Trots att jag för någon vecka sedan skrev om att jag ständigt tänker på att gå ner i vikt så vill jag erkänna att jag samtidigt älskar min kropp. Kanske inte alltid hur den ser ut, för där finns faktiskt en del utrymme för förbättringar.
Men i övrigt är min kropp fantastisk.
Den fungerar som den ska (förutom en liten körtel i halsen som inte riktigt vill göra sitt jobb), den är frisk och kry och oftast fri från krämpor. Den tycks dessutom ha tillskansat sig ett sjysst immunförsvar som gör att jag nästan aldrig blir riktigt sjuk (peppar, peppar).
Den är stark och envis. Min kropp har burit mig på en 32 mil lång vandring och sedan dess har jag inga klagomål på dess uthållighet. Den tar mig på cykeltur varje dag och orkar ta sig uppför hela vägen hem. Den har sedan jag började styrketräna i september ständigt visat att den orkar mer än jag tror. När jag springer i skogen ger hjärnan upp tidigare än kroppen. Det är snarare huvudet som säger "Du orkar inte detta", än kroppen som tar slut.
Den signalerar om jag inte sköter om mig ordentligt genom att bli trött, eller ta till lite magont. När jag inte druckit tillräckligt med vatten ger den mig huvudvärk, likaså när jag druckit aningen för mycket alkohol.
Den möjliggör massa aktiviteter som jag inte skulle kunna göra utan den, laga mat, springa, kramas, dansa, hoppa, cykla, julpynta, baka och massa annat.
Utan kroppen hade jag inte heller kunnat känna njutning av smekningar, kramar, massage, värme och sånt.
Kroppen är verkligen ett tempel och den förtjänar det allra bästa. Vad det bästa är kan komma i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar