En köpfri dag

Idag är det inte bara förstaadventsafton, utan också en köpfri dag. Ett koncept som jag å ena sidan tycker är en god tanke, å andra sidan tycker jag att den är tämligen meningslös. Syftet är att människor ska få upp ögonen för konsumtionshetsen och tänka efter hur deras egen konsumtion ser ut. Det är jag helt och hållet positiv till. Det vore fantastiskt bra om människor konsumerade mer medvetet, och tog sig en funderare på hur deras konsumtion påverkar exempelvis miljö, och andra människor.

Det jag ser som bekymret med konceptet är att jag inte tror att en enda dag gör någon skillnad, det är för enkelt att bara skjuta upp konsumtionen en dag. Jag tror inte att man hinner komma så långt i tanken på hur man vill att konsumtionen är i ens liv. Själv har jag behövt flera år på mig för att överhuvudtaget reflektera över min konsumtion, kanske är jag ovanligt trög, och jag tänker mig att det är en mycket större fråga än så. Dessutom kan en dag bli köpfri helt slumpmässigt. Bara för att man inte var i närheten av en affär eller orkade gå ut eller hade några behov just då.

Därför vill jag föreslå att vi gör februari till en köpfri månad i stället. På en månad hinner man komma på "behov" och sedan glömma bort dem igen. Man hinner också känna efter vad man köper utan att tänka på det.

Varför februari? För att vi då har hunnit ta oss igenom januari som ändå för många är ofrivilligt köpminskad på grund av sviterna efter julen och först i februari kan vi välja att inte handla.

Så har jag varit köpfri idag? Nej, jag har köpt bensin för ett par hundralappar för att kunna ta mig hem till min svägerska och fira hennes födelsedag.

Bucket List del 2

Nu har jag kommit på ytterligare 5 saker jag vill göra innan jag dör.

6. Åka transibiriska järnvägen.
7. Lära mig att känna igen tio stjärntecken (idag kan jag endast peka ut karlavagnen).
8. Få ett foto publicerat.
9. Uppleva norrsken.
10. Lära mig känna igen 25 fågelarter.

Tempelunderhåll

Jag skrev häromdagen om kroppen och hur fantastisk den är. Inlägget avslutades med att jag vill ge min kropp det bästa. Men vad är det? Det är så klart individuellt, men genom åren har jag märkt att några saker är extra viktiga för att min kropp ska vara glad.


Balans mellan vila och aktivitet, vilket för mig innebär att jag måste vara noga med att aktivera mig. Jag har ett relativt stillasittande jobb och tycker väldigt bra om min soffa. Men om jag unnar min kropp att promenera, cykla, träna och dansa så blir den mindre öm.

Träning för att kroppen ska bibehålla sin styrka och smidighet. Detta för att min kropp ska hålla sig i förhållandevis gott skick även om tio, tjugo och trettio år.

Intag av så lite gifter som möjligt, alltså äta allt större del ekologiskt odlat och utan konstgjorda tillsatser. Jag tror att kroppen mår bäst av ren mat, och vill gärna försöka ge den det. Dessutom är det bra för resten av världen också om jag väljer ekologiskt. Dock kan jag väl erkänna att vissa konstgjorda smaker är för goda för att helt undvika. Skumtomtar till exempel.

Intag av hälsosam mat, friska härliga grönsaker, goda smaker. Mat ska vara en njutning. Att äta god, vällagad mat så ofta det går är en sällsam lyx.

Möjlighet till njutning, massage, varma bad, närhet till andra. En av kroppens viktigaste funktioner är att ge oss njutning. Att krypa ner i en säng med nytvättade lakan. Att sjunka ner i ett skumbad som är aningen för varmt. Att kallbada. Det finns massor av sätt.

Tempel

Trots att jag för någon vecka sedan skrev om att jag ständigt tänker på att gå ner i vikt så vill jag erkänna att jag samtidigt älskar min kropp. Kanske inte alltid hur den ser ut, för där finns faktiskt en del utrymme för förbättringar.

Men i övrigt är min kropp fantastisk.

Den fungerar som den ska (förutom en liten körtel i halsen som inte riktigt vill göra sitt jobb), den är frisk och kry och oftast fri från krämpor. Den tycks dessutom ha tillskansat sig ett sjysst immunförsvar som gör att jag nästan aldrig blir riktigt sjuk (peppar, peppar).

Den är stark och envis. Min kropp har burit mig på en 32 mil lång vandring och sedan dess har jag inga klagomål på dess uthållighet. Den tar mig på cykeltur varje dag och orkar ta sig uppför hela vägen hem. Den har sedan jag började styrketräna i september ständigt visat att den orkar mer än jag tror. När jag springer i skogen ger hjärnan upp tidigare än kroppen. Det är snarare huvudet som säger "Du orkar inte detta", än kroppen som tar slut.

Den signalerar om jag inte sköter om mig ordentligt genom att bli trött, eller ta till lite magont. När jag inte druckit tillräckligt med vatten ger den mig huvudvärk, likaså när jag druckit aningen för mycket alkohol.

Den möjliggör massa aktiviteter som jag inte skulle kunna göra utan den, laga mat, springa, kramas, dansa, hoppa, cykla, julpynta, baka och massa annat.

Utan kroppen hade jag inte heller kunnat känna njutning av smekningar, kramar, massage, värme och sånt.

Kroppen är verkligen ett tempel och den förtjänar det allra bästa. Vad det bästa är kan komma i ett annat inlägg.

Bucket list

I döden, döden, döden som visas på SVT för närvarande pratade de denna veckan om det faktum att döden kan komma när som helst. Den slutsats som dras i slutet av programmet är att det är viktigt hur man tar vara på sitt liv för att inte dö utan att ha levat. Det är en sliten slutsats som alla som råkat ut för död, sjukdom och annat elände med stor sannolikhet skulle skriva under på. Kanske också vi andra. Men det är lätt att ta livet för givet och att bara låta vardagen rulla på.

Ett tips var att skapa en Bucket List. Alltså en lista över saker man vill göra innan den stora slutliga resan påbörjas. Jag har roat mig med att tänka på vad jag skulle ha på min lista och kommer inte fram till så mycket, men 5 saker finns det i alla fall för närvarande på min lista.

1. Skaffa en egen familj.
2. Skaffa en trädgård.
3. Tågluffa i Europa.
4. Flyga luftballong.
5. Jobba som specialist.

Så får vi se om något av detta blir av. Kanske kommer jag på andra saker efter hand. Då får jag fylla på listan.

Dela inte in folk i grupper

Ofta när det pratas om rasism hör man uttalandet att man inte ska dela in folk i grupper. Jag vänder mig starkt emot detta. Så klart man ska, hur ska man annars kunna få någon som helst ordning och reda på sin omgivning. Vi behöver dela in varandra i olika grupper för att kunna få struktur. När jag började mitt nya jobb fick jag veta att vi arbetade i team, det var en oerhörd hjälp för mig, eftersom det innebar att jag lättare kunde bestämma mig för vilka jag i första hand skulle lägga krut på att lära känna lite. Jag visste snabbt att dessa 9 personer är i mitt team, övriga 150 är det inte. Sen kunde jag efterhand lära mig att de där är nog i team 1 och de där är nog i team 3 eller 4. Så småningom hade jag fått så mycket reda i mitt nya sammanhang att jag faktiskt kunde lära känna personerna lite mer och hitta olika relationer på jobbet.

Men.. säger ni, det är ju visst okej att dela in folk i grupper, men inte utifrån kön, sexualitet, ålder, religion, etnicitet eller funktionshinder. Nu kanske jag är kontroversiell, men jag tycker även att det är helt okej att dela in människor i grupper utifrån detta, jag gör det hela tiden. Jag går in i ett rum och dras automatiskt till dem som är jämnåriga och gärna kvinnor. Jag tycker det är okej att vi grupperar människor i våra tankar utifrån vilka kriterier som helst.

Det som däremot inte är okej är att sätta ovidkommande stämplar på grupperna. Om jag grupperar alla som är 54 år i en grupp så är jag ute på väldigt tunn is om jag också bestämmer att bara för att de är 54 år är de också korkade. Det är inte sannolikt att det är så, någon är det säkert, men de flesta är förmodligen normalbegåvade och en del till och med ganska smarta.

Lika illa är det att säga att alla muslimer är terrorister, eller att alla flickor är svaga, eller att alla invandrare är kriminella. Det är inte en slutsats vi kan dra, för det vet vi inget om. Det är när vi sätter etiketter som vi är ute och cyklar. Det är inte när vi grupperar. Vi måste lära oss att de grupper som finns ofta har en gemensam nämnare, men att det också är stor sannolikhet att det är den absolut enda sak man kan generalisera, i övrigt är personerna i en grupp lika olika som de som inte kan räknas in i gruppen.

Vi återgår till mitt jobb. Vi som jobbar på våning fyra i vårt hus har bara det gemensamt, att vi jobbar på våning fyra. Inte ens att vi har samma arbetsgivare kan vi fastslå eftersom städpersonalen är anställd av ett annat företag. Vi har inget annat gemensamt som grupp, men vi jobbar alla på våning 4 och det kan vara tillräckligt för att se det som en grupp. Det var viktigt för mig i början för det hjälpte mig att orientera mig när jag kände igen de som satt på samma våning.

Jag anser alltså att det finns en poäng med att dela in folk i grupper. Men jag tror att världen hade varit lite bättre om vi lät bli att sätta ovidkommande etiketter på grupperna.

Oviktig vikt

Det stör mig ordentligt att jag inte kan låta bli att fokusera på min vikt. Jag är inte vansinnigt stor, men väger 5-8 kg mer än jag skulle önska. Egentligen skulle jag kunna vara nöjd. Men ändå ligger tanken på vikten som en ständig skugga över min existens. Jag försöker hela tiden bli sundare och sundare. Ibland argumenterar jag för att jag vill leva hälsosamt för att bli starkare, piggare och leva längre. Men det är inte helt sant. Det främsta argumentet är att jag vill bli smalare och snyggare.

Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför ser jag hullet och mjukheten mer än jag ser min fantastiska personlighet? Hur kan det komma sig att jag inte kan släppa tanken på min vikt trots upprepade försök?

Till och med när jag fick veta om min hypothyreos blev en liten del av mig glad, för om jag får medicin som hjälper upp ämnesomsättningen lite kanske jag blir smal. Det är inget friskt tänkande, men säkert inte heller ovanligt.

Jag vet precis när jag började tänka på min vikt. Det var i omklädningsrummet efter gympan i mellanstadiet och en annan tjej tog sig i skinnet och klämde till och sa att hon började bli tjock. De andra tjejerna uttryckte också oro för sina kroppars utseende. Den dagen var första gången jag förstod att kroppen var ett objekt för kritik. Att man kunde ägna den mer tanke än att den är en naturlig del av mig. Det är alltså 20 år sedan och jag har präglats av det tänket sedan dess.

Orsaken kan alltså klarläggas, men att det upprätthålls beror inte på vad några förpubertala tjejer sa i ett omklädningsrum i början av 90-talet, det beror snarare på att vi hela tiden matas med bilder på och budskap om ett smalt ideal. Jag hatar det, jag hatar det för att det påverkar mig mer än jag vill. För att jag inte kan styra över mitt eget förhållningssätt till min kropp. Jag hatar det för att min kropp inte bara får vara ett redskap för min själ och person att ta sig runt i världen och uppleva saker, utan att den hela tiden måste värderas för sitt utseende. Jag hatar att jag är en av dem som dömer min kropp allra hårdast. Att jag inte kan låta bli att titta mig i spegeln och granska det jag ser.

Jag vill inte vara en sån som jojobantar hela livet. Jag vill inte ständigt tänka på om jag väger några kilo mer än jag "borde". Jag vill vara nöjd med mig själv på alla plan. Jag vill sluta tänka på mitt utseende som något som aldrig är bra nog.

Meningen med livet

En god filosof måste ta sig an frågan om meningen med livet. Så jag som anser mig vara både god och filosof tar mig nu an denna fråga.

 Kort kan man säga att meningen med alla varelsers liv är att fortplanta sig. Det är biologins grundpelare. Men människolivet innehåller trots allt lite mer än så. Speciellt för oss som inte har det så väl förspänt att vi är en del av familjenormen. Vi som får nöja oss med att längta.

Så när vi inte får eller kan fortplanta oss vad är meningen då? Jag vet faktiskt inte. Ibland försöker jag intala mig själv att det är att leva så mycket som möjligt, att vara i världen, att se, höra, smaka, känna, tänka, lukta och göra. För att använda ett något slitet uttryck, att fånga dagen. Det är vansinnigt lätt att säga och tänka. Men det är inte så lätt, det handlar nämligen inte om vardagen, den finns där ändå. Det handlar inte om att göra småsaker för att förändra livet, att leka mer att hoppa i vattenpölar, att springa ikapp med hunden, att krama gudbarnet. De sakerna är viktiga och fantastiska och underbara. Men det är snarare kickar än att fånga dagen.

Jag tänker mig att fånga dagen handlar om att följa hjärtat, att våga ta steget även när det verkar leda till en märklig väg. Att gå genom den trånga porten, som Jesus skulle sagt. Att våga lita på att livet kommer att leda oss till något gott. Att våga gå mot strömmen. Det tror jag är meningen med livet, efter det där med fortplantning. Att vara en i världen som lever, som smittar andra med liv och som gör sitt bästa för att gå den väg som är lite kurvig och smal i stället för att följa motorvägen.

Jag kommer säkert att återkomma till meningen med livet, det är liksom en fråga som man inte bloggar klart om sådär på ett litet inlägg.

Offentlighet

Idag vill jag slå ett slag för offentligheten. Den svenska offentligheten är fantastiskt och bland de mest omfattande i världen. Den ger oss möjlighet att få insyn i myndigheters verksamhet på ett sätt som är relativt unikt. Vi kan ringa vilken myndighet som helst och få be att få se nästan vilka handlingar som helst. Det är en demokratisk rättighet som är ytterst viktig. Även om få använder den, så vet vi eller borde veta att vi kan använda den rättigheten. Det innebär att en tjänsteman i mindre utsträckning medvetet gör mystiska saker för att de när som helst kan bli granskade av vem som helst. Det blir så klart inget felfritt system, men det är ett system som är fasligt reglerat för att alla vi som är medborgare ska ha en rimlig chans att ta del av vad våra pengar går till. Vi finansierar myndigheternas uppdrag och vi har tillsammans bestämt att de ska ta hand om de som är sjuka, fattiga, gamla och mycket annat. Men vi har ett system där vi inte behöver lita blint på hur de gör det, vi kan begära ut handlingar om massa saker. Undantagen är oftast de som rör våra medmänniskor, där inträder ofta sekretess när det gäller känsliga uppgifter. Sekretessen ser olika ut från myndighet till myndighet och den är till för att skydda den enskilde från att lida men.

Men det som är intressant och som jag vill hylla är att vi lever i ett samhälle där den grundläggande principen är öppenhet och där transparensen ska vara stor och möjligheterna att få veta hur det egentligen ligger till är enorma. Det är gott att veta tycker jag.

Miljömål

Idag har jag åter insett att jag aldrig kommer att kunna bli perfekt! Surprise!

Vad jag tänker på är den här känslan av att aldrig göra tillräckligt för exempelvis miljön eller omvärlden. Att man aldrig räcker till. Men så kom jag på att jag kan göra som företag och myndigheter. Jag sätter upp mål som är mätbara. Alltså inom så lång tid ska jag har gjort så mycket.

De mål jag satt upp är:
* Minska min elproduktion med 10 % på ett år.
* Om ett år ska 50 % av mina inköpta matvaror vara ekologiska, närodlade eller rättvisemärkta.
* Om ett år ska jag slänga 25 % mindre mat.
* Om ett år ska 75 % av den mat jag äter hemma vara vegetarisk.

Därefter är det lättare att göra upp planer för att nå målen. Jag har exempelvis redan ställt om mina timers till att lamporna ska lysa en timme mindre om dagen. Jag har också kopplat om mina sladdar så att TV:n och DVD:n inte behöver vara på standby bara för att datorn är igång.

Detta är ett sätt som inte fungerar för alla, men jag som älskar statistik och ordning och reda tror att det kommer att vara bra för mig. Realistiska och mätbara miljömål, det är väl inte svårare för mig än för kommunerna? Om det fungerar får vi se om ett år. Återkommer då.

Det är inte samma sak

Så har det hänt igen. De sitter runt omkring och tittar på oss med medlidande i blicken och berättar att det var likadant för dem, att de inte heller trodde på kärleken innan de träffade den rätte och fick massor av ohängda ungar (fast de brukar sällan referera till dem som ohängda). Den här gången var vi i alla fall två singlar i trettioårsåldern som samtidigt fick höra detta.

Jag hatar det verkligen. Det är som om bekymret med att hitta någon inte gills för att alla ni som har hittat någon hade den stora turen att inte vara relationsrädda, inbundna ensamvargar. Vi andra som är ensamma sitter här och undrar vad som är fel med oss. Inte nog med att ingen vill leva med oss, dessutom får det inte vara ett problem, för det är ju bara att vänta och hålla ut så kommer den rätte förr eller senare ska du se. Det är faktiskt inte alls säkert.

Många av oss är vackra och intelligenta, en hel del är riktigt roliga också. Det är inte det som är bekymret. Vi har något gemensamt, en bok jag läste antydde att det beror på om man har en trygg eller otrygg anknytning, att det sätt som man lärt sig att relatera till andra människor så klart hänger kvar när man ska komma nära en annan människa. Det är logiskt och jag tror att det kan ligga mycket i det. Det är alltså inte samma sak när vi inte hittar någon, som det var för er som har hittat någon, ni kanske också fick leta ett tag, men min erfarenhet är att de som har hittat den rätte också innan den rätte kom in i livet antingen inte brydde er så mycket, eller så hittade ni flera halvrätta att roa er med under tiden. Många av oss andra har inte det. Vi har ibland haft någon längre relation, men alltid har det varit svårt. Det har varit svårt att närma sig någon som är intressant. Det har varit ännu svårare att våga tro på dem som faktiskt varit intresserade.

Det är inte så att jag vill ha medlidande, jag vill bara att ni slutar förminska oss ofrivilliga singlar genom att säga att det var samma sak för er. Uppenbarligen var det inte det eftersom ni hittade någon. Jag önskar bara att vi som lever ensamma får lov att tycka att det är skit utan att ni andra ska komma och påstå att vi inte får känna så för det kommer att lösa sig. Det är som att säga till en person som har brutit benet att det inte är lönt att ha ont för det kommer ändå att läka.

Döden, döden, döden

Den bästa guldgruvan är SVTplay, alltid när jag behöver fördriva lite tid kan jag titta in och hitta något som får mig att känna, skratta, tänka, gråta eller ilskna till. Det är fantastiskt att allt detta finns tillgängligt för alla hela tiden. Idag skulle jag vila lite efter en stund på gymmet och hittade ett program som heter "Döden, döden, döden".

Anna Lindman som tidigare gjort flera mycket bra serier om de stora frågorna i livet levererar igen. Hon ger sig respektfullt rakt in i det som vi alla värjer oss mot. Hon har hittat 8 rädslor kring döden och gör ett avsnitt om varje rädsla. Det första avsnittet handlade om "Vad händer med kroppen?". Anna besöker bland annat begravningsbyrån, gravstenstillverkaren och krematoriet och ger oss en gripande bild av den del av verkligheten som vi helst inte vill tänka på och hon gör det på ett sätt som gör att man blir berörd, men också aningen mindre rädd. Det är något fascinerande med frågorna kring döden och när jag får se dem som hanterar våra döda medmänniskor och den respekt för döden och inte minst för livet som de besitter känner jag stor vördnad.

Det är ett väl sevärt program för er som vill ha något som stannar kvar i hjärtat och huvudet.

Du vet väl om att du är värdefull?

Jag skrev om värderingar häromdagen och fortsätter nu på samma tema. 

Konsekvenser. Borde inte mina värderingar vara av sådant slag att de påverkar mitt liv och mina val?

Om jag nu tycker att alla har lika värde, vad innebär det och hur påverkas jag av det?

Det här med lika värde är så lätt att säga, men inte alltid lika självklart när man ställs inför val i livet. Jag tänker på ett tillfälle på jobbet när vi gjorde värderingsövningar och skulle ställa oss i en ände av lokalen om vi tyckte att Saddam Hussein hade samma värde som Moder Teresa och i den andra om vi inte tyckte det. Jag blev ytterligt förvånad över att inte alla ställde sig i änden för lika värde och lärde mig på kuppen att värdebegreppet troligen inte är samma för oss alla, att vi lägger olika värde i värde.

När jag tänker och pratar värde så innebär det att alla människor har ett lika stort objektivt värde. Detta ger oss rätt att bli mätta, att ha tak över huvudet, att få tänka och handla, det ger oss frihet och såklart ansvar. Det ger oss också rätten att säga vad vi tycker, att bli rättvist behandlade av dem som utövar makt emot oss. 

Konsekvensen av det blir att jag, om jag nu tvunget ska tycka att alla har ett lika värde, måste fundera över vad som händer om jag röstar si eller så i demokratiska val. Att jag bemöter människor som individer och inte olika utifrån olika typer av grupperingar. Att jag försöker tänka på vad mina vardagliga val får för konsekvenser för andra människor på andra platser, om jag köper rättvisa bananer vet jag ju att bananarbetarna har det bättre än om jag köper orättvisa. Det innebär att jag måste sträva efter att så långt det går skilja på sak och person. Det är folks handlingar som är idiotiska inte nödvändigtvis personen.

Det innebär dock inte att jag tycker om alla människor lika mycket. Jag tycker om min mamma och pappa väldigt mycket mer än vad jag tycker om tjejen som sitter i kassan på ICA. Subjektivt har föräldrarna större värde för mig än vad hon har. Förhoppningsvis har hon större värde hos sina föräldrar än vad jag har. Huruvida jag tycker om någon eller inte spelar överhuvudtaget ingen roll för om de har ett värde eller inte. Det finns massor av människor som jag med säkerhet inte skulle stå ut med någon längre period, men det betyder inte att de inte har samma rättigheter som alla andra, bara för att de är lika värdefulla.

Värderingar

Det där med värderingar är ganska intressant. De är som djupt rotade åsikter som vi bara har utan att riktigt veta varför. Jag tänker mig att värderingarna formas och omformas under hela livet och att de sociala och kulturella sammanhangen är avgörande.

Om jag tittar på mina egna värderingar så har jag en del som jag fått och förstärkt genom mitt yrkesliv, andra har jag fått från min tid i kyrkan. Men så ibland tittar ryggmärgsvärderingarna fram, de som liksom bara finns där utan att ha blivit inbjudna. Jag misstänker starkt att de kommer från mina föräldrar.

Att sätta sig ner och tänka kring sina värderingar är intressant och hjälper oss att få en större förståelse för oss själva och omgivningen. Men när vi tänker på våra värderingar borde vi kanske också fundera på vilka konsekvenser dessa får i vårt dagliga liv.

Min starkaste värdering som jag gärna skryter med är att alla har lika värde. Men vad innebär det och hur yttrar den värderingen sig i min vardag? Det innebär till exempel att jag anser att alla människor har rätt att behandlas rättvist och okej. Men är jag beredd att ta strid för det? Ska jag vara ärlig så är svaret ibland. Ibland orkar jag säga ifrån när det anställs inkompetenta män framför kompetenta kvinnor på jobbet. Ibland tar jag mig för att skänka en del av mina pengar till dem som har det svårt. Ibland tar jag debatten om att man faktiskt är lika mycket värd som alla andra även om man utför elaka handlingar och uttrycker vansinniga åsikter. Men titt som tätt blundar jag och vandrar vidare när jag ser felaktigheter i samhället, eller så snackar jag mer än jag handlar.

Jag tror ändå bergssäkert på att alla har lika värde. Det kan ingen ta ifrån mig, men jag tänker också att jag inte alltid är så bra på att leva som jag lär. Så är det med nästan alla mina värderingar. De får liksom inte totalt genomslag.

Jag tycker att det är viktigt att vi tar hand om vår miljö, men väljer ändå ibland alternativ som jag vet inte är bra.
Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas som individer och inte som kön, ändå stickar jag dinosaurier till nyfödda pojkar och dockor till flickor.
Jag tycker att konsumtionen börjar urarta och att det är förfärligt att leva i ett slit- och slängsamhälle, ändå köper jag massa saker som jag inte behöver och drömmer om en surfplatta.

Jag har massor av exempel på detta, och jag tänker att det är bra att tänka på sina värderingar ibland och att ha dem som vägvisare för vad som är viktigt i livet och låta dem få konsekvenser i livet.

Dock måste jag lägga in brasklappen om att en värdering inte alltid är positiv eller laglig och att man kanske också bör vara beredd att stöta och blöta dem med andra för att pröva om de håller.