2013

Jag tittar tillbaka på året som gått och inser att jag hunnit med massor. Mest har året handlat om mig själv. Jag har varit ganska ego under året som gått. Det har varit rysligt bra, för jag mår bättre och är förhoppningsvis en bättre person idag än för ett år sedan. Jag säger som en bekant till mig sagt "Det är lätt att överskatta hur mycket man hinner på en dag, men det är lika lätt att underskatta hur mycket man hinner på ett år". Så nu ska ni få ta del av en del av det jag hunnit med under året som gått.

Den största förändringen
Det största som hänt i mitt liv under året är definitivt att byta jobb. Det har inneburit nya utmaningar, nya kontakter, nya vänner, nya vanor, längre cykeltur och mer lön. Det innebär också en stor saknad av mina gamla kollegor, som jag var van vid och tyckte om. Fast det positiva med nya kollegor är att jag kan dra alla mina gamla skämt igen och de är roliga igen!

Den största bedriften
Att gå på intervju när jag var som mest deprimerad och ro hem jobbet! Det är jag otroligt stolt över.

Den minsta nyheten
Min guddotter föddes, många veckor för tidigt, hon var inte stor, men kärleken till henne var omedelbar och enorm.

Den kallaste resan
I februari var jag och min goda vän i Sälen och åkte skidor. Vi bodde i en mysig liten stuga och eldade i den öppna spisen varje dag.

Den mörkaste tiden
Första halvåret var inte alls lätt, jag var trött men kunde inte sova. Jag var ledsen, men kunde inte gråta. Min kropp orkade inte ta sig framåt, min själ ville inte ta sig någonstans. Jag tänkte inga goda tankar. Det var inte kul faktiskt. Min doktor gav min medicin,men den hjälpte inte tillräckligt mycket.

Det modigaste tillfället
Det överlägset modigaste jag gjort är att jag sjöng ensam inför 70 okända människor på min kompis 30-årsfest. Jag som varken kan sjunga eller vill göra det inför andra människor.


Den vackraste kvällen
Egentligen de vackraste kvällarna. Det var i Vadstena, där jag semestrade med samma vän som jag var i Sälen med. På kvällarna satt vi vid Vätterns strand och tittade på solnedgångarna.

Det bästa beskedet
I början av hösten fick jag besked om att orsaken till min depression och mitt i övriga dåliga mående var en sjukdom som heter Hypotyreos. Jag fick medicin som hjälpte mig enormt mycket och är idag piggare, varmare och gladare.

Från Fredrik Lindström till Bilbo Bagger

Idag har jag lyssnat klart på Fredrik Lindströms vinterprat. Det är verkligen en himla intressant betraktelse där han kritiskt funderar kring vårt behov av konsumtion.

Jag har några tankar som följer av det jag hört. 

Jag har fått svar på min ständiga fråga om varför jag ständigt drabbas av behov att köpa saker som jag inte visste att jag ville ha. Det handlar helt enkelt om att jag inte är förnuftig, vilket jag inte alls vill erkänna, för det stämmer inte med min självbild. Men det tycks vara så att jag snarare fattar ekonomiska beslut på känsla än på förnuft. Inte bara jag förresten, alla ni andra också. Faktum är att jag hört det tidigare, att de flesta beslut som vi fattar, tar vi blixtsnabbt baserat på känslor. Därefter kommer vi på rationella förklaringar till varför vi fattade beslutet. Klassiska efterkonstruktioner alltså. Även beslut som vi tror att vi tänkt igenom skulle jag kunna tänka mig stämmer på detta resonemang. Att beslutet fattas först och sen letar vi efter argument som styrker och bekräftar vårt beslut och kallar det förnuft.

Fredrik Lindström pratar också om att människor i historien i stor utsträckning hade en inställning att de förvaltade saker och inte minst vår gjord. De hade möbler som de ärvde och underhöll för att deras barn skulle kunna ärva dem. Idag äger vi saker och meningen är att vi ska förbruka dem. Vi behöver inte spara något till eftervärlden. Vi behöver inte förvalta våra saker för att våra barn ska ärva dem. Möjligen kan vi tänka att de ska ärva våra pengar, men jag tror inte ens att vi tänker så. Samhället kommer ju att ta hand om våra barn när vi inte är kvar, eller så tar de hand om sig själva om vi lyckats riktigt bra med det här med uppfostran.
Men vad gör detta med oss och vår värld? Det skapar ett ständigt behov av nya saker, vilket inte är bra för miljön. Vi plundrar jorden på dess resurser, vi plundrar varandra på gemenskap och kärlek och inte minst plundrar vi oss själva på livet i sig. Vi strävar efter ett liv som vi aldrig någonsin kan bli nöjda med eftersom det är inbyggt i systemet att vi ska vilja ha mer och mer. För mig får det mig att känna lite som Bilbo, i Sagan om ringen, beskriver att han känner sig när han ägt ringen för länge; som för lite smör utbrett på en alldeles för stor brödskiva.

Och så en fråga som ingen svarar på, så att jag förstår, när jag ställer den. Vad innebär tillväxt och varför är den bra? Vad händer om vi inte har tillväxt?

En skeptiker till!

Jag lyssnar på P1 och vinterpratarna, det är Fredrik Lindström som håller låda. Jag har alltid sett upp till denne man, som verkar klok och förståndig och inte minst kunnig. Han pratar i sitt vinterprat om julen, tomten och en hel del om ekonomismen. Han jämför ekonomismen med religion och menar att vi idag anser att vi inte är religiösa, men att vi ändå tror på de ekonomiska systemen i samma eller till och med större grad än vad man trodde på Gud. Allt mäts i pengar, i konsumtion och i ekonomiskt värde, inte bara prylar och tjänster, utan även människor. Vi pratar om oss själva i termer av att marknadsföra oss själva, sälja oss själva, investera i oss själva och varandra.

Lyssna på honom! Jag har hört lite mer än halva och ska slutföra lyssnandet i morgon. Därefter kan det hända att det blir ett blogginlägg till.

Lyckan inom och utanför

Jag tror att jag har skrivit det förut, att jag slutat jaga lyckan. Eller försökt sluta jaga lyckan i alla fall. Anledningen att jag slutade är att jag insåg att det är ett för tungt ansvar att vara lycklig hela tiden. Jag är av övertygelsen att vi själva har ansvar för hur vi har det och hur vi mår. Jag är också helt säker på att vi kan påverka vår själsliga och kroppsliga hälsa både till det bättre och till det sämre. Vi kan inte skylla ifrån oss på någon annan, även när jag var som mest deprimerad strävade jag efter att förändra mig själv och mitt tänkande så att jag skulle må bättre.

Jag tror att detta är helt sant fortfarande. Men att ta ansvar för sig själv är inte samma sak som att ta ansvar ensam. Det jag försökte var att göra allt inom mig, vilket i mitt fall innebar att hitta system för att göra saker som gjorde mig glad, pigg, fylld av energi och så vidare, men det slutade med att systemen i sig murade in mig i ett trängre och trängre rum inombords och jag blev inte lyckligare. Nu tänker jag att lyckan inte kan komma till oss utan input utifrån, inte lika lätt i alla fall. Jag menar inte att ansvaret för mig och mitt liv ligger på någon annan, utan jag menar att jag behöver prata om livet med andra, filosofera, uppleva och göra saker tillsammans med andra människor. I det sammanhanget blir det som händer emellan mig och den eller de andra viktigare än jag och i och med att jag kan glömma bort mig själv blir jag lyckligare och nöjdare. Lyckan ligger alltså snarare utanför mig än inom mig.

Det är lite som med fysisk träning. Det går bra att träna själv, men det får en annan dimension om jag får input utifrån också. När jag tränar ensam tar jag i mindre än när jag tränar med en kompis, när jag tränar ensam är jag mer självmedveten än när jag tränar tillsammans med min kompis. När jag tränar i grupp får jag mer ork än när jag tränar själv.

Det händer alltså något viktigt även utanför oss själva. Det är i gemenskap med andra som vi kan växa.

Juldagen

Här sitter jag på juldagen och njuter. Det är den skönaste tiden på hela julen. Det är fortfarande en del ledighet kvar, men allt som skulle ordnas är ordnat och det som inte blev som det var tänkt går inte att ändra på. Julklapparna är överlämnade och de som skulle få dem blev glada. Jag fick det jag ville ha, riktigt bra saker faktiskt. Det bästa jag fick var en morakniv (som jag önskat mig) och ett paket plåster. Jag tror minsann att min far är införstådd med riskerna i att jag har kniv när jag renoverar.

Jag har fått massa nya prylar, jag som skriver och skriver och skriver om att prylarna inte är viktiga att konsumtionen är förskräcklig och att allt jag har är för mycket. Jag står fast vid det. Men jag framhåller också att en del prylar faktiskt kan göra en glad. Speciellt saker som man tycker om och använder. De tycker jag är fantastiska, det finns så många härliga uppfinningar som underlättar livet för oss. Det finns också en del saker som man blir glad av att bara ha och titta på.

Jag har inga problem med prylar i sig. Det jag har problem med är alla saker som jag har trots att jag inte tycker om dem eller använder dem. Det är de sakerna som är onödiga. Jag har också problem med att jag aldrig blir helt nöjd med det jag har och att jag inte riktigt har kontroll över den känslan. Ibland är det som att det är krafter (marknadskrafter) utanför mig själv som tar makten och bestämmer att jag behöver saker som jag egentligen inte behöver och som jag inte ens visste att jag ville ha.

Idag är dock behoven tillgodosedda. Jag har ny musik i högtalarna och jag har nya böcker att läsa (och plåster i förbandslådan), så idag är jag tillfreds, det är fint omkring mig, inga måsten och bara en fin dag.

God Jul!

En god gärning

I morgon kommer jag att göra en riktigt god gärning. Jag ska ge bort mitt wii till en 10-åring som jag känner. Hon önskar sig ett wii i julklapp, men det kan inte hennes mamma köpa till henne om pengarna ska räcka till julklappar till storasyster och till rödbetssallad på julbordet. Så har jag ett som bara står här hemma och skräpar.

En god gärning för att barnet i fråga kommer att bli genomglad.

En god gärning för att jag slipper att ha dåligt samvete för att jag inte använder eländet så ofta som jag borde.

En god gärning för att miljön eftersom en pryl kommer till användning i stället för att så småningom förpassas till tippen, och för att det kanske framöver skulle inhandlats ett nytt till flickan och då påverkas ju miljön en gång till.

Den enda som inte blir glad är väl mammon, men mammon kan faktiskt ta sig i brasan.

Varm, stark och pigg

Att inte frysa jämt och ständigt är fantastiskt. Det händer inte sällan att jag sitter och tittar på TV utan filt om mig. Detta är alltså kvinnan som i somras sov med långärmad och långbenad pyjamas, duntäcke och ullfilt. Mitt i sommaren!

Det är också skönt att kroppen inte bryts ner av träning utan faktiskt byggs upp. Jag märker för första gången i mitt vuxna liv skillnad när jag tränar. Sedan september är jag mer än dubbelt så stark i benen. Cykelturen hem från jobbet går mer och mer som en dans.

Att vara trött på kvällarna, sova hela nätterna och någotsånär pigg på dagarna är fint. Det är liksom en normal rytm.

Tack Levaxin för att du ändrat mitt liv!

Grön guide

Jag har en app i min telefon som jag tycker är underbar. Den kommer från naturskyddsföreningen och heter Grön Guide. Den finns också som hemsida så du som inte har en smart telefon kan ändå få samma tips. Appen innehåller mängder av tips för en miljövänligare vardag, och man kan kryssa av dem när man känner att man verkställt dem. Själv har jag kommit till nivå 2 som är Miljörookie. Men strävar vidare.

Jag rekommenderar varmt denna app eller hemsida för er som tycker att vi tillsammans borde ta hand om världen, jorden och dess resurser.

Psalmer är faktiskt kristna, så det så

I dagarna har utbildningsministern uttalat sig om att psalmsång och präst visst ska vara tillåtet vid skolavslutningar som hålls i kyrkan. Helt rimligt tycker jag. Ska man vara i kyrkan kan man väl ändå få prata om varför man har kyrkor och varför man firar jul, att en präst gör det är inte alls konstigt.

Morgon i p4 tog upp ämnet snabbt i morse och männen som pratade om detta ansåg också att det var helt ok att vara i kyrkan och att sjunga psalmer. Argumentet var att många psalmer inte är kristna utan bara fina traditionella bitar. Alltså mer fel kan man inte ha. Psalmer är kristna, punkt. Det går inte att komma runt. Kyrkor som är i bruk är till för religiöst utövande. Det går inte heller att komma runt. Kyrkan är mer än en vacker lokal.

Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lära barn om vår historia, vår religion och vår kultur om barnen får besöka kyrkor. Likaså kan det vara bra att besöka andra platser där man kan lära sig saker, moskén, synagogan, historiska museet, stadsarkivet, danslokalen, ishallen och vad man nu kan tänka sig. Men att gå till ishallen och inte få åka skridskor, eller ens prata om skridskor är lika tokigt som att gå till kyrkan och inte få prata religion.

28 döda

Idag har jag lärt mig att 28 människor dog i Hypotyreos förra året. 28 människor dog av min sjukdom. Det berör. Det berör trots att det är få i förhållande till hur många som bär sjukdomen. Men det finns de som dör av samma sjukdom som jag har.

Jag vet inget om omständigheterna, för så är det med statistik, man får för det mesta bara siffror. Men 28 personer dog av min sjukdom förra året och jag är berörd.

Snälla barn

Snäll... Ett vackert ord egentligen. Men idag har betydelsen i vissa sammanhang förvrängts till något svagt negativt. Man ska inte vara snäll för då är man mesig och tar inte för sig. Man låter andra sätta sig på en.

När jag var barn betydde snäll att inte vara elak. Att inte reta andra barn, att ta hand om varandra, att låta alla vara med. Att inte knipas, rivas, bitas eller slåss. Att följa de regler som fanns. Det betydde inte att det var förbjudet att ifrågasätta eller fråga saker, inte heller att man alltid skulle vara tyst och osynlig, däremot att man ibland behövde ta ett steg tillbaka och lyssna.

Jag vill reclaima ordet snäll. Det är bra att vara snäll. Det är inte mesigt, snarare modigt. Man kan vara snäll och ändå nå sina mål, men man slipper göra andra illa på vägen.

Så nu i juletid tänker jag vara snäll, inte bara för att tomten ska komma med julklappar, utan för att det är modigt och trevligt att vara snäll.

Lugna december

December.. Den absolut minst stressiga månaden på året. Så tycker jag!

Fördelen med att vara vuxen, barnlös och ensam är att ingen vill umgås i december, vilket ger gott om tid att köpa julklappar, städa lägenheten, jobba, träna, koka knäck, baka småkakor och äta skumtomtar.

Förra året var det jättejobbigt att vara ensam i december, det blir liksom väldigt påtagligt när man bara hör om andras barns luciatåg, eller bråken om var julen ska firas, bekymren kring att man behöver åka runt till släkten för att fira jul flera gånger eller när facebook överöses av lyckliga familjebilder. Det är lätt att bli avundsjuk när man ser alla andras fantastiska och perfekta liv i december.

Men i år undviker jag facebook sedan några månader tillbaka,vilket innebär att jag inte vet om andras lycka. Jag njuter av att få vara ensam och ostörd. Jag tycker om att det är lugnare på gymmet för att andra är på glöggfester, julklappsbyten och luciafiranden, eller trängs i köerna i affärerna för att hitta julklappar. Jag har ordnat allt jag måste, jag kommer utan problem hinna med allt jag "måste" innan jul.

Egentligen har inget förändrats (förutom att jag inte är mitt i en depression), jag är fortfarande avundsjuk på er som har någon eller några att dela livet med i dessa tider. Jag hoppas att ni kan stanna upp och inse att stressen är en konsekvens av att ni fått en stor gåva, nämligen en familj. En partner att mysa med, barn att älska. Det innebär också i många fall att ni får dras med partnerns ursprungsfamilj och ändra era vanor. Men stanna upp ett tag och titta på honom eller henne och inse att det ni har tillsammans är fantastiskt.

Nästa år hoppas jag att jag också har någon att stressa inför julen med. I år tänker jag dock möta julen som den är när man är ensam och inte låta avundsjuka förstöra. Julen är ju ganska fin ändå.

Saker, ting och prylar

Jag kommer ständigt tillbaka till en känsla av att jag äger för mycket prylar. Det finns massor av saker i mitt hem som bara finns men som jag egentligen inte använder eller ens tycker om. Då kan jag ändå tillägga att varje gång jag får den känsla så rensar jag lite grann. Ändå kommer den tillbaka och jag funderar på hur lite jag egentligen behöver för att inte känna mig ägd av mina saker. Det är ju faktiskt jag som äger dem inte tvärtom.

Av en slump hamnade jag på en sida som heter lyckobloggen, där de bland annat skriver om minimalism relaterat till lycka och de sätter ord på min känsla. Allt vi äger tar energi att bevara, försäkra, underhålla, sälja, slänga och införskaffa. Det blir dessutom ofta en spiral av nya behov när man skaffar en ny sak har jag märkt. Jag berättade för en kompis igår att jag önskar mig en surfplatta i julklapp, då sa hon direkt att jag också behöver ett fodral som man kan använda som stöd för att ställa den upp, och går jag in på vilken sida på nätet som helst som säljer ovan nämnda platta finns det en rad med relaterade produkter, ett minneskort, ett skärmskydd och så vidare. Och likadant är det med det mesta vi köper, konsumtion föder behov av konsumtion. Vi blir aldrig nöjda. Jag är övertygad om att det inte handlar om något djupt liggande biologiskt samlarbehov, jag är mer cynisk än så. Jag är tämligen övertygad om att det finns någon eller några därute som tjänar på detta. Att det vi köper är gjort för att skapa de här behoven. Att vissa varor inte ska hålla länge, att saker ska bli omoderna, det byts ut en detalj på nya versioner av telefoner, datorer, bilar, tallrikar och liknande så att de inte ska passa ihop med den gamla man har. Allt för att någon har bestämt att de ska tjäna pengar på oss (dessutom har de spridit ut ett rykte om att vi måste konsumera för att samhället ska fungera).

Jag tänker att jag under 2014 ska ägna mig åt ännu mer medveten konsumtion. Mig ska de inte lura längre! Jag har tänkt ut några strategier:

1. Jag ska varje vecka göra mig av med något i mitt hem som jag inte tycker om eller använder, det blir 52 prylar mindre.
2. För varje ny sak som kommer in över tröskeln ska något gammalt ut. Undantaget mat och förbrukningsvaror.
3. De saker jag har ska jag använda, älska, laga, underhålla och ha plats för.
4. Varje pryl jag köper ska jag överväga noga utifrån kriterierna a) är den användbar? b) hur mycket och ofta kommer jag att använda den? c) är den vacker? d) tycker jag om den?

Jag tror att jag har hittat kärleken

Förra året skrev jag ner vilka förhoppningar jag hade för 2013. Jag hoppades på att hitta kärleken till mig själv. Det har jag inte funderat så mycket på sedan dess faktiskt. Men nästan ett år senare kan jag konstatera att jag faktiskt kommit en bit på väg. Jag tycker att jag är värdefull och ser inte ner på mig själv lika mycket som tidigare. Varje morgon när jag tittar mig i spegeln och tänker att den där kroppen är inte så tokig för att vara 32 år gammal. När jag får komplimanger blir jag fortfarande rysligt generad, men jag tar dem till mig och tror på den som ger dem. Jag vågar säga min åsikt även i sammanhang där jag är lite otrygg. Jag pratar till och med med främlingar ibland.

Men det har varit hårt arbete, många tårar, mycket svett och kanske lite blod också (om man räknar skrapsåret som jag tillskansade mig efter att ha hoppat ner från en två meter hög mur i somras). Men det är värt det. Att vakna upp varje morgon med någon man tycker om är guld värt, speciellt om den man tycker om är en själv.

Arbetet har i stort sett gått ut på att lära känna mig själv på riktigt. Varför tycker jag som jag gör? När började det och är det jag som tycker så eller är det någon annan? Ta till exempel min favoritfärg. Jag har alltid sagt att det är blått. Men anledningen till det är att min bästa kompis i förskoleåldern tyckte det och jag ville tycka likadant, dessutom tyckte min bror om rött och det var ju praktiskt om jag tyckte om något annat. Men egentligen har jag aldrig tagit ställning på riktigt. Idag inser jag att jag tycker om många färger fast på olika och jag har slutet diskriminera brorsans färg.

Jag har också börjat våga lita på andra när de säger att jag är bra. Det är bara att kasta sig ut och tro. Att lita på dem. Att hoppas att de inte ljuger. Att inte misstro dem så länge ingen anledning finns.

Det är mycket annat jag gjort också, men det är i alla fall en del av hemligheten med Karlsson 2.0.

Komplimanger

Idag har en kille gett mig massa fina komplimanger.

- Vad fin du är i håret!
- Du är bra på det där (att baka)!

Två exempel bara. Det är fint med komplimanger och de värmer ända in i själen även om det är en femåring som säger dem.

Demokratins väktare

Låt mig berätta en kort historia. Min unge kompis går första året på fritids, hans mamma berättade för mig att hon irriterar sig en aning på att de inte källsorterar sina sopor på fritids. Detta för att någon i personalen bestämt sig för att det är onödigt eftersom "allt ändå hamnar i samma binge senare".

I detta finns det, förutom det faktum att argumentet är felaktigt, två problem som jag ser det. För det första det pedagogiska problemet med att barnen ser att det finns ställen där man inte källsorterar och att personalen vid frågor från barnen med stor sannolikhet kommer att ge felaktig information till barnen.

Men det stora bekymret är det faktum att man i denna kommunala verksamhet väljer att inte följa de direktiv som fastställts av politikerna. Det är ett allvarligt demokratiproblem. Jag råkar veta att man i den berörda kommunen har högt ställda miljömål och ett av dem gäller sopsortering i alla verksamheter. Det har politikerna bestämt för att de anser att det är det som folket vill. Som anställd i kommunen spelar det ingen roll om man verkligen tror att sopsortering är onödig, eller ens om man skulle ha rätt i att den är onödig, det är ens jobb att genomföra det som politikerna har bestämt.

Som anställd i kommun, landsting och stat har man en speciell roll i samhället. Man har ett ansvar för att politiska beslut blir verkställda. Politiska beslut som ska spegla folkets vilja, man ska alltså i förlängningen verkställa folkets vilja. I det sammanhanget och med det i bakhuvudet måste man följa de direktiv man får, det är inte rätt att göra som man vill hur som helst. Det är ett stort demokratiskt problem om vi inte kan lita på att de beslut som politikerna fattar följs av dem som ska genomföra dem. Oavsett om det är små eller stora beslut.

Sen finns det så klart en annan aspekt på sammanhanget och det är de som innebär att man ser saker som inte blir som de borde. När man skär ner i vården och vårdpersonalen ser att det inte går att ge folk adekvat vård till exempel. Då anser jag att man måste säga ifrån, men inte genom att inte göra sitt jobb, utan genom att använda andra vägar, prata med sin chef, ordna möten med politikerna, skriva insändare i tidningarna, rösta annorlunda. Allt man kan för att det ska bli en förändring. Men man kan inte låta bli att verkställa beslut bara för att man är av en annan åsikt.

Jag tror att personalen i de politiskt styrda organisationerna hade haft lättare för att hitta rätt i den rollen om de fick mer utbildning i vad det innebär att arbeta i offentlig förvaltning.

En köpfri dag

Idag är det inte bara förstaadventsafton, utan också en köpfri dag. Ett koncept som jag å ena sidan tycker är en god tanke, å andra sidan tycker jag att den är tämligen meningslös. Syftet är att människor ska få upp ögonen för konsumtionshetsen och tänka efter hur deras egen konsumtion ser ut. Det är jag helt och hållet positiv till. Det vore fantastiskt bra om människor konsumerade mer medvetet, och tog sig en funderare på hur deras konsumtion påverkar exempelvis miljö, och andra människor.

Det jag ser som bekymret med konceptet är att jag inte tror att en enda dag gör någon skillnad, det är för enkelt att bara skjuta upp konsumtionen en dag. Jag tror inte att man hinner komma så långt i tanken på hur man vill att konsumtionen är i ens liv. Själv har jag behövt flera år på mig för att överhuvudtaget reflektera över min konsumtion, kanske är jag ovanligt trög, och jag tänker mig att det är en mycket större fråga än så. Dessutom kan en dag bli köpfri helt slumpmässigt. Bara för att man inte var i närheten av en affär eller orkade gå ut eller hade några behov just då.

Därför vill jag föreslå att vi gör februari till en köpfri månad i stället. På en månad hinner man komma på "behov" och sedan glömma bort dem igen. Man hinner också känna efter vad man köper utan att tänka på det.

Varför februari? För att vi då har hunnit ta oss igenom januari som ändå för många är ofrivilligt köpminskad på grund av sviterna efter julen och först i februari kan vi välja att inte handla.

Så har jag varit köpfri idag? Nej, jag har köpt bensin för ett par hundralappar för att kunna ta mig hem till min svägerska och fira hennes födelsedag.

Bucket List del 2

Nu har jag kommit på ytterligare 5 saker jag vill göra innan jag dör.

6. Åka transibiriska järnvägen.
7. Lära mig att känna igen tio stjärntecken (idag kan jag endast peka ut karlavagnen).
8. Få ett foto publicerat.
9. Uppleva norrsken.
10. Lära mig känna igen 25 fågelarter.

Tempelunderhåll

Jag skrev häromdagen om kroppen och hur fantastisk den är. Inlägget avslutades med att jag vill ge min kropp det bästa. Men vad är det? Det är så klart individuellt, men genom åren har jag märkt att några saker är extra viktiga för att min kropp ska vara glad.


Balans mellan vila och aktivitet, vilket för mig innebär att jag måste vara noga med att aktivera mig. Jag har ett relativt stillasittande jobb och tycker väldigt bra om min soffa. Men om jag unnar min kropp att promenera, cykla, träna och dansa så blir den mindre öm.

Träning för att kroppen ska bibehålla sin styrka och smidighet. Detta för att min kropp ska hålla sig i förhållandevis gott skick även om tio, tjugo och trettio år.

Intag av så lite gifter som möjligt, alltså äta allt större del ekologiskt odlat och utan konstgjorda tillsatser. Jag tror att kroppen mår bäst av ren mat, och vill gärna försöka ge den det. Dessutom är det bra för resten av världen också om jag väljer ekologiskt. Dock kan jag väl erkänna att vissa konstgjorda smaker är för goda för att helt undvika. Skumtomtar till exempel.

Intag av hälsosam mat, friska härliga grönsaker, goda smaker. Mat ska vara en njutning. Att äta god, vällagad mat så ofta det går är en sällsam lyx.

Möjlighet till njutning, massage, varma bad, närhet till andra. En av kroppens viktigaste funktioner är att ge oss njutning. Att krypa ner i en säng med nytvättade lakan. Att sjunka ner i ett skumbad som är aningen för varmt. Att kallbada. Det finns massor av sätt.

Tempel

Trots att jag för någon vecka sedan skrev om att jag ständigt tänker på att gå ner i vikt så vill jag erkänna att jag samtidigt älskar min kropp. Kanske inte alltid hur den ser ut, för där finns faktiskt en del utrymme för förbättringar.

Men i övrigt är min kropp fantastisk.

Den fungerar som den ska (förutom en liten körtel i halsen som inte riktigt vill göra sitt jobb), den är frisk och kry och oftast fri från krämpor. Den tycks dessutom ha tillskansat sig ett sjysst immunförsvar som gör att jag nästan aldrig blir riktigt sjuk (peppar, peppar).

Den är stark och envis. Min kropp har burit mig på en 32 mil lång vandring och sedan dess har jag inga klagomål på dess uthållighet. Den tar mig på cykeltur varje dag och orkar ta sig uppför hela vägen hem. Den har sedan jag började styrketräna i september ständigt visat att den orkar mer än jag tror. När jag springer i skogen ger hjärnan upp tidigare än kroppen. Det är snarare huvudet som säger "Du orkar inte detta", än kroppen som tar slut.

Den signalerar om jag inte sköter om mig ordentligt genom att bli trött, eller ta till lite magont. När jag inte druckit tillräckligt med vatten ger den mig huvudvärk, likaså när jag druckit aningen för mycket alkohol.

Den möjliggör massa aktiviteter som jag inte skulle kunna göra utan den, laga mat, springa, kramas, dansa, hoppa, cykla, julpynta, baka och massa annat.

Utan kroppen hade jag inte heller kunnat känna njutning av smekningar, kramar, massage, värme och sånt.

Kroppen är verkligen ett tempel och den förtjänar det allra bästa. Vad det bästa är kan komma i ett annat inlägg.

Bucket list

I döden, döden, döden som visas på SVT för närvarande pratade de denna veckan om det faktum att döden kan komma när som helst. Den slutsats som dras i slutet av programmet är att det är viktigt hur man tar vara på sitt liv för att inte dö utan att ha levat. Det är en sliten slutsats som alla som råkat ut för död, sjukdom och annat elände med stor sannolikhet skulle skriva under på. Kanske också vi andra. Men det är lätt att ta livet för givet och att bara låta vardagen rulla på.

Ett tips var att skapa en Bucket List. Alltså en lista över saker man vill göra innan den stora slutliga resan påbörjas. Jag har roat mig med att tänka på vad jag skulle ha på min lista och kommer inte fram till så mycket, men 5 saker finns det i alla fall för närvarande på min lista.

1. Skaffa en egen familj.
2. Skaffa en trädgård.
3. Tågluffa i Europa.
4. Flyga luftballong.
5. Jobba som specialist.

Så får vi se om något av detta blir av. Kanske kommer jag på andra saker efter hand. Då får jag fylla på listan.

Dela inte in folk i grupper

Ofta när det pratas om rasism hör man uttalandet att man inte ska dela in folk i grupper. Jag vänder mig starkt emot detta. Så klart man ska, hur ska man annars kunna få någon som helst ordning och reda på sin omgivning. Vi behöver dela in varandra i olika grupper för att kunna få struktur. När jag började mitt nya jobb fick jag veta att vi arbetade i team, det var en oerhörd hjälp för mig, eftersom det innebar att jag lättare kunde bestämma mig för vilka jag i första hand skulle lägga krut på att lära känna lite. Jag visste snabbt att dessa 9 personer är i mitt team, övriga 150 är det inte. Sen kunde jag efterhand lära mig att de där är nog i team 1 och de där är nog i team 3 eller 4. Så småningom hade jag fått så mycket reda i mitt nya sammanhang att jag faktiskt kunde lära känna personerna lite mer och hitta olika relationer på jobbet.

Men.. säger ni, det är ju visst okej att dela in folk i grupper, men inte utifrån kön, sexualitet, ålder, religion, etnicitet eller funktionshinder. Nu kanske jag är kontroversiell, men jag tycker även att det är helt okej att dela in människor i grupper utifrån detta, jag gör det hela tiden. Jag går in i ett rum och dras automatiskt till dem som är jämnåriga och gärna kvinnor. Jag tycker det är okej att vi grupperar människor i våra tankar utifrån vilka kriterier som helst.

Det som däremot inte är okej är att sätta ovidkommande stämplar på grupperna. Om jag grupperar alla som är 54 år i en grupp så är jag ute på väldigt tunn is om jag också bestämmer att bara för att de är 54 år är de också korkade. Det är inte sannolikt att det är så, någon är det säkert, men de flesta är förmodligen normalbegåvade och en del till och med ganska smarta.

Lika illa är det att säga att alla muslimer är terrorister, eller att alla flickor är svaga, eller att alla invandrare är kriminella. Det är inte en slutsats vi kan dra, för det vet vi inget om. Det är när vi sätter etiketter som vi är ute och cyklar. Det är inte när vi grupperar. Vi måste lära oss att de grupper som finns ofta har en gemensam nämnare, men att det också är stor sannolikhet att det är den absolut enda sak man kan generalisera, i övrigt är personerna i en grupp lika olika som de som inte kan räknas in i gruppen.

Vi återgår till mitt jobb. Vi som jobbar på våning fyra i vårt hus har bara det gemensamt, att vi jobbar på våning fyra. Inte ens att vi har samma arbetsgivare kan vi fastslå eftersom städpersonalen är anställd av ett annat företag. Vi har inget annat gemensamt som grupp, men vi jobbar alla på våning 4 och det kan vara tillräckligt för att se det som en grupp. Det var viktigt för mig i början för det hjälpte mig att orientera mig när jag kände igen de som satt på samma våning.

Jag anser alltså att det finns en poäng med att dela in folk i grupper. Men jag tror att världen hade varit lite bättre om vi lät bli att sätta ovidkommande etiketter på grupperna.

Oviktig vikt

Det stör mig ordentligt att jag inte kan låta bli att fokusera på min vikt. Jag är inte vansinnigt stor, men väger 5-8 kg mer än jag skulle önska. Egentligen skulle jag kunna vara nöjd. Men ändå ligger tanken på vikten som en ständig skugga över min existens. Jag försöker hela tiden bli sundare och sundare. Ibland argumenterar jag för att jag vill leva hälsosamt för att bli starkare, piggare och leva längre. Men det är inte helt sant. Det främsta argumentet är att jag vill bli smalare och snyggare.

Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför ser jag hullet och mjukheten mer än jag ser min fantastiska personlighet? Hur kan det komma sig att jag inte kan släppa tanken på min vikt trots upprepade försök?

Till och med när jag fick veta om min hypothyreos blev en liten del av mig glad, för om jag får medicin som hjälper upp ämnesomsättningen lite kanske jag blir smal. Det är inget friskt tänkande, men säkert inte heller ovanligt.

Jag vet precis när jag började tänka på min vikt. Det var i omklädningsrummet efter gympan i mellanstadiet och en annan tjej tog sig i skinnet och klämde till och sa att hon började bli tjock. De andra tjejerna uttryckte också oro för sina kroppars utseende. Den dagen var första gången jag förstod att kroppen var ett objekt för kritik. Att man kunde ägna den mer tanke än att den är en naturlig del av mig. Det är alltså 20 år sedan och jag har präglats av det tänket sedan dess.

Orsaken kan alltså klarläggas, men att det upprätthålls beror inte på vad några förpubertala tjejer sa i ett omklädningsrum i början av 90-talet, det beror snarare på att vi hela tiden matas med bilder på och budskap om ett smalt ideal. Jag hatar det, jag hatar det för att det påverkar mig mer än jag vill. För att jag inte kan styra över mitt eget förhållningssätt till min kropp. Jag hatar det för att min kropp inte bara får vara ett redskap för min själ och person att ta sig runt i världen och uppleva saker, utan att den hela tiden måste värderas för sitt utseende. Jag hatar att jag är en av dem som dömer min kropp allra hårdast. Att jag inte kan låta bli att titta mig i spegeln och granska det jag ser.

Jag vill inte vara en sån som jojobantar hela livet. Jag vill inte ständigt tänka på om jag väger några kilo mer än jag "borde". Jag vill vara nöjd med mig själv på alla plan. Jag vill sluta tänka på mitt utseende som något som aldrig är bra nog.

Meningen med livet

En god filosof måste ta sig an frågan om meningen med livet. Så jag som anser mig vara både god och filosof tar mig nu an denna fråga.

 Kort kan man säga att meningen med alla varelsers liv är att fortplanta sig. Det är biologins grundpelare. Men människolivet innehåller trots allt lite mer än så. Speciellt för oss som inte har det så väl förspänt att vi är en del av familjenormen. Vi som får nöja oss med att längta.

Så när vi inte får eller kan fortplanta oss vad är meningen då? Jag vet faktiskt inte. Ibland försöker jag intala mig själv att det är att leva så mycket som möjligt, att vara i världen, att se, höra, smaka, känna, tänka, lukta och göra. För att använda ett något slitet uttryck, att fånga dagen. Det är vansinnigt lätt att säga och tänka. Men det är inte så lätt, det handlar nämligen inte om vardagen, den finns där ändå. Det handlar inte om att göra småsaker för att förändra livet, att leka mer att hoppa i vattenpölar, att springa ikapp med hunden, att krama gudbarnet. De sakerna är viktiga och fantastiska och underbara. Men det är snarare kickar än att fånga dagen.

Jag tänker mig att fånga dagen handlar om att följa hjärtat, att våga ta steget även när det verkar leda till en märklig väg. Att gå genom den trånga porten, som Jesus skulle sagt. Att våga lita på att livet kommer att leda oss till något gott. Att våga gå mot strömmen. Det tror jag är meningen med livet, efter det där med fortplantning. Att vara en i världen som lever, som smittar andra med liv och som gör sitt bästa för att gå den väg som är lite kurvig och smal i stället för att följa motorvägen.

Jag kommer säkert att återkomma till meningen med livet, det är liksom en fråga som man inte bloggar klart om sådär på ett litet inlägg.

Offentlighet

Idag vill jag slå ett slag för offentligheten. Den svenska offentligheten är fantastiskt och bland de mest omfattande i världen. Den ger oss möjlighet att få insyn i myndigheters verksamhet på ett sätt som är relativt unikt. Vi kan ringa vilken myndighet som helst och få be att få se nästan vilka handlingar som helst. Det är en demokratisk rättighet som är ytterst viktig. Även om få använder den, så vet vi eller borde veta att vi kan använda den rättigheten. Det innebär att en tjänsteman i mindre utsträckning medvetet gör mystiska saker för att de när som helst kan bli granskade av vem som helst. Det blir så klart inget felfritt system, men det är ett system som är fasligt reglerat för att alla vi som är medborgare ska ha en rimlig chans att ta del av vad våra pengar går till. Vi finansierar myndigheternas uppdrag och vi har tillsammans bestämt att de ska ta hand om de som är sjuka, fattiga, gamla och mycket annat. Men vi har ett system där vi inte behöver lita blint på hur de gör det, vi kan begära ut handlingar om massa saker. Undantagen är oftast de som rör våra medmänniskor, där inträder ofta sekretess när det gäller känsliga uppgifter. Sekretessen ser olika ut från myndighet till myndighet och den är till för att skydda den enskilde från att lida men.

Men det som är intressant och som jag vill hylla är att vi lever i ett samhälle där den grundläggande principen är öppenhet och där transparensen ska vara stor och möjligheterna att få veta hur det egentligen ligger till är enorma. Det är gott att veta tycker jag.

Miljömål

Idag har jag åter insett att jag aldrig kommer att kunna bli perfekt! Surprise!

Vad jag tänker på är den här känslan av att aldrig göra tillräckligt för exempelvis miljön eller omvärlden. Att man aldrig räcker till. Men så kom jag på att jag kan göra som företag och myndigheter. Jag sätter upp mål som är mätbara. Alltså inom så lång tid ska jag har gjort så mycket.

De mål jag satt upp är:
* Minska min elproduktion med 10 % på ett år.
* Om ett år ska 50 % av mina inköpta matvaror vara ekologiska, närodlade eller rättvisemärkta.
* Om ett år ska jag slänga 25 % mindre mat.
* Om ett år ska 75 % av den mat jag äter hemma vara vegetarisk.

Därefter är det lättare att göra upp planer för att nå målen. Jag har exempelvis redan ställt om mina timers till att lamporna ska lysa en timme mindre om dagen. Jag har också kopplat om mina sladdar så att TV:n och DVD:n inte behöver vara på standby bara för att datorn är igång.

Detta är ett sätt som inte fungerar för alla, men jag som älskar statistik och ordning och reda tror att det kommer att vara bra för mig. Realistiska och mätbara miljömål, det är väl inte svårare för mig än för kommunerna? Om det fungerar får vi se om ett år. Återkommer då.

Det är inte samma sak

Så har det hänt igen. De sitter runt omkring och tittar på oss med medlidande i blicken och berättar att det var likadant för dem, att de inte heller trodde på kärleken innan de träffade den rätte och fick massor av ohängda ungar (fast de brukar sällan referera till dem som ohängda). Den här gången var vi i alla fall två singlar i trettioårsåldern som samtidigt fick höra detta.

Jag hatar det verkligen. Det är som om bekymret med att hitta någon inte gills för att alla ni som har hittat någon hade den stora turen att inte vara relationsrädda, inbundna ensamvargar. Vi andra som är ensamma sitter här och undrar vad som är fel med oss. Inte nog med att ingen vill leva med oss, dessutom får det inte vara ett problem, för det är ju bara att vänta och hålla ut så kommer den rätte förr eller senare ska du se. Det är faktiskt inte alls säkert.

Många av oss är vackra och intelligenta, en hel del är riktigt roliga också. Det är inte det som är bekymret. Vi har något gemensamt, en bok jag läste antydde att det beror på om man har en trygg eller otrygg anknytning, att det sätt som man lärt sig att relatera till andra människor så klart hänger kvar när man ska komma nära en annan människa. Det är logiskt och jag tror att det kan ligga mycket i det. Det är alltså inte samma sak när vi inte hittar någon, som det var för er som har hittat någon, ni kanske också fick leta ett tag, men min erfarenhet är att de som har hittat den rätte också innan den rätte kom in i livet antingen inte brydde er så mycket, eller så hittade ni flera halvrätta att roa er med under tiden. Många av oss andra har inte det. Vi har ibland haft någon längre relation, men alltid har det varit svårt. Det har varit svårt att närma sig någon som är intressant. Det har varit ännu svårare att våga tro på dem som faktiskt varit intresserade.

Det är inte så att jag vill ha medlidande, jag vill bara att ni slutar förminska oss ofrivilliga singlar genom att säga att det var samma sak för er. Uppenbarligen var det inte det eftersom ni hittade någon. Jag önskar bara att vi som lever ensamma får lov att tycka att det är skit utan att ni andra ska komma och påstå att vi inte får känna så för det kommer att lösa sig. Det är som att säga till en person som har brutit benet att det inte är lönt att ha ont för det kommer ändå att läka.

Döden, döden, döden

Den bästa guldgruvan är SVTplay, alltid när jag behöver fördriva lite tid kan jag titta in och hitta något som får mig att känna, skratta, tänka, gråta eller ilskna till. Det är fantastiskt att allt detta finns tillgängligt för alla hela tiden. Idag skulle jag vila lite efter en stund på gymmet och hittade ett program som heter "Döden, döden, döden".

Anna Lindman som tidigare gjort flera mycket bra serier om de stora frågorna i livet levererar igen. Hon ger sig respektfullt rakt in i det som vi alla värjer oss mot. Hon har hittat 8 rädslor kring döden och gör ett avsnitt om varje rädsla. Det första avsnittet handlade om "Vad händer med kroppen?". Anna besöker bland annat begravningsbyrån, gravstenstillverkaren och krematoriet och ger oss en gripande bild av den del av verkligheten som vi helst inte vill tänka på och hon gör det på ett sätt som gör att man blir berörd, men också aningen mindre rädd. Det är något fascinerande med frågorna kring döden och när jag får se dem som hanterar våra döda medmänniskor och den respekt för döden och inte minst för livet som de besitter känner jag stor vördnad.

Det är ett väl sevärt program för er som vill ha något som stannar kvar i hjärtat och huvudet.

Du vet väl om att du är värdefull?

Jag skrev om värderingar häromdagen och fortsätter nu på samma tema. 

Konsekvenser. Borde inte mina värderingar vara av sådant slag att de påverkar mitt liv och mina val?

Om jag nu tycker att alla har lika värde, vad innebär det och hur påverkas jag av det?

Det här med lika värde är så lätt att säga, men inte alltid lika självklart när man ställs inför val i livet. Jag tänker på ett tillfälle på jobbet när vi gjorde värderingsövningar och skulle ställa oss i en ände av lokalen om vi tyckte att Saddam Hussein hade samma värde som Moder Teresa och i den andra om vi inte tyckte det. Jag blev ytterligt förvånad över att inte alla ställde sig i änden för lika värde och lärde mig på kuppen att värdebegreppet troligen inte är samma för oss alla, att vi lägger olika värde i värde.

När jag tänker och pratar värde så innebär det att alla människor har ett lika stort objektivt värde. Detta ger oss rätt att bli mätta, att ha tak över huvudet, att få tänka och handla, det ger oss frihet och såklart ansvar. Det ger oss också rätten att säga vad vi tycker, att bli rättvist behandlade av dem som utövar makt emot oss. 

Konsekvensen av det blir att jag, om jag nu tvunget ska tycka att alla har ett lika värde, måste fundera över vad som händer om jag röstar si eller så i demokratiska val. Att jag bemöter människor som individer och inte olika utifrån olika typer av grupperingar. Att jag försöker tänka på vad mina vardagliga val får för konsekvenser för andra människor på andra platser, om jag köper rättvisa bananer vet jag ju att bananarbetarna har det bättre än om jag köper orättvisa. Det innebär att jag måste sträva efter att så långt det går skilja på sak och person. Det är folks handlingar som är idiotiska inte nödvändigtvis personen.

Det innebär dock inte att jag tycker om alla människor lika mycket. Jag tycker om min mamma och pappa väldigt mycket mer än vad jag tycker om tjejen som sitter i kassan på ICA. Subjektivt har föräldrarna större värde för mig än vad hon har. Förhoppningsvis har hon större värde hos sina föräldrar än vad jag har. Huruvida jag tycker om någon eller inte spelar överhuvudtaget ingen roll för om de har ett värde eller inte. Det finns massor av människor som jag med säkerhet inte skulle stå ut med någon längre period, men det betyder inte att de inte har samma rättigheter som alla andra, bara för att de är lika värdefulla.

Värderingar

Det där med värderingar är ganska intressant. De är som djupt rotade åsikter som vi bara har utan att riktigt veta varför. Jag tänker mig att värderingarna formas och omformas under hela livet och att de sociala och kulturella sammanhangen är avgörande.

Om jag tittar på mina egna värderingar så har jag en del som jag fått och förstärkt genom mitt yrkesliv, andra har jag fått från min tid i kyrkan. Men så ibland tittar ryggmärgsvärderingarna fram, de som liksom bara finns där utan att ha blivit inbjudna. Jag misstänker starkt att de kommer från mina föräldrar.

Att sätta sig ner och tänka kring sina värderingar är intressant och hjälper oss att få en större förståelse för oss själva och omgivningen. Men när vi tänker på våra värderingar borde vi kanske också fundera på vilka konsekvenser dessa får i vårt dagliga liv.

Min starkaste värdering som jag gärna skryter med är att alla har lika värde. Men vad innebär det och hur yttrar den värderingen sig i min vardag? Det innebär till exempel att jag anser att alla människor har rätt att behandlas rättvist och okej. Men är jag beredd att ta strid för det? Ska jag vara ärlig så är svaret ibland. Ibland orkar jag säga ifrån när det anställs inkompetenta män framför kompetenta kvinnor på jobbet. Ibland tar jag mig för att skänka en del av mina pengar till dem som har det svårt. Ibland tar jag debatten om att man faktiskt är lika mycket värd som alla andra även om man utför elaka handlingar och uttrycker vansinniga åsikter. Men titt som tätt blundar jag och vandrar vidare när jag ser felaktigheter i samhället, eller så snackar jag mer än jag handlar.

Jag tror ändå bergssäkert på att alla har lika värde. Det kan ingen ta ifrån mig, men jag tänker också att jag inte alltid är så bra på att leva som jag lär. Så är det med nästan alla mina värderingar. De får liksom inte totalt genomslag.

Jag tycker att det är viktigt att vi tar hand om vår miljö, men väljer ändå ibland alternativ som jag vet inte är bra.
Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas som individer och inte som kön, ändå stickar jag dinosaurier till nyfödda pojkar och dockor till flickor.
Jag tycker att konsumtionen börjar urarta och att det är förfärligt att leva i ett slit- och slängsamhälle, ändå köper jag massa saker som jag inte behöver och drömmer om en surfplatta.

Jag har massor av exempel på detta, och jag tänker att det är bra att tänka på sina värderingar ibland och att ha dem som vägvisare för vad som är viktigt i livet och låta dem få konsekvenser i livet.

Dock måste jag lägga in brasklappen om att en värdering inte alltid är positiv eller laglig och att man kanske också bör vara beredd att stöta och blöta dem med andra för att pröva om de håller.

Rea vs Sale

Min pappa har alltid stört sig lite på att det används engelska termer i stället för svenska i tid och otid. Jag har alltid stört mig lite på att pappa alltid skulle kommentera detta. Men återigen måste jag erkänna att jag är precis som min pappa. Det är egentligen inget fel med det. Han är en fin man. Men visst är det lite retligt att man blir som sina föräldrar precis på de punkter som man retat sig mest på?

Jag kan i alla fall bara hålla med. Det är irriterande att engelska ibland går före svenskan. Det går inte att hitta en enda affär i stan som har rea nuförtiden, alla har sale i stället. Jag är helt med på att vi ibland behöver låna in utländska ord för att vi inte har något tillräckligt bra ord på svenska och att det är ett av sätten som språket utvecklas på. Och egentligen är jag ingen motståndare till språklig utveckling. Men när det finns bra, etablerade svenska ord för något, varför ska vi då låna in engelska ord??

Vegetarianism på deltid

I våras någon gång såg jag en dokumentär om köttindustrin, det var ingen speciellt trevlig upplevelse, men ack så nyttig. Bara det faktum att man kan framställa kött industriellt borde få oss att reagera. Det är dessutom en fruktansvärd industri där djuren far otroligt illa. De har nästan ingen plats att vara på, de får sällan eller aldrig se dagsljus, de får undermålig mat och de behandlas helt enkelt inte som levande varelser, utan bara som blivande kött. De proppas fulla av antibiotika för att skydda dem mot sjukdomar som de sannolikt inte skulle fått om de bara hade fått leva ett normalt djurliv.

Därefter bestämde jag mig för att börja äta kravmärkt kött i så lång utsträckning det går. Samt av ekonomiska skäl att äta vegetariskt när jag tycker att det kravmärkta köttet är för dyrt.

Det är svårt att leva som deltidsvegetarian, att laga de få vegetariska rätter jag kan tar ofta tid och kommer inte lika naturligt som de mer köttliga alternativen, men jag försöker ändå så gott jag kan. Det stör mig dock att mina vanliga receptsajter på nätet är så undermåliga. Söker man på vegetariskt får man massor av träffar... på tillbehör! Tzatziki är i och för sig vegetariskt, men knappast en hel måltid.

Det är också svårt när man är ute och ska äta på restaurang eller köpa lunch ute. Det finns oftast inte så många val och det är oftast inte så lockande val. Inte heller är det så många ställen som verkar servera kravmärkt kött. Några gör det, men de är svåra att hitta. Men värst är nog min hjärna, som verkar vara så programmerad att välja samma sak som alltid att den inte ens verkar reflektera över att man kan göra annorlunda. Den verkar inte ens vilja våga prova något annat. Attans hjärnskrälle!

Jag inser att detta är I-landsproblem, men jag skulle hemskt gärna vilja att det bara var enkelt att ändra sina vanor till att bli mer miljövänliga.

Dagen innan lön

Hur kan det vara ett problem för vanliga människor att få lönen att räcka en hel månad?

De flesta i den vuxna befolkningen har arbete och lön. Många har dessutom en helt okej lön. En lön som lätt täcker behovet av mat, kläder, boende, kommunikation och nöjen. Ändå verkar många ha problem med att få maten att räcka hela månaden. På radion i morse gjorde de ett stort nummer av att det är dagen innan lön och de ställde frågan hur man klarar sista dagen innan lön. Jag hörde inte alla tips de fick in, men jag förundrades enormt över att det är ett problem. Så stort att väldigt många tycks känna igen sig. Jag förstår faktiskt inte alls detta. Det är väl bara att jämna ut utgifterna över månaden. Att aldrig handla för pengar man inte har och att prioritera det som är viktigast för en. Det finns massor av tips på hur man sparar pengar, men de kan alla sammanfattas i en: Se till att minska utgifterna.

Men det verkar alltså vara så att folk i allmänhet har så dålig koll på sin ekonomi att de varje månad behöver leva snålt mot slutet. Jag pratar då inte om studenter som lever på studiemedel, eller ensamstående med barn och dåligt betalda jobb. Jag pratar inte heller om de månader när spisen exploderar, eller det blir en vattenläcka i källaren. Utan jag pratar om det som är vanligast. Normalinkomsttagare och normalmånader. Jag brukar sitta här och kasta sten i glashus eftersom jag ofta själv är en av dem jag kritiserar, men den här gången kan jag lätt säga att jag inte är en av dem. Jag tjänar ganska normalt, inte mycket, inte lite utan lagom (en annan historia är att jag tycker att jag har för mycket kompetens i förhållande till min lön, men det är ett annat inlägg). Jag sparar varje månad 15 % av min lön, jag betalar alla mina räkningar i tid, lägger undan matpengar och "lever" på det som är kvar på kontot därefter. I slutet av varje månad är det nästan alltid lite pengar kvar på kontot. 

Och vet ni vad? Det är inte så svårt. Det är bara att inte gå ut och spendera alla pengarna dagen efter lön. Det hjälper också att tänka till kring vad man vill köpa, om det är något som är urakut (vilket nästan inget är), eller om det är något som kan vänta.

Det är banne mig märkligt att vuxna människor inte tar mer ansvar för sina egna liv.

Sådan fader, sådan dotter

När jag var i tonåren tyckte jag att det var oerhört ocharmigt och jobbigt och pinsamt och inte minst töntigt att min pappa tvunget skulle byta om till mjukisbyxor när han kom hem från jobbet. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin bli sån.

Idag har jag nästan alltid mjukisar på mig när jag är hemma och inser att min far inte bara är bäst i världen, han hade rätt i att det är oerhört skönt med mjukisar!

Lyckans ost

Under flera års tid har jag jagat lyckan. Jag har till och med bloggatom denna jakt, men den bloggen är numer nerlagd eftersom jakten upphört.

Jag har läst massor av böcker om hur man finner lyckan, hur man når sina mål, hur man mår bättre och allt möjligt. Jag har försökt vända ut och in på mig själv för att uppnå den där känslan av att vara lycklig hela tiden. Men vet ni vad? Det fungerar inte så. I alla fall inte för mig och inte på det sätt som jag försökte.

Jag försökte föreställa mig livet som jag ville ha det och sen tro på att det kunde hända. Jag försökte vara mer utåtriktad och positiv. Jag försökte vara snäll mot alla. Jag försökte tänka på miljön, förbruka mindre el, köpa mindre saker, sy egna kläder. Jag försökte träna, gå ner i vikt, ändra mina matvanor. Jag har renoverat och fixat hemma. Jag har mediterat och tänt levande ljus. Jag har försökt balansera egentid med social tid. Jag har badat skumbad och tagit hand om mig själv. Jag har försökt låtsas som att jag har självförtroende. Jag har bakat surdegsbröd och kanelbullar. Jag har försökt vara glad och le även när jag känt mig ledsen och sur. Jag har odlat grönsaker. Jag har försökt komma på vem jag är.

Genom detta har jag lärt mig en enda sak. Det är onödigt att jaga lyckan, för den är inte vad vi tänker oss. Min jakt på lyckan gjorde att jag begränsade mig själv. Att jag ljög för mig själv om vad jag längtade efter och vem jag var. Att jag fick ännu sämre självkänsla eftersom jag försökte dölja mig själv för någon som var lycklig jämt. Fast jag lyckades aldrig vara lycklig och jag tror inte heller att jag lyckades lura någon att tro att jag var lycklig.

I stället har jag börjat tänka att det kanske är bättre att jaga sanningen. Jag vill vara så sann som möjligt. Då menar jag inte nödvändigtvis att vi måste berätta för folk om de där jeansen får deras rumpa att se stor ut i tid och otid. Utan jag pratar om att vara sann mot sig själv. Jag längtar oerhört mycket efter en familj, att låtsas att jag inte gör kommer aldrig att göra mig lycklig. Jag måste erkänna vad jag längtar efter och försöka hitta vägar dit.

På samma sätt tror jag att jag måste leta efter vem jag är och släppa fram henne så ofta det går. Jag tycker om administration, att skriva yttranden och formella texter. Det är inget som gör mig hipp, och inget som jag kanske egentligen vill skryta med, men sån är jag. Jag kan inte gå runt och tro att det är mötet med människorna jag drivs av i mitt jobb, för det är det inte. Den biten är också spännande, men om jag måste välja så sitter jag hellre en hel dag och skriver och utreder, än en hel dag tillsammans med klienter.

Det finns massor av saker som jag döljer av min personlighet, ibland är det nog bra att inte visa allt alltid. Men ibland visar jag nog onödigt lite och framförallt försöker jag visa en bild av någon som är lite bättre än vad jag är. Och det tror jag på allvar gör mig olycklig. Sanning däremot gör mig kanske inte glad ständigt, och jag kanske inte blir helt lycklig, men förhoppningsvis någotsånär tillfreds med livet.  

Förnuft och känsla

Vissa dagar är det som att somliga begrepp eller ord bara fångar en och återkommer gång på gång. Idag var det begreppet "magkänsla". Det har pratats om det i många sammanhang idag, inte minst på jobbet.

Jag måste sätta ner foten gällande detta. Jag tror inte på magkänslan. Den finns helt enkelt inte. Det finns massa andra känslor som vi kan drabbas av; glädje, kärlek, ilska och så vidare. Men magkänslan finns inte. Hur tänker jag då? Vi har ju alla känt av den, att intuitivt veta vad som är rätt och fel. Jag har några resonemang kring detta.

Det första handlar om att jag är övertygad om att intuitionen egentligen handlar om kunskaper som vi inte vet att vi har. Blixtsnabba beslut som vi inte ens inser att vi fattar och har svårt att argumentera för. Jag tänker mig att vi snarare faktiskt kopplar ihop tidigare intryck, upplevelser och kunskaper till ett beslut som mestadels är baserat på logik. Och med logik menar jag den subjektiva logiken för vad som är logiskt om man är just den man är. Därför tror jag att vi ofta, men inte alltid, kan lita på vår magkänsla. Jag kunde det i stor utsträckning i mitt gamla jobb, för jag hade massa kunskaper och erfarenheter och magkänslan var egentligen bara väldigt snabba beslut. Men i mitt nya jobb kan jag inte det ännu eftersom min magkänsla i någon mån jobbar kvar på gamla jobbet.

Jag tänket också att vi ibland kanske skyller på magkänslan när vi egentligen fattar för oss själva rationella beslut, men som i någon mån går mot normen eller riskerar att såra någon annan. Jag kan själv skylla på magkänslan när jag internetdejtar och inte vill träffa någon som jag varit i kontakt med, men jag tror att även här handlar det om signaler och intryck som jag fattar beslut utifrån och det är ibland svårt att ta på varför man inte vill.

Det är också viktigt att tänka på att även om det är logiska och rationella beslut så kan de vara fel, för eftersom det är ytterst diffust vad vi baserar besluten på kan det ju vara erfarenheter som är fullkomligt irrelevanta för sammanhanget. Det är också sannolikt att besluten då bygger på fördomar eller liknande. Därför tänker jag att det kanske är bra om vi kan rannsaka oss själva när vi går på magkänsla. Varför tycker jag som jag gör? Varför känns a rätt och b fel? Då kanske vi upptäcker något nytt om oss själva.

Slutligen tror jag att vi blir så betagna av magkänslan eftersom vi i efterhand konstruerar den. Vi fattar ett beslut baserat på någon halvt oklar variabel och när det visar sig att beslutet var rätt så hänvisar vi till magkänslan. För det är intressant att magkänslan alltid har rätt...i efterhand.

APT vs ATP

Två förkortningar som jag ofta hör människor blanda ihop.

ATP betyder allmän tilläggspension (i alla fall oftast när vi pratar om det i Sverige). Vad det innebär närmare kan du googla eller fråga någon som är äldre än 45 år.

APT betyder i jobbvärlden arbetsplatsträff, som är medarbetarnas möte där även chefen ska medverka. Det är ett sammanhang där medarbetaren ska ha chans att framföra åsikter och tankar om arbetet.

Mobilt

En av de bästa uppfinningarna sedan hjulet är den smarta mobiltelefonen. Den är en mångsidig hjälpare som oftast inte finns mer än några meter bort. Jag använder min som telefon och kan därmed hålla kontakt med mina föräldrar och andra nära och kära. Jag använder sms och whatsapp och kan snabbmeddela med mina vänner och kollegor. Jag använder ICAs app och har koll på mitt matkonto. Runkeeper hjälper mig att hålla koll på min träning. Radion håller mig sällskap på morgonen. Klockan väcker mig och hjälper mig att hålla tiden så att mina kakor inte blir brända. En del spel håller mig sysselsatt när jag väntar på bussen eller behöver. Det är oerhört praktiskt och ofta tidsbesparande att ha så mycket information så tillgängligt.

Men jag upplever också en tråkig baksida. Mobilen har blivit viktigare än andra saker som borde vara viktigare. Det är inte sällan som jag sitter tillsammans med vänner eller kollegor som lever ett parallellt liv i sina telefoner, jag menar inte alls att det är fel att ha kontakt med vänner på internet, men jag tycker faktiskt att det är ganska otrevligt när jag träffar någon som inte ens kan tänka sig att vara närvarande i rummet. Jag har själv börjat lämna min telefon i väskan eller fickan när jag är bortbjuden för att kunna umgås med dem jag valt att umgås med den tiden.

En annan sida som jag tycker ät väldigt tråkig är konsekvensen att vi aldrig utforskar något tillsammans, inte debatterar eller filosoferar. Om någon har någon fråga så har någon annan ett svar med hjälp av sin telefon inom ett par sekunder (inte alltid rätt svar dock). Var tog nyfikenheten vägen? Var tog glädjen i att utforska något. Att inte alltid hitta svaren på nätet. Att ägna en kväll åt att debattera hur det kan tänkas vara i stället för att döda alla samtal med en googling. Jag tror att detta dödar kreativiteten och nyfikenheten. Att svaren är så tillgängliga gör att vi aldrig behöver komma på egna lösningar och teorier.

Så vill jag inte leva mitt liv längre. Jag vill använda internet och min mobil till det som är praktiskt, men jag vill också lämna utrymme för min hjärna att arbeta själv. Men framförallt vill jag umgås med mina vänner och min familj utan att hela tiden vara till hälften i en annan värld.

Introvert

I helgen har jag varit i Närke och hälsat på en gammal vän. Det har varit en fantastisk helg och jag har löst en mordgåta, vandrat runt i dåtiden, köpt årets pepparkaksform och lagt pussel.

Från Skåne till Närke är det många timmars tågresa och jag har ägnat tiden åt att läsa en bok som heter "Introvert - den tysta revolutionen". Det är en bok som handlar om mig och många andra. Eller i alla fall om ett av våra personlighetsdrag. Det är en bok med många igenkännigsfaktorer och jag har suttit på tåget och nickat för mig själv. För han sätter huvudet på spiken så många gånger. Hur vi som är introverta ofta blir avbrutna bara för att det tar lite tid för oss att formulera oss. Att vi kan uppfattas som korkade bara för att vi inte ägnar all vår tid åt att berätta om allt vi kan. Hur det känns som att man blir socialt bakfull efter sammanhang där man behöver vara bland många människor samtidigt. Hur vi kan ha svårt med kallpratet för att det är onödigt, då vi hellre ägnar tid åt de viktiga frågorna i världen.

Det är verkligen inte så att man kan dra alla över en kam i detta heller. Men det är en bok som hjälper läsaren att förstå sig själv och sina medmänniskor. Jag tycker inte att det är en självhjälpsbok, utan snarare en självacceptansbok. Vissa av oss är introverta, andra är extroverta, så är det bara. Vi är bra på olika saker. Det är egentligen lika naturligt som att vissa är fysiskt starka och andra inte. Att vissa är bra på matte och andra på annat. Vi är bara olika, det är inte mer med det.

Det jag inte riktigt uppskattar med boken är att författaren verkar försvara alla sina sidor med att han är introvert och i vissa fall förstår jag inte alls kopplingen, att ha ett sinne för detaljer till exempel borde ju inte vara särdeles avhängigt på om man är introvert eller extrovert, inte heller förmågan att hålla fokus på samma sak länge. Om jag går till mig själv är jag extremt introvert, men jag byter gärna sysselsättning och är inte så värst bra på att bli specialist på saker (som jag inte jobbar med), för när jag kan lagom mycket om något så är det inte så intressant längre. Å andra sidan är han sannolikt mer inläst i ämnet än jag, så han kan mycket väl ha rätt i sin framställning.

Härmas eller inte härmas

"Härmar ni oss?", sa en kollega när jag skrev på mitt teams nya whiteboardtavla, som numer är väldigt lik hans teams tavla. Han retades bara och jag tror att jag gjorde något så moget som att räcka ut tungan som svar på tal.

Men jag funderade vidare på det här med att härmas, som barn var det viktigt att inte härmas, och jag tänker att det i vissa lägen även är viktigt när man är vuxen. Kanske beror det på rädsla att någon annan ska få cred för ens bra idé. Kanske är det så enkelt att man vill behålla sin originalitet.

För egentligen är det ju högsta betyg att någon vill göra likadant eller samma sak som man själv gjort. Det betyder ju att det man gjort är omtyckt. Vi hade ju inte haft några succéer om ingen fick härma någon annan, inte heller någon vidare produktutveckling. Tänk om den som kom på jeansen hade sagt att ingen fick härma honom, då hade kanske ingen idag gått klädd i detta minst sagt populära plagg. Hade personen bestämt sig för att sälja dem hade han haft monopol på marknaden och det kanske bara hade funnits en modell som inte passade så många så bra.

Jag är medveten om att det visst finns saker man inte får härma hur som helst, musik, litteratur, uppsatser, medicintillverkning (i början), men väldigt mycket får man härma och bör man härma. Inte bara på marknaden, utan i livet. När man är på gymmet är det väl bra att göra likadant som de gör som man ser att träningen fungerat för. När man är på besök hos en vän som gjort en fin fotovägg gör det väl inget om man pimpar sitt hem för att få en liknande hemtrevnad.

Tjänstemannarollen

Jag har i många år jobbat på myndighet och får ibland frågan om det inte är jobbigt att fatta beslut som påverkar människor så mycket som de ibland kan göra. Svaret på den frågan är "Det beror på..."

Jag har också märkt att det ofta framställs som att tjänstemän på myndigheter är fega paragrafryttare som bara gömmer sig bakom lagar och regler och aldrig tänker själv.

Nu tänkte jag tänka själv! Jag tänker att det oftast är väldigt lätt att fatta beslut som myndighetsperson, alltså känslomässigt. Besluten kan ibland vara trixiga för att det är en snårig lagstiftning man har att göra med, det kan också bara besvärligt att ta emot reaktionerna på beslut. Jag har själv taktiken att jag måste förstå alla beslut jag fattar för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag har svårt att fatta ett beslut som jag inte fattar. Därför lägger jag stor vikt vid och mycket tid på att läsa lagar och rättskällor, jag lägger också energi på att diskutera med dem som kan mer än jag, för att jag inte tycker om att göra saker som jag inte förstår. Och med förstå menar jag att förstå hur tanken bakom beslutet är. Det innebär att jag kan fatta beslut som jag inte håller med om, eller tycker är orättvisa för jag förstår resonemanget.

För visst händer det att vi som jobbar på myndigheter av olika slag inte alltid håller med om alla detaljer. Jag tror ju att det är bra att hålla med om de stora dragen i det man jobbar med. När jag jobbade med försörjningsstöd tyckte jag att det i grund och botten är ett bra system, det är ett system som tillförsäkrar dem som inte kan klara sig själva en skälig levnadsnivå. Men jag håller inte med om allt som systemet innebär. Jag kunde se många brister.

Det jag tycker är centralt är att de som verkställer lagar och regler i vårt samhälle faktiskt lyder lagarna och reglerna när de fattar beslut. Om sedan besluten blir idiotiska, omoraliska eller tramsiga så behöver vi lyfta det i andra sammanhang, då måste vi prata med chefer, politiker och andra styrande personer. Men det är faktiskt viktigt att vi fattar beslut som följer lagen. Annars blir all tjänstemännen personer som har makt att godtyckligt välja hur lagen ska tillämpas. Det kan bli oerhört rättsosäkert och orättvist. 

Tilläggas bör också att lagstiftningen också kan lämna olika mycket utrymme för tolkningar och godtycke, och då är det ju så klart svårare att strikt säga att lagen styr. Socialtjänstlagen som styr försörjningsstödet är ganska vid och bred, men det finns ändå en riktning och det finns vissa saker som man måste göra och andra som man absolut inte kan göra.

Det var kvällens tankar om myndighetsutövning

Alla andra gör ju det...

Jag träffade min favoritpojke igår. Han har börjat i förskoleklass och har börjat lära sig massa bra saker, en av dessa delade han med sig till mig:

"Man är korkad (feg?) om man gör likadant som någon annan fast man vet att man inte får"

 Jag funderade inte så mycket på det när han sa det, men det fastnade och jag inser att om vi lever efter denna devis så kanske världen hade varit lite vackrare. För det är ju helt sant det där, det är fegt och korkat (jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet) att göra något som är fel bara för att andra gör det. Samtidigt gör vi det hela tiden, även vi som är vuxna. Vi pratar bakom ryggen på varandra, vi slåss, vi mobbas, vi dödar, vi stjäl, vi laddar ner olaglig musik och filmer och mycket mer. Vidgar vi begreppet från får till borde så blir det ännu mer påtagligt, vi flyger fast vi vet att det förstör miljön, vi slänger saker som är användbara, vi ljuger, vi blundar för orättvisor, ja ni kan ju lägga till vad som passar. 

Det är till och med en vedertagen moralisk princip att vissa saker är okej bara för att alla eller många andra gör det, oavsett om det är fel eller rätt. Nedladdning av film och musik har länge varit det, dock har jag fått uppfattningen att folk i min bekantskap minskat detta beteende när det kommit mer tillgängliga betaltjänster för dessa medier, vilket är bra, men gör exemplet aningen vacklande. Men det finns massor av andra exempel, här i Lund cyklas det mycket, de flesta vuxna vet att vi har högertrafik i Sverige och likaså vet de att trafikreglerna gäller även för cyklister, ändå ser man dagligen människor som cyklar på vänster sida (och jag kan erkänna att jag själv också gör det ibland). Är det så farligt då? Kanske inte, men det skulle kunna orsaka olyckor eftersom vi ofta tar för givet att andra följer trafikreglerna och om det kommer en cyklist i full fart från fel håll, kan det hända att andra inte väntar sig det. Det orsakar säkerligen också en viss irritation och irritation är inte så kul och kanske hade vi varit mer harmoniska om vi inte behövde irritera oss på människor som gör fel trots att de vet om det. 

Men tänk om vi ibland skulle ta oss samman och försöka tänka som min unge vän, att man inte ska göra det man inte får bara för att andra gör det, för då är man både feg och korkad.

Nästan allt om människan

Om man vill bli inspirerad till att lära sig mer rekommenderar jag varmt URplay.se. De har massor av dokumentärer och vetenskapsprogram.

Ett av mina favoritprogram är "En bok -  En författare", där en journalist eller liknande intervjuar en författare om en bok. Idag tittade jag på ett program om en författare som skrivit om evolutionen och den den evolutionära teorin. Mycket spännande, i synnerhet när han pratar om evolutionen kontra nationalekonomin. Om ni vill titta finns den här.

Jag tror minsann att jag ska önska mig boken i julklapp, så kan jag blogga mer om den efteråt.

Kanelbullar

Idag på kanelbullens dag passar jag på att skryta lite med min husmoderlighet. Fina va'?

Tid

-Jag har inte tid... Är inte det egentligen ett av världens mest felanvända begrepp?

Oftast innebär det snarare -Jag har prioriterat annat.

Vi har alla 24 timmar om dygnet.Vi har också alla ett val vad vi ska lägga dessa timmar på. Jag kan medge att det försvårar det hela när det är flera som ska samsas om tiden, fast egentligen är det snarare platsen man samsas om än tiden. För hur många man än är har man lika mycket tid till sitt förfogande. Men genom att skylla på att tiden inte räcker till behöver vi inte såra varandra genom att säga att det är viktigare för mig att jag tvättar så att jag har rena kläder att ta på mig på jobbet i morgon än att gå på bio med dig.

För ska man vara krass och det tycker jag man kan unna sig när man filosoferar (det blir liksom roligare att filosofera om man får hårddra saker och ting en aning), så handlar det oftast om att man valt att göra något annat. Antingen för att man faktiskt tycker att konsekvenserna av att göra det andra är ganska bra även om sysslan i sig är tråkig, eller för att man tidigare valt att planera in att göra något annat just vid den aktuella tidpunkten.

Bekymret blir när vi vill göra mer än man hinner med på 24 timmar om dygnet. Då blir det tisdspress och då behöver vi prioritera, men jag tror ändå att de flesta inte upplever tidspress förrän de känner att deras beslut påverkar någon annan. Det är inget problem för mig att få ihop timmarna på dygnet eller att prioritera i vad jag vill göra förrän min bästa vän ringer och säger att hon vill ses. Då slänger vi in en annan variabel än bara viljan att ses, nämligen att mitt beslut riskerar att göra min vän ledsen om jag vill göra något annat.

Jag säger inte att det är lätt, men det är intressant att se vad som skulle hända om vi börjar prata val i stället för tidsbrist.

Hypotyreos

Som ni vet har jag lidit av depression under en lång tid. För ungefär en månad sedan bytte jag läkare och hon tog ett litet blodprov för att utesluta att min sinnesstämning berodde på något fysiskt fel. Men det lyckades hon inte med att utesluta. För det visade sig att värdena för sköldkörteln inte var till doktorns belåtenhet. Så hon bestämde sig för att ta ett blodprov till och när de provsvaren kom igår visade de samma resultat. Jag har dålig produktion av sköldkörtelhormon. Vanliga symptom på det är trötthet, diffus huvudvärk, nedstämdhet, frusenhet, torr hud och några till. Alltså symptom som man också kan härleda till depression. 

Det är otroligt skönt att veta vad det är som inte stämmer. Detta innebär att om jag blir rätt medicinerad kommer jag kanske slippa depressionerna framöver. Det är säkert så att jag haft båda tillstånden under lång tid, vilket naturligtvis har gjort det svårt att inse att det kunde också vara sköldkörteln som felade. Men jag tycker nog ändå att sjukvården kunde kostat på sig ett litet blodprov tidigare, då hade jag sluppit en del lidande. Jag hade kunnat hantera livet annorlunda. Men nu är det som det är och bättre sent än aldrig.

Men det är en kronisk sjukdom och jag kommer att behöva medicinera livet ut om jag förstått saken rätt. Det kommer att ta tid innan dosen är rätt och jag märker skillnad, men det är stor sannolikhet att jag kommer att må bättre. Nu börjar resan mot att lära känna min kropp igen utifrån den kunskap jag nu har om mig själv.

Jag som trodde att jag var låg, så visade det sig att det var sköldkörteln som var låg.

En bekännelse

Sista dagen på köpstoppet är här. Jag har inte fått mer pengar över än annars tack vare ett besök på djursjukhuset i samband med förra månadsskiftet, men jag har insett att det jag oftast spontanköper läsk och godis, och det är ju bara onödigt. Det är inte bra för varesig plånbok eller hälsa.

I övrigt tror jag att en månad är för kort tid för att verkligen hinna fundera ordentligt över sina prioriteringar, jag har mest gjort mentala listor över vad jag ska köpa när månaden är över. Det är till och med så att jag fått lust att köpa bil. Jag har också surfat på nätshoppingplatser och låtsashandlat, alltså: tittat, drömt, lagt i varukorgen och sen lämnat sidan innan det blivit något köp. Jag tänker mig att om man håller upp lite längre så kanske man kommer till en punkt när det blir ointressant att handla, men dig kom inte jag på den här tiden i alla fall.

Jag är fortfarande lika fascinerad över vilka mekanismer som gör att jag plötsligt "behöver" något bara för att jag ser det. Eller att jag kan sitta hemma och tycka att jag har på tok för mycket prylar och bara vilja rensa ut allt mög här hemma för att tjugo minuter senare när jag är på stan plötsligt vilja ha massa nya saker. Ibland till och med samma saker som jag ville rensa ut tidigare (fast i annan färg).
Jag förstår inte vad det är som händer, varför det är så svårt att stå emot och hur tusan jag ska bli herre över mina egna beslut. Men en dag ska jag lista ut det.

Nu undrar ni kanske vad det första jag ska köpa är? Jo, men det ska jag tala om: Ett nytt dasslock!!!

Sov gott

Jag gillar att upptäcka oväntade normer, saker som får folk att reagera trots att det egentligen inte borde vara någon stor grej. Eller saker som gör att någon hamnar utanför för att den personen inte har gjort samma val eller för den delen inte fått samma gåvor i livet.

En sådan norm som jag nyligen upptäckt är den om sömn. Det här är faktiskt fasligt intressant det här.

Hela barndomen längtade jag efter att själv få bestämma när jag skulle sova. Ingen annan skulle bestämma det. Jag gissar att jag inte är helt ensam om denna längtan. Nu börjar jag så smått ana ett socialt tryck om att gå och lägga sig sent och oregelbundet, snarare än att man som vuxen kan bestämma sig för att lägga sig ganska tidigt och regelbundet. Alltså det är mer okej att stanna uppe länge än att lägga sig tidigt. Att sova länge på morgonen är också okej och anses vara en lyx, men att lägga sig tidigt är snarare töntigt.

Under minst ett års tid har jag sovit mycket dåligt nästan varje natt och äntligen kommit till rätta med det genom regelbundna sovtider. Halvelva till halvsju varje natt. Det fungerar fantastiskt bra för mig. Jag sover plötsligt som ett barn och behöver inte oroa mig för hur nästa natt ska bli. Konsekvensen som jag inte förutsåg är att jag ständigt behöver ursäkta och förklara. Helgerna är värst, för att behöva sova inför en arbetsdag är ändå helt ok, men att vilja lägga sig i tid på fredag och lördag är inte lika accepterat. Man blir en smitta som förstör alla bra fester och sociala sammanhang, även om jag anser att de flesta sociala sammanhang väl borde kunna fortsätta även om jag går hem till bingen.

Jag har valt att lägga mig samma tid varje dag och gå upp samma tid varje dag för då mår jag bra. Det vill jag inte behöva förklara eller ursäkta i alla sammanhang som sträcker sig in på natten.

Och vet ni vad jag upptäckt? Jag tycker om den tidiga helgmorgonen, den är vacker och tyst och skön. 

Septemberfint

Ibland är världen vacker när man minst anar det. En plats som jag gått förbi massor av gånger visade sig från sin bästa sida igår. Så jag stannade till och lät världen överväldiga mig en stund. 

Ödmjukhet

I gruppen av unga vuxna, som jag är ledare för, pratar vi om andens frukter. Igår hade vi kommit till ödmjukhet. Ett begrepp som är lite bortglömt och inte så lite svårgreppat.

Jag hittar ingen enkel definition på ordet på wikipedia, men i min gamla hederliga manuella ordbok står det att det betyder anspråkslös, blygsam, vördnadsfull. Letar vi vidare efter synonymer hittar vi ord som undergiven, underdånig, försynt, from, saktmodig, respektfull, foglig, spak, lydig och eftergiven.

Det är således ett begrepp som verkar ta sig lite olika uttryck. Det är intressant att sätta sig ner och fundera på begreppet, vrida ut och in på det och försöka få grepp om det.

Min första tanke är "Hur gör man?"
Jag har inget bra svar, men det behöver man ju inte ha, det viktiga är inte alltid att ha svaren, utan att ställa frågorna. Men jag tänker ändå att det är viktigt att arbeta med sin ödmjukhet. Att fundera på hur vi tänker kring och pratar med andra människor på ett respektfullt sätt. Att öva sig i äkta blygsamhet, jag kan ofta ta på mig en kofta av falsk blygsamhet, när någon berömmer mig så kan jag ofta säga "äh, det var väl inget", fast jag menar det inte, inom mig bubblar jag över av nöjdhet. Jag vill inte påstå att man inte ska vara nöjd med det man åstadkommer, men då kanske man i stället är mer ödmjuk om man svarar något i stil med "Tack så mycket, vad glad jag blir att du tycker om det som jag lagt ner tid och energi på".

Min andra tanke är "Hur balanserar man ödmjukhet mot dagens krav på självständighet?"
Först måste vi kanske fastställa om självständighet och ödmjukhet är motsatser. Det anser jag inte att de är. Självgodhet däremot kan nog ses som ödmjukhetens motsats. Men det är svårt att sätta sig själv i första rummet, att förverkliga sig själv, att komma framåt i livet utan att ibland också bli lite självgod. Jag blir i alla fall det med jämna mellanrum. Ödmjukhet bör ju inte innebära någon slags självförnekelse. Vi behöver ju få vara nöjda med vem vi är och vad vi gör, men vi kanske kan stoppa vid att vara nöjda med det och inte värdera oss själva högre än andra?

Tredje tanken för idag, som inte följs av någon vidare utveckling är:
Kan man vara ödmjuk och veta om det?

Eko-helg

Den här helgen har jag varit ekologisk! Jag har plockat rotfrukter i brorsans trädgård. Det var himla gött. Kroppsarbete och "shopping" på samma gång. Vissa morötter visste nog inte om hur morötter egentligen ser ut.

Idag har jag byggt vinterförvaring till mina pelargoner. Jag har alltid älskat pelargoner, de är fina och luktar gott. Men de trivs inte hemma hos mig, de dör nästan omedelbart efter att de kommit innanför dörren. Därför beslöt jag i våras att de bara precis skulle få passera genom lägenheten och bo på balkongen. Där har de frodats och verkat trivas ordentligt. På vintern ska sådana växter förvaras svalt och ljust. Inte så lätt i min lägenhet. Därför har jag byggt ett bo till dem genom att isolera en plastlåda med frigolit och tidningspapper. När frosten kommer ska locket läggas på så får vi hålla tummarna att de överlever vintern.

Lika god kålsupare

Jag tycker att jämställdhet borde vara en självklarhet, och den åsikten är inte speciellt provocerande i dagens samhälle. Det är självklart för mig att vi alla är lika värda, att vi inte ska bedömas utifrån kön, utan utifrån person (om en bedömning alls är nödvändig).

Jag är också medveten om att verkligheten inte ser ut så. Vi lever i en värld som är långt ifrån jämställd och vi utsätts varje dag för situation där vi blir bedömda utifrån om vi är kvinnor eller män.

På radion pratar de om radarpar denna vecka och när de har ett radarpar, som består av en man och en kvinna i studion, frågar de hur det är att jobba så nära någon av motsatt kön.

När jag läser intyg på jobbet och det är en kvinna som är sjukskriven från sitt arbete så beskrivs det ingående att mannen fått ta över det som behöver göras hemma. Detta beskrivs sällan eller aldrig när situationen är omvänd.

Ja, vad kan man säga, världen är full av exempel på situationer där vi gör könstillhörigheten till en fråga, trots att det inte alls är nödvändigt, när vi inte ens borde fundera på det för det är ointressant vilket kön man tillhör i de sammanhangen.

Jag tycker att jag är ganska bra på att se såna exempel och kanske därför så stör det mig att jag själv begränsar mig för att jag är kvinna. Två exempel på detta som jag upplevt alldeles nyligen:

- Jag skulle till mitt gamla jobb för att hälsa på och säga ett ordentligt adjö och tänkte att det skulle vara kul med ett quiz... om mig!
Sen tänkte jag att det kan man ju inte göra. Det är ju att sätta sig själv lite väl mycket i centrum. Men jag vet flera män som skulle göra precis så utan att ens tveka. Mitt argument var så klart inte att det inte går för att jag är kvinna, men förmodligen är det för att jag är kvinna som jag hittar argument för att inte genomföra ett sådant quiz.

- Häromdagen hamnade jag på Mensas hemsida. De har ett snabbtest för att få en fingervisning om sin IQ. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan gjorde testen och är ganska nöjd med resultatet, jag skulle enligt det ha högre IQ än 85% av befolkningen i Sverige. Inte så tokigt. Men jag har inte vågat säga det till någon. Trots att jag är oerhört stolt över resultatet. Jag vet flera män som använder ett sådant resultat som sin främsta marknadsföring (varav några kanske dessutom svävar en aning på sanningen). Jag däremot har svårt att skryta om min intelligens för att det gör man bara inte. Jag har inte alls lika stora problem att skryta om att jag är bra på att baka eller sticka eller sy, eller att jag är bra på att lyssna eller att jag är snäll. Men gud bevare mig om jag som kvinna försöker hävda att jag har hög IQ.

Jag blir så attans arg på mig själv. För hur tusan ska jag kunna förvänta mig att världen, samhället och mina medmänniskor ska sluta begränsa mig och sig och varandra på grund av kön, när jag själv begränsar mig lika mycket. Jag tycker att alla vi kvinnor som faller i dessa eller liknande gropar ska försöka sluta begränsa oss själva och göra det vi vill och vara nöjda med det vi är stolta över även om det är okvinnligt.

Gott och blandat

Ibland har jag inte så mycket funderingar som går att publicera här. Idag är en sån dag, kanske för att jag varit på utbildning i 2 dagar och har hjärnan full av nya och repeterade jobbtankar. Därför kommer det bara små korta rapporter från livet idag.

Idag är första gången jag bröt mot mitt köpstopp, det var helt beroende på grupptrycket, alla andra köpte dricka och chokladcrossiant, så det gjorde jag också, nästan utan att märka det förrän efteråt. Gott var det, men fullkomligt onödigt.

Jag har inget att ta på mig. Jag står varje morgon i min 7 kvm stora klädkammare och hittar inget jag vill ha på mig. Det som är annorlunda mot tidigare är att jag känner att jag inte heller vet vad jag skulle vilja ha på mig. Jag vet inte vad jag vill ha för stil, bara att jag vill ha något annat än det jag har. Jag kan inte ens komma på vad jag trivs i. Så det blir okejiga lösningar varje dag. Inte speciellt snyggt, eller välmatchat eller kul, men okej. Jag bryr mig inte heller så mycket för jag vet ju att jag kommer att bli sådär fantastiskt snygg när jag väl kommer på hur jag vill se ut. Någon som känner igen sig?

Idag börjar min buggträning igen. Det finns inte så mycket att säga om saken mer än att jag är glad för det!

En öppen kyrka för ALLA

I kyrkovalet i helgen gick det bra för ett parti med främlingsfientliga inslag. Därefter har det startat i det närmaste en häxjakt på detta parti och dess anhängare. Jag vill inte påstå att jag sympatiserar med deras åsikter, inte alls faktiskt.

Men om vi som inte håller med dem ska vara större än dem så behöver vi se över hur vi behandlar varandra. En kyrka som är öppen för alla är även öppen för dem som röstat på "fel" nomineringsgrupp. En kyrka som respekterar sina medlemmar väljer att lyssna på dem och ställa frågor om hur de tänker och berätta varför man inte håller med. Vi måste tillsammans våga stå upp och vara en modig kyrka som inte reser sig upp och springer iväg, eller som kastar okvädningsord omkring sig i tid och otid. Det är inte den kyrkan jag vill vara medlem i. Jag vill att även de som har fel ska få uttrycka sin åsikt, hur obota korkad åsikten än är.

Det är tråkigt att inte alla människor idag förstår att alla människor är lika och olika. Att värdet inte sitter i färg eller ursprung. Det är lika tråkigt att de demokratiska värdena ifrågasätts när resultatet inte blir som man vill. Jag är ledsen men det är så demokrati fungerar.

Sen är det en annan debatt huruvida det är demokratiskt att 12 % bestämmer över 88 %. Men det är faktiskt så att även de som inte röstat har gjort sitt val, nämligen att hålla med om det resultat som det blir, oavsett vad det blir.

Kyrkoval

Igår hölls kyrkoval i Svenska Kyrkan, ett val som lockade ungefär 12 % av de röstberättigade medlemmarna. Det är inte bra. Inte alls bra. Men ett intressant ämne att filosofera kring. Vad är det som gör att bara 12 % röstar?

Jag tänker att det kan ha flera orsaker, men idag funderar jag mest kring det lite märkliga kyrkopolitiska systemet som vi valt att klamra oss fast vid. Det finns egentligen inga partier i Svenska Kyrkan, det finns nomineringsgrupper. En del av dem har en stark partipolitisk koppling och heter samma sak som motsvarande parti i riksdagen, andra är inte alls kopplade till något som helst parti.

Jag tycker faktiskt inte det är ett särdeles bra system. Det är förvirrande och svårt att ta ställning. Jag som ändå är lite småaktiv i kyrkan har svårt att förstå vem som vill vad med kyrkan. Frågorna blir flummiga och inte speciellt konkreta. Det blir ofta en värderingsfråga, "vi tycker att alla ska få rum i kyrkan", "vi vill ha en öppen kyrka", "vi vill att det kristna budskapet ska nå ut till så många som möjligt". Visst är det fina ord! Dock tycks nästan alla ha snarlika budskap. Det är väldigt otydligt vad som händer om jag röstar på det ena eller det andra. I just det här valet har dessutom retoriken främst varit "Rösta på vad som helst utom på ett visst främlingsfientligt parti",  en retorik som jag misstänker snarare fick partiets anhängare att rösta än gemene man att gå till vallokalen.

Jag efterlyser tydligare budskap. Varför ska jag rösta i kyrkovalet? Vad är det för frågor som är viktiga just nu? Vem tycker vad i dessa frågor? Jag som är aktiv känner ett stort behov av detta, som det är idag är kyrkovalet bara angeläget för att jag känner att jag måste rösta för att jag annars inte har rätt att klaga efteråt och det kanske funkar om man har kanaler för att klaga, men för alla som är medlemmar, men inte så aktiva så måste det bli angelägnare att rösta. Det tror jag det blir om man får mer information om konsekvenserna av sitt val.

Att ha bara partipolitiskt obundna nomineringsgrupper skulle, tror jag tvinga fram denna tydlighet. Då behöver grupperna marknadsföra vad de står för och på vilket sätt de vill att kyrkan ska verka i samhället. Då kan inte vissa grupper rida på en värdering som deras politiska parti står för och traditionellt står för.

Halvvägs

Nu har jag haft köpstopp i en halv månad. Det är inte längre så att jag tänker på konsumtion ständigt, det var värst de första dagarna, nu känner jag mig som vanligt igen, alltså som när jag inte har köpstopp. Det är nu det är lätt att av misstag beställa ett gäng böcker på nätet eller bara cykla inom stan på vägen hem och liksom glömma bort att jag inte shoppar just nu. Men hittills har jag hejdat mig i sista stund. Även om jag ett tag funderade på om jag beställer något på internet och tar faktura så betalningen inte är förrän nästa månad, räknas det då? Ja det är klart det gör. Detta är ju inte ett experiment för att spara pengar, utan för att få syn på konsumtionsmönster.

Veckohandlingen i mataffären känns som en lyx  när jag får släppa loss plånboken ordentligt. Inte så att jag handlar mer än vanligt. Jag vill ju inte slänga mat som blir dålig. Men det är något tillfredsställande att gå där och välja kikärter och äpplen, mer tillfredsställande än när mathandlingen var ett ofrånkomligt måste och att handla annat var "riktig" shopping.

Jag återkommer när månaden är slut med mer känslor och tankar kring detta, och även ett beslut om hur jag ska konsumera framöver.