Skitsnack

Varför har vi människor så stort behov av att prata om varandra? Helst i den omtalades frånvaro.

"Vad tycker du om henne?"
"Vem av dina kollegor är snyggast?"
"Vem på skolan vill du helst ge en snyting?"
"Vad tänkte du egentligen om föreläsaren?"

Frågorna är oändliga, oftast med en underton av antingen sexuell spänning eller negativitet. Sällan frågas det "Vem tycker du är snällast på jobbet?". Det är någon slags spänning i det här, men framförallt skapar det gemenskap, om jag och du har en hemlighet tillsammans som handlar om tredje person så har vi skapat en relation. Då kommer vi närmare varandra. Om jag berättar för dig att jag tycker att chefen är urläcker så har du kommit lite mer innanför mitt skal. Det är kanske helt naturligt. Det torde också vara därför samtalsämnena behöver vara lite "farliga" eller hemlighetsfulla. För om jag berättar för dig att min bästa kompis är snäll, så har du inte kommit mer innanför mitt skal än tidigare. Det är ju redan allmänt känt eller i varje fall ett rimligt antagande från gemene man att jag tycker det.

Mitt bekymmer är att det alldeles för lätt spinner iväg och blir ohanterbart. Det blir som en spiral där vi behöver säga inte bara A och B utan även C och D. När det handlar om de mer positiva sakerna som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att säga till tredje person om jag bara vågade så kanske det inte är någon större skada skedd. Men när det gäller det som ofta går under benämningen skitsnack och som jag upplever tajtar ihop människor nästan mer än något annat så är jag mer skeptisk. Jag tycker inte om att höra det, och jag tycker inte om att säga det heller. Men jag erkänner att det händer ändå, ganska ofta till och med att jag inte kan hålla mig. Att jag har ett behov av att faktiskt säga till någon att jag stör mig oändligt mycket på när tredje person alltid ska äta mackan med smörsidan neråt. Det är ett mänskligt drag och jag tror inte att vi kan komma ifrån det helt och hållet. Men jag tror att om vi analyserar det närmare och inser att det i stort sett handlar om att vi just i det tillfället håller på att skapa relation till dem omkring oss kanske vi å ena sidan kan försöka hitta andra vägar att skapa relation och å andra sidan vara lite mer förlåtande mot oss själva och inse att vi är människor i behov av att vara omtyckta av andra människor.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta filosoferande ikväll, kanske bara att skitsnack är tråkigt men att det är nyttigt att reflektera över varför vi gör det.

Fritidsintresse vs fritidssysselsättning

Jag har alltid haft lite bekymmer med att svara på frågan vad jag har för fritidsintressen. Jag har ju inga. Visst har jag varit aktiv i kyrkan under många år, men att kalla det ett intresse känns lite märkligt. Det är ju snarare en livsstil eller ja kort sagt en tro, som fick konsekvensen att jag engagerade mig.

Jag försöker också motionera med ojämna mellanrum men mer av tvång än av intresse. Det är ju väldigt bra att röra på sig har jag hört. Men jag vill inte lära mig mer om det, vill inte köpa tidningar och böcker om det heller.

Det närmaste jag kommer ett intresse är väl mitt stickande, men inte heller där vet jag om jag vill kalla det ett intresse, det är bara något jag gör och tycker om att göra, men jag kan inte speciellt mycket om det tekniska, jag är inte bra på olika garner, visst kan jag se skillnad på ull och bomull, men jag kan inte mer detaljer än så. När jag ibland hamnar i ett läge där jag behöver googla något ord jag inte förstår i en stickbeskrivning så finner jag sidor där människor som är sant intresserade av stickning hänger. De kan ord och begrepp som jag inte ens visste att man kunde behöva kunna. Där är inte jag och vill nog inte heller vara. Så länge jag kan tillverka det jag känner för och är avslappnad i processen så är jag nöjd. 

Bugg har jag också dansat ett tag, men inte heller det är ett intresse, bara ett kul sätt att röra på sig.

Enligt synonymordboken har intresse bland annat följande synonymer: uppmärksamhet, engagemang, fascination, spänning, inlevelse, entusiasm, lust, fallenhet, älsklingssyssla, hobby, favoritsysselsättning. Och visst någon av synonymerna stämmer väl in på min känsla för det jag ägnar min fritid åt, men jag har ändå svårt att kalla det ett intresse, kanske för att det inte varar över tid. Kanske också för att jag aldrig blir riktigt bra på något, utan bara sådär lagom bra, sen blir jag uttråkad och sysselsätter mig med något annat.

Därför skulle jag vilja att man i stället för fritidsintressen börjar prata om fritidssysselsättning, för DET har jag massor av. 

En blomma i Afrikas öken

Just nu läser jag en väldigt gripande bok, som heter En Blomma i Afrikas Öken. Den är skriven av modellen Waris Dirie, och handlar om hennes barndom, uppväxt och flykt från sitt barndomsland, samt hur hos sedan upptäcks och blir modell.

Det är gripande är berättelsen om hur livet var i Afrika, hon beskriver ingående sina upplevelser när hon som liten blev könsstympad, men också hur det var att vara barn i en nomadstam där allt gick ut på att överleva från dag till dag. När hon stod inför att bli bortgift till en gammal vithårig man tog hin till flykten och hamnade så småningom i London.

Det är ganska tyst om kvinnlig könsstympning i debatten, det är ett fruktansvärt ingrepp som görs på små flickor, helt utan bedövning eller för den delen steriliserade verktyg. Många flickor dör till följd av ingreppet då de drabbas av infektioner. De som överlever kan få stora men för resten av livet. Allt för någon gammal eländig tradition om att kvinnans oskuld är ovärderlig. Hur kan en sån sedvänja få leva vidare? Hur kan mammor och pappor rättfärdiga detta övergrepp i generation efter generation?

Boken är väl värd att läsa. Filmen är väl värd att se. Ämnet är väl värt att engagera sig i.

Gå gärna in på Desert Flower Foundations hemsida och läs mer om kampen mot kvinnlig könsstympning. Det är genom kunskap vi kan förändra!

Principen som klättrade ut genom fönstret och försvann

Jag har länge försökt att ha principen att inte har några principer, de håller ändå aldrig ända ut. Ändå så har jag säkert fler principer än jag själv tror.

En av principerna jag haft har kastats omkull idag.

Min katt är världens sötaste katt, men jag har ändå alltid sagt att om hon blir sjuk kommer jag att avliva henne och inte betala dyra veterinärkostnader. Det gör man bara inte för en katt som i inköp kostade 100 kr.

Igår började hon kräkas, det har fortsatt under natten och dagen idag och hon har varit ganska loj, undvikit mat, inte druckit något och ja, varit allmänt okry. Så jag ringde veterinären för att fråga om råd. De tyckte att det var bäst om de fick titta på henne. Jag åkte dit och de gav mig två alternativ. Det ena var att jag skulle ta hem henne, sitta uppe med henne hela natten och se till att hon fick i sig vatten och sen komma tillbaka för provtagning i morgon. Det andra var att de behåller henne över natten och ger henne dropp och tar prover och kollar henne. Alternativ 1 skulle vara väldigt mycket billigare än alternativ 2 av naturliga skäl.

Och trots mina omfattande bedyranden om att en katt är en katt och det är inget man lägger ner så mycket pengar på så spenderar kattskrället natten på sjukhuset.

Men skötaren sa i alla fall att hon är söt!

Trött på sex

Jag är bara så himla trött på sex. Det skrivs och pratas om sex i alla möjliga och omöjliga sammanhang, jag tror inte att det går en enda morgon när de inte nämner sex i något sammanhang i morgonradion på p4. I veckan pratade de bland annat om hur man har sex om man har ont i ryggen, för en tid sen att läkarna inte pratar tillräckligt med hjärtpatienterna om sex. Det skrivs ofta om hur man ska piffa upp sitt sexliv och hur man får sin partner att nå nya höjder i sängkammaren.

Men vad tusan... Vi som inte kan ha sex för att vi saknar någon att ha sex med, oss pratas det aldrig om. Det är som att alla singlar vill leva ett liv där i sus och dus och ha förbehållslöst sex med dem man plockar upp på krogen. Jag känner inte alls igen mig i den bilden. Det tas för givet att alla som vill det har en partner och de som inte har det, de som lever ensamma, dem pratar vi inte om.

Jo, det gör vi ibland kommer ett eller annat reportage om sexleksaker. Men här kommer en nyhet: Det är inte samma sak!! När sexrådgivarna pratar om sex för dem som har exempelvis ont i ryggen, så pratar man om smekningar, erogena zoner, kramar, pussar och allmänt gos. Då är det den biten som är viktigast. Men när det är fråga om singlar och att ha sex på egen hand då verkar det bara vara orgasm som gäller. Det verkar också vara det enklaste i världen att skaffa sig en sexpartner för natten, och det kanske det är för en del människor, men varför ska vi singlar behöva nöja oss med det? Varför är det okej att ens säga till en singel: "men du kan ju bara gå ut på krogen och ragga upp någon, om du nu så gärna vill ha sex", en kommentar som oftast kommer från dem som lever i ett förhållande och bara har sex med en partner som de älskar. Varför i hela världen skulle jag då nöja mig med att ha sex med någon som jag inte älskar och någon som inte älskar mig?

Jag längtar efter en mer nyanserad bild av singlars sexliv, om den smärta som längtan efter en partner kan orsaka. Om att inte ha haft sex på flera år för att det inte finns någon att ha sex med (om man nu inte vill hoppa i säng med vem som helst). Om att sex faktiskt är mer än bara samlag, att det är en del av livet som man kan längta ihjäl sig efter. Om att det finns människor som inte ens löser bekymret med att hitta någon att piffa upp sexlivet med. DET skulle jag vilja läsa om, eller höra om på radion. 

Efter ett halvår med hjälm

I januari månad tog jag mig samman och började använda cykelhjälm. Jag kan erkänna att det inte var helt utan våndor som jag tog på mig hjälmen. Det kändes helt enkelt ganska töntigt med hjälm. Så jag började räkna idioter, helt enkelt alla som inte hade hjälm. Det blev en liten lek som gick ut på att alla med cykelhjälm gav +1 poäng och alla utan gav -1 poäng. Vet ni vad jag upptäckte?

Jo att det inte bara var töntar som hade hjälm (om man nu kan se på någon att personen är tönt), det var alla möjliga typer av människor. Fotomodellvackra tonårsflickor, mina förståndiga vänner, kostymklädda herrar, gamla damer, vanliga alldagliga kvinnor och män, sportcyklister och nästan alla kloka barn.

Men efter att ha betraktat alla mina medcyklister under ett halvårs tid har jag upptäckt några olika hjälmfenomen som jag finner något märkliga...

* Barn som inte har hjälm, föräldrarna borde faktiskt vara mer rädda om sina barn tycker jag. Som den där lille killen som cyklade med sin pappa, ingen av dem hade hjälm, killen hade varken koll på sig själv eller omgivningen och cyklade rakt över korsande vägar utan att se sig för.

* Föräldrar som cyklar med barn i barnsits, där barnet har hjälm, men inte föräldern. Om olyckan är framme så överlever visserligen barnet, men blir föräldralöst på kuppen.

* En man som cyklade med sina barn, samtliga i gruppen hade faktiskt hjälm, men de var inte knäppta under hakan, de var faktiskt inte knäppta alls. Inte så mycket nytta med dem om det värsta skulle ske.

* En kvinna jag såg häromdagen som hade cykelhjälm... liggande i cykelkorgen.

Socialen vs Snuten

Dagens ordstör handlar om när talspråk eller slang letar sig in i text. Jag har en käpphäst när det gäller detta.

Det heter inte socialen eller soc, det heter SOCIALTJÄNSTEN!!

Eller som min tidigare kollega beskrev det: "Att skriva socialen eller soc när man skriver om socialtjänsten är som att skriva snuten när man skriver om polisen".  Det platsar inte i seriösa texter.

När jag ändå är igång tänker jag klargöra (mest för mig själv) några begrepp i sammanhanget:
Socialnämnden: Det är den grupp av politiker som har det yttersta ansvaret för alla beslut som fattas ute i förvaltningen
Socialförvaltningen: Det är alltså de som lyder under socialnämnden, alla tjänstemän som fattar beslut, och alla andra som på ett eller annat sätt jobbar åt nämnden.
Socialtjänsten: Är i princip synonymt till socialförvaltningen, möjligen upplever jag att man mer pratar om socialtjänsten i förhållande till medborgaren och att förvaltning används mer organisatoriskt, som en del av beskrivningen av kommunens uppbyggnad.

Sjukt sjuk sjukvård

Ibland tycker jag att det är svårt att förstå sig på primärvårdens bokningssystem. Jag har en vän som för närvarande inte är den piggaste på jorden. Hon har dessutom bekymret att världen inte riktigt vill vara stilla runt henne. För någon vecka sedan var situationen så illa att hon fick gå hem från jobbet. Dagen efter försökte hon få kontakt med vårdcentralen för att få hjälp. Hon ringde på eftermiddagen när hon väl var tillräckligt samlad för att ta kontakt. Trots att hon redan tidigare varit på samma vårdcentral och sökt för exakt samma åkomma behövde hon dra hela sin historia en gång till, för att en kvart senare få beskedet att de inte hade några tider den dagen och att hon behöver återkomma kl 8 dagen efter för att få en tid då. Och nej, det gick inte att boka tid dagen efter, det måste man göra samma dag.

Nästa dag ringer min vän kl 8:15, då är alla tider slut för dagen! Även den här gången behövde hon berätta hela historien igen. Dock fick hon denna gång veta att om hon ringer precis kl 8 dagen efter så lovade sköterskan att hålla en tid till henne.

Tredje gången gillt fick min vän en tid till doktorn och blev ordentligt undersökt, efter att hon berättat att hon ville att alla tester skulle tas för att utesluta allt annat än stressrelaterad yrsel. Det är förfärligt att det ska vara så svårt att komma till vården. Det ska inte behöva ta tre telefonsamtal innan man får hjälp och man ska inte behöva upprepa sin historia gång på gång när det finns i deras journalsystem. Något är inte riktigt bra i den svenska vården idag.

En annan dag ska jag berätta om min egen upplevelse av vården. Så återkom om du är nyfiken!

Mina fina frukostar

Under årens lopp har jag prenumererat på en del tidningar eller magasin eller vad man nu ska kalla dem, alltså inte dagstidningar med nyheter utan glansiga fina tidningar som kommer ut en gång i veckan eller en gång i månaden. De flesta har varit klassiska "tjejtidningar", vilket inte är så konstigt eftersom jag faktiskt är tjej. Dock har alltid ett bekymmer uppstått. De tar "slut" för snabbt, på ett toabesök bläddrar jag igenom tidningen och på nästa läser jag eventuellt någon artikel. Sen är det klart, inget mer som intresserar mig. Jag tror alltid att jag ska tycka att det är sådär vardagslyxigt med tidningarna, att jag ska kunna sitta hela söndagen uppkrupen i soffan med en kopp the och njuta av läsning om olika saker. Men så blir det aldrig.

Så en dag ändrade jag kurs och köpte en fototidning, den har roat mig i åtskilliga timmar och fungerar dessutom som uppslagsverk när jag undrar hur jag ska bära mig åt för att ta bra bilder. En tid senare vågade jag mig tillbaka till den sidan av tidningsstället som innehåller tekniktidningar och ner i kundvagnen slank en vetenskapstidning och döm om min förvåning när den varat i två månader och jag fortfarande läser i den dagligen. Visserligen fortfarande inte uppkrupen i soffan, men väl sittande vid köksbordet intagandes frukost. Det är en av de bästa stunderna på dagen när jag både får näring för själen och kroppen samtidigt!

Nu funderar jag på en prenumeration på vetenskapsmagasinet i stället! Det, mina vänner är konsumtion som jag gillar, när jag känner att den ger mig något mer än bara glädje över att jag köpt den. Det är liksom inte köpet i sig som är viktigt utan faktiskt vad jag köpt!

Förr och nu

Min farmor tillhör generationen som sparar, som lagar och fixar. Hon är pensionär och har inte särdeles fet pension, ändå verkar hon aldrig ha några större problem att få pengarna att räcka till. Jag tror att det beror på att hon känner helt andra behov. Hon köper inte ny TV förrän den gamla slutat fungera, hon har haft samma möbler hela mitt liv. Jag tror inte att hon har samma behov som jag att köpa nytt, bara för att hon är trött på det hon har. Hon har stenkoll på hur mycket mjölk och potatis kostar i butikerna i byn och är otroligt prismedveten.

Farmors hembakta drömmar

Jag beundrar hennes sätt att leva i mångt och mycket, inte bara för att hon är den bästa farmorn i världen och bakar bästa drömmarna i mannaminne, utan för att hon inte tycks vara offer för konsumtionshetsen på samma sätt som vi är. Hon är ett barn av sin tid och jag ett barn av min tid, jag kanske har större medvetenhet om miljö och tillsatser, å andra sidan lagar hon den mesta mat från grunden och smakar skillnad på om julskinkan är fylld med vatten eller inte. Jag tänker att jag har väldigt mycket att lära mig av henne och att jag skulle behöva passa på innan det är för sent (och eftersom jag planerar att hon ska leva tills hon är 105 år så har jag ändå 22 år på mig).

Behöver en ny mobil

Jag har den senaste tiden börjat längta och trängta efter en ny mobiltelefon. Det är inte så att jag egentligen behöver en ny mobiltelefon, min gamla fungerar bra. Men ändå kliar det i fingrarna efter att byta ut den. Det tycker jag är märkligt, hur kan jag känna ett stort behov av något som jag redan har? Hur kan konsumtionen i sig vara ett behov?

Mina, i min hjärna, högljudda argument för att byta telefon är:
* Det har ju kommit två nya modeller av min favoritlur, alltså ligger jag hopplöst efter i utvecklingen
* Kostnaderna blir bara max 50 kr dyrare i månaden, om man jämför med vad jag betalar idag.
* Den nya modellen har säkert massa bra funktioner.
* Den är ju så fin!

Mina mer lågmälda argument för att behålla den gamla telefonen är:
* Min telefon fungerar och uppfyller samtliga behov jag har.
* Det kommer att bli mycket billigare att behålla den gamla telefonen när den förhöjda månadsavgiften försvinner i höst.
* Det är inte alls bra för miljön att vi alla håller på att byta ut fungerande saker bara för att det finns nyare varianter.
* Jag vet inte vad jag skulle ha de nya funktionerna till.
* Jag vill egentligen inte alls stötta de samhälleliga trenderna att konsumtion har ett egenvärde.
* Den gamla telefonen är också fin!

Trots att argumenten mot att köpa en ny telefon är vettigare så känns det som om det sitter ett litet barn inuti mig och bara skriker "-Men jag VILL ha en ny telefon!!!". Hur kommer det sig? När blev det så? Jag blir så trött på mig själv!

Handläggare vs Handledare

Två ord som vanligtvis blandas ihop i mina kretsar är handläggare och handledare. Jag han medge att de låter ganska likt, men betydelserna är faktiskt relativt långt från varandra.

Handläggare är en person (tjänsteman) som arbetar med att hantera ärenden på en myndighet, alltså att tillämpa gällande lagstiftning på de ärenden som kommer till respektive myndighet.

Handledare är en person som på ett eller annat sätt hjälper en annan person att lära sig något.

Sjukvård under en fikapaus

Fikarasterna på jobbet är alltid spännande. Jag är förvånad över hur ofta det blir etiska eller politiska samtal och diskussioner, det händer flera gånger i veckan. På mitt gamla jobb tycker jag att samtalsämnena var något mer likriktade och jag njuter riktigt mycket av den spretighet som jag nu befinner mig i. Men det är klart, bland 200 personer med olika utbildningsbakgrund kanske det är större sannolikhet att tankar och åsikter skiljer sig åt än bland 20 socionomer.

Idag satt jag mellan två kvinnor som diskuterade prioriteringar i vården. Det nuvarande systemet som i stort sett bygger på medicinskt behov och turordning efter när man sökte vård ställdes mot ett alternativ som skulle vara att se mer på den gemensamma samhällsnyttan. Alltså om en 25-årig murare har ont i axeln och väntar på operation så är det kostsamt för hela samhället att hon ska uppbära sjukpenning i flera månader bara för att sjukvården har långa köer. Att hon då kanske skulle få förtur framför en pensionär som har samma bekymmer, men som faktiskt kan stå ut lite längre. Det var en intressant vinkel på det hela tycker jag och kanske värd att fundera vidare på.

Å andra sidan är det svårt att argumentera vidare kring det om man börjar fundera på vem som ska prioriteras. Ska en arbetslös komma efter en som har arbete? Ska en VD, som tjänar mycket prioriteras före en städerska? Jag tror inte att jag kan komma till någon slutsats, men jag tänker att det är intressant att fundera vidare på hur vården ska vara uppbyggd i vårt avlånga land.

Sagan om Gein

Min mamma har skrivit en bok, som jag håller på att läsa för tillfället, det är en spännande fantasyroman med riddare, slott, kungar, sköna damer, svärd och till och med en munk.

Boken är riktigt bra och finns att köpa på nätet. Sprid gärna det glada budskapet!

Boken finns att köpa om du klickar på länken.

7200 kr för en natt

Idag avslöjar Sveriges Radio att centrala etikprövningsnämnden varit på ett dygns internat för 130 000 kr. De var 18 personer som under ett dygn bodde på hotell, åt och drack gott och roade sig. Kostnaden per person blir då ca 7200 kr. Det är ganska dyrt för en natt på hotell, med kvällsmat och lunch. Mycket riktigt har riksrevisionen också slagit ner på detta och gett kritik kring hanteringen.

Jag som också jobbar på en myndighet sedan en tid tillbaka blir faktiskt upprörd. Vi som är "vanlig" personal på myndigheter blir drillade i hur varsamma vi ska vara med skattebetalarnas pengar, det finns riktlinjer för representation och redan de första veckorna på jobbet får vi tydlig information om vad som gäller, detta för att myndigheten ska kunna skapa förtroende hos medborgarna.

Visst finns det ett visst utrymme för personalvård, men inga 7000 kr per person att spendera över en natt. Och jag tycker faktiskt det är rimligt. Det är fullkomligt logiskt att vi som arbetar på de statliga och kommunala myndigheterna ska ha ett sunt ekonomiskt tänkande kring utgifterna på arbetsplatsen.

Därför blir jag faktiskt ganska arg när jag hör att andra slösar med samma pengar (Inte blir det vackrare av att det i det här fallet gäller en tillsynsmyndighet som ska hantera etiska frågor inom forskningen). Varför tror dessa människor att de har rätt att göra av med våra gemensamma medel på det här sättet? När många jobbar för att myndigheterna ska åtnjuta förtroende hos medborgarna så kommer några andra och spottar medborgarna i ansiktet. Hur kul är det?

130 000 kr kanske inte är så mycket i det långa loppet och i det stora hav av pengar som den statliga förvaltningen omsätter, men om alla tänker likadant skulle det bli katastrof. Men om alla däremot tog ansvar för det man har makt över att ta ansvar för kanske vi hade haft en trevligare och bättre stat där dessutom folket kanske hade haft mer förtroende för myndigheterna.

Hemmaodlat

Min bror bor i ett hus med en stor trädgård, i trädgården odlar de massor av grönsaker och rotfrukter. Sist jag var där fick jag med mig rödbetor och gurka hem. Attans vad det smakar gott med hemodlat. Dessutom vet jag säkert var de kommer ifrån, att ingen råkat illa ut i odlingsprocessen och att inga farliga bekämpningsmedel använts. För släktingar som jag är det dessutom väldigt billigt, ja för att inte säga gratis!

Att det inte är någon EU-standard på gurkans rakhet innebär att man kan göra en glad gubbe av de vackra, mumsiga grönsakerna! Och det är ju alltid lite kul.

Mjölken igen

Häromdagen pratade jag med en god vän om det här med att vi blir utsatta att köpa TV-abonnemang eller bredbandshastigheter som vi egentligen inte vill och så använde jag mitt lysande exempel om mjölken. Då påpekar karlskrället att samma sak sker ju i mataffären, fast mycket mer subtilt genom att exempelvis mjölken alltid är längst in i affären och vi därför behöver passera massa saker vi egentligen inte behöver eller vill ha, men som ändå åker ner i mångas vagnar eller korgar på vägen till och från mjölken. Jag visste ju att det är så. Att det är en massa psykologi bakom hur butikerna är uppbyggda, men inte förrän jämförelsen med de mer verbala säljarna korsade min väg insåg jag att det är två sidor av samma mynt.

Frågan är vad som är mest irriterande. Vi båda vara överens om att vi föredrar mataffärernas mer subtila påverkan, men det beror nog på att vi båda har personligheter som innebär att vi inte gärna interagerar med människor som vi inte valt själv. Men det finns säkert människor som hellre slänger käft med en aktiv säljare ett tag och sedan går därifrån och är nöjd med att ha fått samtala med någon. Men det är ändå tänkvärt att fundera över om vi vill ha en värld där andra ständigt påverkar våra beslut. Jag kan personligen ibland känna mig lite dumförklarad. Som om inte jag själv kan bestämma över vad som är bäst för mig. Å andra sidan finns det tillfällen när det faktiskt är riktigt bekvämt att en säljare säger till mig att den där hårfönen faktiskt är den bästa att köpa, så slipper jag grunna på det.

Vi är ständigt utsatta för andras vilja att få oss att konsumera och jag måste faktiskt erkänna att jag är enormt trött på att lägga ner så mycket energi på att undanmanövrera denna yttre påverkan. Jag önskar att jag bara en vecka kunde få slippa vara på min vakt och bara kunna få känna hur det känns att helt på egen hand fatta beslut om vad jag vill konsumera och inte konsumera. 

Motivering vs Motivation

Det är faktiskt skillnad på motivering och motivation. De är inte synonymer.

Motivering betyder skäl eller anledning till att någon har en viss åsikt eller ståndpunkt, eller till att någon handlar på ett visst sätt.

Motivation är ett psykologiskt begrepp som handlar om vårt driv att nå ett visst mål.

Språket

Jag tycker om det svenska språket. Det är intressant hur vi kan använda språket för att på olika sätt påverka vår omgivning. Hur vi formulerar oss säger mycket om oss och hur vi ser på världen. Man kan ana vilken utbildning eller vilket yrke man har genom att lyssna på hur vi pratar och se hur vi formulerar oss i text. En snickare har ju helt andra ord för verktyg än vad en läkare har, trots att båda använder verktyg i sitt arbete. Kommer man in i ett byggvaruhus märker man snabbt att inget heter det man tror och att det finns massor av människor som tycker att det är det naturligaste i världen att dörrlister inte heter dörrlister, utan dörrfoder.

I mitt jobb ska jag formulera mig väldigt tydligt, begripligt och rättssäkert. Det är inte alltid så lätt, men jag gissar att jag har en viss fallenhet för det. Jag skulle också tro att det kanske lyser igenom att jag är van att använda de ord som i words stavningskontroll får en varning som "det här ordet kan uppfattas som byråkratiskt". Jag tycker absolut inte att mitt sätt att skriva är det bästa, det är bara det jag är mest bekväm med.

Däremot tror jag att ord är viktiga, de påverkar oss kanske mer än vi tror. Och då tänker jag även på de ord vi bara tänker, helt enkelt alla ord. Jag tycker därför att det är viktigt att vi vårdar språket, att vi är noggranna med hur vi använder det och skriver det. Jag är smått allergisk mot särskrivningar och annat slarv. En del av mina inlägg kommer därför behandla språket och saker som jag upplevt eller funderat på kring vårt härliga språk!

Tankar om TV

Vid förmiddagsfikan på jobbet idag föll vi in i ett samtal om TV-Bredband-Telefoni-bolagens märkliga marknad. Två av mina kollegor är mitt inne i flyttande till nya bostäder och försöker hitta rätt i denna djungel av abonnemang och erbjudanden. Båda vittnar om att det är på tok för svårt att hitta det de vill ha. De har två stora bekymmer och det ena är att de inte kan välja operatör som de vill och det andra är att de inte kan välja de tjänster de vill.

Det är rimligt att ifrågasätta varför denna marknad ser ut som den gör. Det tycks vara svårt att hitta ett avtal som innebär att man bara får tv eller bara bredband. Snarare är det någon slags allt-eller-inget-mentalitet som råder. Men om jag bara vill ha ett begränsat utbud av kanaler för att jag inte tycker att tv är så mycket att hänga i julgranen, men ändå vill se lite nyheter eller en och annan film, kanske sätta barnen framför barnprogrammet när jag lagar kvällsmat, då behöver jag tydligen leta med ljus och lykta för att hitta ett sådant abonnemang. När man kontaktar bolagen som säljer dessa tjänster för hjälp med detta försöker de dessutom sälja ännu fler kanaler, mer bandbredd, bättre och snabbare varianter utan att man bett om det.

Även om man som kund alltså vet precis vad man behöver och vill ha så är det en hel vetenskap att få det man önskar. Det är som om säljarna dumförklarar oss. Vi vet nog egentligen inte vad som är bäst för oss. Och ja, jag förstår att det är deras uppdrag att få oss att köpa mer än vi vill. Men jag hatar faktiskt känslan av att någon annan, som inte ens känner mig, tar sig rätten att tala om för mig vad som är bäst för mig. Jag tycker också att det är skrämmande att jag upplever det som att många som inte är säljare av en produkt pratar på samma sätt. Att det är bättre med 50 kanaler än 5 och att det är sååå förmånligt när man genom att lägga till 300 kr får de där 45 kanalerna som man inte visste att man ville ha.

Tänk om samma sak hänt när vi köper mjölk.
- Hej, jag skulle vilja köpa en liter mjölk!
-Åh, vad trevligt, om du lägger till 40 kr får du en liter juice och två bananer också.
-Men jag vill bara ha mjölk, jag tycker inte om juice och bananer.
-Men du förlorar på att inte köpa alltihop, du får ju mer för pengarna!
-Men jag kommer ju inte använda juicen och bananerna. Då förlorar jag ju mer på att köpa dem.
-Nejdå, du kanske sitter där på fredag kväll och blir sugen på ett glas juice och en banan. Det är bäst att du tar erbjudandet så du inte missar den här chansen.

Jag har själv turen att ha både kabel-tv och bredband genom bostadsrättsföreningen och då tillkommer inga andra kostnader än tv-avgiften och det kan jag leva med. Och idag känner jag mig sjukt nöjd med det arrangemanget.

Första inlägget

Det är alltid svårt att skriva första inlägget i en blogg, det är lite som att det inlägget sätter kursen för bloggandet framöver. Därför börjar jag med att berätta om idén.

Jag och en kompis var ute och åt tillsammans i tisdags och då berättade hon hur bra hon tycker att jag skriver, jag tror att jag tackade för komplimangen, men försökte styra in samtalet på något annat. Jag blir alltid lite generad när någon berömmer mig. Trots detta sådde hon ett frö. Jag kan skriva! Jag kan också tänka och filosofera över viktiga och oviktiga saker. Jag kanske skulle kombinera dessa två och starta en blogg där tankarna kommer fram! Tänkt och gjort. Välkomna till min nya blogg!