När ord blir farliga

Jag har äntligen träffat en man som jag tycker om. Det fina är att han verkar tycka om mig också. Det känns gott.

På kuppen har det hänt något märkligt med kopplingen mellan min hjärna och munnen. Det är som om orden inte vill komma ut. Jag blir tystlåtnare än vanligt och orden känns som atombomber som kan explodera och förstöra allt. Jag vill så gärna säga att jag tycker om honom, men det kommer liksom inte ut, jag vågar inte riktigt, för jag vet inte säkert hur han kommer att ta emot orden. Egentligen är det tramsigt, för om jag tänker på vad som skulle hända om han säger något sånt till mig så blir jag bara varm i hela kroppen och det är sannolikt att även han skulle bli glad av att höra att jag tycker om honom. Det är bara att hoppas att allt det som kommuniceras utan ord berättar för honom vad jag egentligen vill säga.

Detta får mig att tänka på språket och att det vi säger och inte säger är viktigt, inte bara i relationer mellan två människor, utan i det stora hela. Vi skapar världen och samhället utifrån de ord vi använder. Retoriken styr i mångt och mycket vårt samhälle och den som bäst säger något är den som får mest uppmärksamhet. Men även i det lilla tror jag att det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig. Det är viktigt inte bara för att få sin vilja fram, utan även för hur vi bemöter varandra. En som pratar gott om andra och är bra på att lyfta sin omgivning kommer att bli bemött med samma mynt och en som skriker och härjar och lever rövare kommer att bli bemött med aggression eller rädsla. Det är inte så konstigt egentligen. Det konstiga är att vi inte tänker på det speciellt mycket, att vi bara är som vi är, utan att fundera på hur vårt språk och vår kommunikation påverkar oss och alla andra. Det blir tydligt först när man är förälskad och inte vågar säga något för att nästan allt man säger kan påverka relationen i en eller annan riktning, och man vet inte vad den andra vill höra. Men i alla andra sammanhang är orden lika viktiga, det kan vara bra att komma ihåg. 

Mors dag

Min mamma är finast i världen. Jag säger det för sällan till henne.

Tack vare min mamma har jag sunda värderingar, min mamma pratar sällan illa om folk på basis av ursprung, kön, sexualitet eller liknande. Hon har inte direkt tjatat om att alla är lika värda, men ibland är handlingar större än ord och i handling har hon alltid visat hur man ska behandla andra människor. Det är ett arv jag bör med mig, jag har inte sett att det kom från henne förrän nu, men det är tack vare min mamma som jag själv värderar allas lika värde så otroligt högt.

Min mamma lyssnar när jag berättar om svårigheter och glädjeämnen i mitt liv, men rotar aldrig i det förrän jag själv kommer och berättar. Det är en stor styrka i det, och jag uppskattar det otroligt mycket även om jag också ibland kan önska att hon skulle fråga mer. Hon respekterar min integritet och det är värt så himla mycket.

Idag ska jag åka hem till min mamma och berätta detta för henne.

Styrkan hos en kvinna

En kollega beklagade sig över att hon väger mer än en annan kollega som är gravid. Min replik var "så deprimerande".

Nu under kvällen har jag tänkt på det där ganska mycket. Kollegan är en fantastisk kvinna, hon har en otroligt vacker kropp och en fantastisk personlighet. Hon är överlägset starkast på hela kontoret och det syns på henne att hennes kropp är stark och smidig, det är en sån där kropp som bara skriker hälsosam. So what om den inte väger så lite som normen säger, det spelar ingen roll när man är så vacker som hon är. Det vackra sitter i hela hennes person, hon är en stor förebild för mig när det gäller träning och rörelse, hon är peppande och rolig och snäll, allt det lyser igenom och gör hennes styrka ännu starkare.

Men i stället är vi kvinnor så insocialiserade i en norm som säger att vi inte får vara nöjda och stolta över en stark och hälsosam kropp, utan ska klämma i kärlekshandtagen och fryna på näsan och vara missnöjda. Det spelar ingen roll hur många andra som säger att vi är vackra som vi är, det är ändå så starkt rotat i vårt medvetande att kroppen är något som vi ska vara missnöjda med om vi inte ser ut som modeller och det gör vi ju inte. Vi är alla olika, men det borde egentligen vara först när vi inte använder våra kroppar som vi borde vara missnöjda. När vi blir sjuka för att muskler, ben, senor, hjärta och hjärna inte får arbeta.

Det är illa nog att så många kvinnor tänker så om sig själv. Men jag skulle vilja påstå att det är lika illa, eller ännu värre att vi bekräftar det hos varandra. Jag skulle inte sagt att det var deprimerande att väga mer än en gravid kvinna, jag skulle ha berättat hur vacker hon är oavsett vad hon väger. Men eftersom jag inte kom på det förrän nu så skriver jag det här i stället.

Dessutom lovar jag att göra allt jag kan för att inte bekräfta vikthetsen hos andra kvinnor eller mig själv mer.

Tajts

I en tidning ser jag en annons för träningstajts, ett av de stora märkena, syns fem välsvarvade fruntimmer i tajts, de står stilla. Nedanför står det "Shape tights - instantly shapes your curves".

Den enda signalen jag får av denna annons är att kvinnor är så attans osmarta att det enda vi bryr oss om är att se bra ut, även under träning. Personligen tycker jag att det hade varit trevligare med en annons som kanske marknadsförde träningstajts som sitter skönt, hjälper en att bli snabbare och starkare (om det går), eller på något annat sätt har med min träning att göra. För helt ärligt känner jag spontant att alla andra kläder som företrädesvis kvinnor trycker sig i, inte är så vansinnigt bekväma, inte så att jag vill träna i dem i alla fall.

Visst behöver vi stöd för vissa kroppsdelar, som annars gör ganska ont att hoppa runt med, men det är inte för att forma kurvorna, det är för att minska smärtan. Kurvorna får gärna formas av träningen, men kläderna ska hjälpa mig att träna så bra som möjligt och minska risken för skador. That´s it.

Jag tvivlar på att en annons för träningskläder till män överhuvudtaget nämner att de behöver forma sina kurvor.
Kan vi inte bara komma överens om att lämna könsstereotyperna utanför träningen, det hade varit befriande.

Jag är inte gratis

Häromdagen hade jag ett möte i vår kära grannstad, så jag tog cykeln från jobbet till stationen och tåget vidare söderut. Mötet gick fint och jag åkte tillbaka till Lund, där min cykel troget väntade. Men döm om min förvåning när jag inte hittade cykeln för att ett företag hade bestämt sig för att sätta någon slags hätta på min cykelkorg. På hättan stod företagets namn.

Jag blev först irriterad för att de försvårat min dag under ett par sekunder, sen tänkte jag efter och blev ännu mer irriterad. Dessa företag har alltså utan att fråga valt att jag och min cykel ska cykla runt i stan och göra reklam för dem. I vanliga fall kostar reklamplatser på bussar eller tåg eller busskurer eller telefonkiosker sina rundliga summor, men i det här fallet ska jag helt gratis göra reklam för ett företag som jag inte ens själv valt. Det är inte okej. Jag och min cykel är ingen genväg för företag som vill spara reklamutgifter. Hättan har nu åkt i papperskorgen och om någon vill att jag ska cykla runt med reklam på min cykelkorg får de minsann prata med mig om saken och erbjuda betalning som motsvarar värdet av spridningen av deras budskap.

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Idag är jag sur. Jag har tränat hela våren för att kunna springa en mil på blodomloppet i Malmö och så drabbas jag av världens förkylning med hosta som gör att jag får halstabletter levererade från de kollegor som sitter längst bort i kontorslandskapet. En vän som är läkare avrådde bestämt från löpning, så jag sitter hemma och är bitter. Jag ska unna mig att vara bitter hela kvällen. I morgon ska jag anmäla mig till något annat lopp på en milen, troligen Malmömilen i juni, och lägga upp ett nytt träningsschema med start på måndag. Men idag ska jag vara sur och bitter och riktigt gräva ner mig i det. Så det så

Dagens samhälle

Dagens samhälle ställer andra krav på individerna... En mening som hörs dagligen i alla möjliga sammanhang, som förklaring på varför ungdomarna är lättklädda, varför folk blir allt fetare, varför fler är ensamma, varför sjuktalen stiger, varför fler blir psykiskt sjuka, varför de äldre inte får den vård de förtjänar, varför bostäder saknas. Listan kan göras hur lång som helst. Allt kan skyllas på dagens samhälle. Det är ju bekvämt...

Som om samhället är en egen organism, eller kanske en Gud som styr och ställer som den vill. Som om vi inte kan påverka. Jag tror att vi måste höja blicken och inse att samhället är vi, att vi kan styra mycket mer än vi tror. Vi har demokratiska val där vi kan väja vilka som ska styra vårt land. Men det är kanske ännu viktigare att vi tillsammans tar ansvar för de små sakerna i vardagen, vad vi handlar, hur vi pratar med varandra, hur vi möter främlingar och inte minst hur vi tänker om varandra.

Om vi inte köper de saker som vi tycker är förskräckliga kommer de inte att produceras. Marknaden styr produktionen. Om vi vill att det ska produceras mer ekologisk mjölk behöver vi köpa mer ekologisk mjölk.
Det sätt vi väjer att prata på avgör skapar världen. Om läkarna på vårdcentralen pratar om patienterna som en belastning kommer de att vara en belastning. Det vi tänker påverkar också med stor sannolikhet det vi säger. Tanke, ord och handling hänger ihop i en enkel och ändå komplex väv.
Om vi tror att människor vi inte känner är goda och trevliga kommer vi att bemöta dem på ett sätt som ökar sannolikheten att de bekräftar vår bild.

Jag tror att vi tillsammans kan ändra dagens samhälle om vi bara vill. Men det kanske är den lite smalare vägen vi måste gå.