, inte för att jag överanvänt dem, utan bara för att de på något sätt blivit mindre fina, de kläderna visar ändå att jag på något sätt följer modet. Inte det extrema modet, men det vardagliga. Det som är inne råkar jag tycka är fint ett tag, och sen när det inte är inne längre blir det fulare.

Det är lite lustigt det där, att jag tror att jag tar ställning på ett sätt, men ändå agerar på ett annat.

2014

Nyårslöfte.. Jag lovar... Nä, jag vet inte om jag kan lova något.. Jo det kan jag, jag lovar att gå till jobbet varje jobbdag, jag lovar att träffa mina vänner när jag hinner, jag lovar att träna så mycket jag vill, jag lovar att äta gott, jag lovar att vara snäll mot andra, jag lovar att träffa min mamma och pappa, jag lovar att fortsätta filosofera. Jag lovar helt enkelt att fortsätta vara den jag är och göra det jag gör.

Men en förändring hoppas jag på, det är inget jag kan lova, men det är något jag verkligen hoppas händer under 2014. Jag vill ha en karl! En snäll, rolig, intelligent, snygg, småtokig, genomtänkt, charmig och lång karl. Det är vad jag hoppas inför detta nya år.

Tolvslaget

Jag minns när jag var liten och tolvslaget på nyårsafton var enormt. Det var som att hela världen simultant exakt klockan 00.00 satte tändstickan till raketstubinerna och världen exploderade i ljus och stjärnor. Det nya året hade börjat.

Idag (alltså igår) smällde det då och då under hela dagen, men från kl 22 var det ett oavbrutet raketande. När klockan närmade sig tolv var uppskjutandet i full gång. Jag stod i fönstret och väntade på att tolvslaget skulle infinna sig och samma underbara känsla skulle infinna sig som när jag var barn, men den kom inte. Det var ingen skillnad. Klockan kunde varit halvtolv eller halvett, det var lika mycket raketer som flög upp i luften.

Jag tycker det är tråkigt. Tänk er känslan av att vi alla samtidigt gör samma sak för att fira samma sak. Tänk er att det är ganska tyst och lugnt fram till 23:59, sen händer det, glädjen och spänningen exploderar och skickar sina stjärnor i alla färger mot nattens himmel. Jag är övertygad om att det hade varit mycket häftigare.