En bekännelse

Sista dagen på köpstoppet är här. Jag har inte fått mer pengar över än annars tack vare ett besök på djursjukhuset i samband med förra månadsskiftet, men jag har insett att det jag oftast spontanköper läsk och godis, och det är ju bara onödigt. Det är inte bra för varesig plånbok eller hälsa.

I övrigt tror jag att en månad är för kort tid för att verkligen hinna fundera ordentligt över sina prioriteringar, jag har mest gjort mentala listor över vad jag ska köpa när månaden är över. Det är till och med så att jag fått lust att köpa bil. Jag har också surfat på nätshoppingplatser och låtsashandlat, alltså: tittat, drömt, lagt i varukorgen och sen lämnat sidan innan det blivit något köp. Jag tänker mig att om man håller upp lite längre så kanske man kommer till en punkt när det blir ointressant att handla, men dig kom inte jag på den här tiden i alla fall.

Jag är fortfarande lika fascinerad över vilka mekanismer som gör att jag plötsligt "behöver" något bara för att jag ser det. Eller att jag kan sitta hemma och tycka att jag har på tok för mycket prylar och bara vilja rensa ut allt mög här hemma för att tjugo minuter senare när jag är på stan plötsligt vilja ha massa nya saker. Ibland till och med samma saker som jag ville rensa ut tidigare (fast i annan färg).
Jag förstår inte vad det är som händer, varför det är så svårt att stå emot och hur tusan jag ska bli herre över mina egna beslut. Men en dag ska jag lista ut det.

Nu undrar ni kanske vad det första jag ska köpa är? Jo, men det ska jag tala om: Ett nytt dasslock!!!

Sov gott

Jag gillar att upptäcka oväntade normer, saker som får folk att reagera trots att det egentligen inte borde vara någon stor grej. Eller saker som gör att någon hamnar utanför för att den personen inte har gjort samma val eller för den delen inte fått samma gåvor i livet.

En sådan norm som jag nyligen upptäckt är den om sömn. Det här är faktiskt fasligt intressant det här.

Hela barndomen längtade jag efter att själv få bestämma när jag skulle sova. Ingen annan skulle bestämma det. Jag gissar att jag inte är helt ensam om denna längtan. Nu börjar jag så smått ana ett socialt tryck om att gå och lägga sig sent och oregelbundet, snarare än att man som vuxen kan bestämma sig för att lägga sig ganska tidigt och regelbundet. Alltså det är mer okej att stanna uppe länge än att lägga sig tidigt. Att sova länge på morgonen är också okej och anses vara en lyx, men att lägga sig tidigt är snarare töntigt.

Under minst ett års tid har jag sovit mycket dåligt nästan varje natt och äntligen kommit till rätta med det genom regelbundna sovtider. Halvelva till halvsju varje natt. Det fungerar fantastiskt bra för mig. Jag sover plötsligt som ett barn och behöver inte oroa mig för hur nästa natt ska bli. Konsekvensen som jag inte förutsåg är att jag ständigt behöver ursäkta och förklara. Helgerna är värst, för att behöva sova inför en arbetsdag är ändå helt ok, men att vilja lägga sig i tid på fredag och lördag är inte lika accepterat. Man blir en smitta som förstör alla bra fester och sociala sammanhang, även om jag anser att de flesta sociala sammanhang väl borde kunna fortsätta även om jag går hem till bingen.

Jag har valt att lägga mig samma tid varje dag och gå upp samma tid varje dag för då mår jag bra. Det vill jag inte behöva förklara eller ursäkta i alla sammanhang som sträcker sig in på natten.

Och vet ni vad jag upptäckt? Jag tycker om den tidiga helgmorgonen, den är vacker och tyst och skön. 

Septemberfint

Ibland är världen vacker när man minst anar det. En plats som jag gått förbi massor av gånger visade sig från sin bästa sida igår. Så jag stannade till och lät världen överväldiga mig en stund. 

Ödmjukhet

I gruppen av unga vuxna, som jag är ledare för, pratar vi om andens frukter. Igår hade vi kommit till ödmjukhet. Ett begrepp som är lite bortglömt och inte så lite svårgreppat.

Jag hittar ingen enkel definition på ordet på wikipedia, men i min gamla hederliga manuella ordbok står det att det betyder anspråkslös, blygsam, vördnadsfull. Letar vi vidare efter synonymer hittar vi ord som undergiven, underdånig, försynt, from, saktmodig, respektfull, foglig, spak, lydig och eftergiven.

Det är således ett begrepp som verkar ta sig lite olika uttryck. Det är intressant att sätta sig ner och fundera på begreppet, vrida ut och in på det och försöka få grepp om det.

Min första tanke är "Hur gör man?"
Jag har inget bra svar, men det behöver man ju inte ha, det viktiga är inte alltid att ha svaren, utan att ställa frågorna. Men jag tänker ändå att det är viktigt att arbeta med sin ödmjukhet. Att fundera på hur vi tänker kring och pratar med andra människor på ett respektfullt sätt. Att öva sig i äkta blygsamhet, jag kan ofta ta på mig en kofta av falsk blygsamhet, när någon berömmer mig så kan jag ofta säga "äh, det var väl inget", fast jag menar det inte, inom mig bubblar jag över av nöjdhet. Jag vill inte påstå att man inte ska vara nöjd med det man åstadkommer, men då kanske man i stället är mer ödmjuk om man svarar något i stil med "Tack så mycket, vad glad jag blir att du tycker om det som jag lagt ner tid och energi på".

Min andra tanke är "Hur balanserar man ödmjukhet mot dagens krav på självständighet?"
Först måste vi kanske fastställa om självständighet och ödmjukhet är motsatser. Det anser jag inte att de är. Självgodhet däremot kan nog ses som ödmjukhetens motsats. Men det är svårt att sätta sig själv i första rummet, att förverkliga sig själv, att komma framåt i livet utan att ibland också bli lite självgod. Jag blir i alla fall det med jämna mellanrum. Ödmjukhet bör ju inte innebära någon slags självförnekelse. Vi behöver ju få vara nöjda med vem vi är och vad vi gör, men vi kanske kan stoppa vid att vara nöjda med det och inte värdera oss själva högre än andra?

Tredje tanken för idag, som inte följs av någon vidare utveckling är:
Kan man vara ödmjuk och veta om det?

Eko-helg

Den här helgen har jag varit ekologisk! Jag har plockat rotfrukter i brorsans trädgård. Det var himla gött. Kroppsarbete och "shopping" på samma gång. Vissa morötter visste nog inte om hur morötter egentligen ser ut.

Idag har jag byggt vinterförvaring till mina pelargoner. Jag har alltid älskat pelargoner, de är fina och luktar gott. Men de trivs inte hemma hos mig, de dör nästan omedelbart efter att de kommit innanför dörren. Därför beslöt jag i våras att de bara precis skulle få passera genom lägenheten och bo på balkongen. Där har de frodats och verkat trivas ordentligt. På vintern ska sådana växter förvaras svalt och ljust. Inte så lätt i min lägenhet. Därför har jag byggt ett bo till dem genom att isolera en plastlåda med frigolit och tidningspapper. När frosten kommer ska locket läggas på så får vi hålla tummarna att de överlever vintern.

Lika god kålsupare

Jag tycker att jämställdhet borde vara en självklarhet, och den åsikten är inte speciellt provocerande i dagens samhälle. Det är självklart för mig att vi alla är lika värda, att vi inte ska bedömas utifrån kön, utan utifrån person (om en bedömning alls är nödvändig).

Jag är också medveten om att verkligheten inte ser ut så. Vi lever i en värld som är långt ifrån jämställd och vi utsätts varje dag för situation där vi blir bedömda utifrån om vi är kvinnor eller män.

På radion pratar de om radarpar denna vecka och när de har ett radarpar, som består av en man och en kvinna i studion, frågar de hur det är att jobba så nära någon av motsatt kön.

När jag läser intyg på jobbet och det är en kvinna som är sjukskriven från sitt arbete så beskrivs det ingående att mannen fått ta över det som behöver göras hemma. Detta beskrivs sällan eller aldrig när situationen är omvänd.

Ja, vad kan man säga, världen är full av exempel på situationer där vi gör könstillhörigheten till en fråga, trots att det inte alls är nödvändigt, när vi inte ens borde fundera på det för det är ointressant vilket kön man tillhör i de sammanhangen.

Jag tycker att jag är ganska bra på att se såna exempel och kanske därför så stör det mig att jag själv begränsar mig för att jag är kvinna. Två exempel på detta som jag upplevt alldeles nyligen:

- Jag skulle till mitt gamla jobb för att hälsa på och säga ett ordentligt adjö och tänkte att det skulle vara kul med ett quiz... om mig!
Sen tänkte jag att det kan man ju inte göra. Det är ju att sätta sig själv lite väl mycket i centrum. Men jag vet flera män som skulle göra precis så utan att ens tveka. Mitt argument var så klart inte att det inte går för att jag är kvinna, men förmodligen är det för att jag är kvinna som jag hittar argument för att inte genomföra ett sådant quiz.

- Häromdagen hamnade jag på Mensas hemsida. De har ett snabbtest för att få en fingervisning om sin IQ. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan gjorde testen och är ganska nöjd med resultatet, jag skulle enligt det ha högre IQ än 85% av befolkningen i Sverige. Inte så tokigt. Men jag har inte vågat säga det till någon. Trots att jag är oerhört stolt över resultatet. Jag vet flera män som använder ett sådant resultat som sin främsta marknadsföring (varav några kanske dessutom svävar en aning på sanningen). Jag däremot har svårt att skryta om min intelligens för att det gör man bara inte. Jag har inte alls lika stora problem att skryta om att jag är bra på att baka eller sticka eller sy, eller att jag är bra på att lyssna eller att jag är snäll. Men gud bevare mig om jag som kvinna försöker hävda att jag har hög IQ.

Jag blir så attans arg på mig själv. För hur tusan ska jag kunna förvänta mig att världen, samhället och mina medmänniskor ska sluta begränsa mig och sig och varandra på grund av kön, när jag själv begränsar mig lika mycket. Jag tycker att alla vi kvinnor som faller i dessa eller liknande gropar ska försöka sluta begränsa oss själva och göra det vi vill och vara nöjda med det vi är stolta över även om det är okvinnligt.

Gott och blandat

Ibland har jag inte så mycket funderingar som går att publicera här. Idag är en sån dag, kanske för att jag varit på utbildning i 2 dagar och har hjärnan full av nya och repeterade jobbtankar. Därför kommer det bara små korta rapporter från livet idag.

Idag är första gången jag bröt mot mitt köpstopp, det var helt beroende på grupptrycket, alla andra köpte dricka och chokladcrossiant, så det gjorde jag också, nästan utan att märka det förrän efteråt. Gott var det, men fullkomligt onödigt.

Jag har inget att ta på mig. Jag står varje morgon i min 7 kvm stora klädkammare och hittar inget jag vill ha på mig. Det som är annorlunda mot tidigare är att jag känner att jag inte heller vet vad jag skulle vilja ha på mig. Jag vet inte vad jag vill ha för stil, bara att jag vill ha något annat än det jag har. Jag kan inte ens komma på vad jag trivs i. Så det blir okejiga lösningar varje dag. Inte speciellt snyggt, eller välmatchat eller kul, men okej. Jag bryr mig inte heller så mycket för jag vet ju att jag kommer att bli sådär fantastiskt snygg när jag väl kommer på hur jag vill se ut. Någon som känner igen sig?

Idag börjar min buggträning igen. Det finns inte så mycket att säga om saken mer än att jag är glad för det!

En öppen kyrka för ALLA

I kyrkovalet i helgen gick det bra för ett parti med främlingsfientliga inslag. Därefter har det startat i det närmaste en häxjakt på detta parti och dess anhängare. Jag vill inte påstå att jag sympatiserar med deras åsikter, inte alls faktiskt.

Men om vi som inte håller med dem ska vara större än dem så behöver vi se över hur vi behandlar varandra. En kyrka som är öppen för alla är även öppen för dem som röstat på "fel" nomineringsgrupp. En kyrka som respekterar sina medlemmar väljer att lyssna på dem och ställa frågor om hur de tänker och berätta varför man inte håller med. Vi måste tillsammans våga stå upp och vara en modig kyrka som inte reser sig upp och springer iväg, eller som kastar okvädningsord omkring sig i tid och otid. Det är inte den kyrkan jag vill vara medlem i. Jag vill att även de som har fel ska få uttrycka sin åsikt, hur obota korkad åsikten än är.

Det är tråkigt att inte alla människor idag förstår att alla människor är lika och olika. Att värdet inte sitter i färg eller ursprung. Det är lika tråkigt att de demokratiska värdena ifrågasätts när resultatet inte blir som man vill. Jag är ledsen men det är så demokrati fungerar.

Sen är det en annan debatt huruvida det är demokratiskt att 12 % bestämmer över 88 %. Men det är faktiskt så att även de som inte röstat har gjort sitt val, nämligen att hålla med om det resultat som det blir, oavsett vad det blir.

Kyrkoval

Igår hölls kyrkoval i Svenska Kyrkan, ett val som lockade ungefär 12 % av de röstberättigade medlemmarna. Det är inte bra. Inte alls bra. Men ett intressant ämne att filosofera kring. Vad är det som gör att bara 12 % röstar?

Jag tänker att det kan ha flera orsaker, men idag funderar jag mest kring det lite märkliga kyrkopolitiska systemet som vi valt att klamra oss fast vid. Det finns egentligen inga partier i Svenska Kyrkan, det finns nomineringsgrupper. En del av dem har en stark partipolitisk koppling och heter samma sak som motsvarande parti i riksdagen, andra är inte alls kopplade till något som helst parti.

Jag tycker faktiskt inte det är ett särdeles bra system. Det är förvirrande och svårt att ta ställning. Jag som ändå är lite småaktiv i kyrkan har svårt att förstå vem som vill vad med kyrkan. Frågorna blir flummiga och inte speciellt konkreta. Det blir ofta en värderingsfråga, "vi tycker att alla ska få rum i kyrkan", "vi vill ha en öppen kyrka", "vi vill att det kristna budskapet ska nå ut till så många som möjligt". Visst är det fina ord! Dock tycks nästan alla ha snarlika budskap. Det är väldigt otydligt vad som händer om jag röstar på det ena eller det andra. I just det här valet har dessutom retoriken främst varit "Rösta på vad som helst utom på ett visst främlingsfientligt parti",  en retorik som jag misstänker snarare fick partiets anhängare att rösta än gemene man att gå till vallokalen.

Jag efterlyser tydligare budskap. Varför ska jag rösta i kyrkovalet? Vad är det för frågor som är viktiga just nu? Vem tycker vad i dessa frågor? Jag som är aktiv känner ett stort behov av detta, som det är idag är kyrkovalet bara angeläget för att jag känner att jag måste rösta för att jag annars inte har rätt att klaga efteråt och det kanske funkar om man har kanaler för att klaga, men för alla som är medlemmar, men inte så aktiva så måste det bli angelägnare att rösta. Det tror jag det blir om man får mer information om konsekvenserna av sitt val.

Att ha bara partipolitiskt obundna nomineringsgrupper skulle, tror jag tvinga fram denna tydlighet. Då behöver grupperna marknadsföra vad de står för och på vilket sätt de vill att kyrkan ska verka i samhället. Då kan inte vissa grupper rida på en värdering som deras politiska parti står för och traditionellt står för.

Halvvägs

Nu har jag haft köpstopp i en halv månad. Det är inte längre så att jag tänker på konsumtion ständigt, det var värst de första dagarna, nu känner jag mig som vanligt igen, alltså som när jag inte har köpstopp. Det är nu det är lätt att av misstag beställa ett gäng böcker på nätet eller bara cykla inom stan på vägen hem och liksom glömma bort att jag inte shoppar just nu. Men hittills har jag hejdat mig i sista stund. Även om jag ett tag funderade på om jag beställer något på internet och tar faktura så betalningen inte är förrän nästa månad, räknas det då? Ja det är klart det gör. Detta är ju inte ett experiment för att spara pengar, utan för att få syn på konsumtionsmönster.

Veckohandlingen i mataffären känns som en lyx  när jag får släppa loss plånboken ordentligt. Inte så att jag handlar mer än vanligt. Jag vill ju inte slänga mat som blir dålig. Men det är något tillfredsställande att gå där och välja kikärter och äpplen, mer tillfredsställande än när mathandlingen var ett ofrånkomligt måste och att handla annat var "riktig" shopping.

Jag återkommer när månaden är slut med mer känslor och tankar kring detta, och även ett beslut om hur jag ska konsumera framöver.

När sjukvården fungerar

Jag har tidigare lovat att skriva om min egen upplevelse av vården. Så det är dags att hålla löftet.

Jag vill börja med att understryka att jag både har väldigt positiva erfarenheter och något mer negativa upplevelser. Jag tar de upplevelser som jag har haft sedan ett år tillbaka ungefär.

Förra hösten insjuknade jag i depression. Jag sökte så småningom hjälp från vårdcentralen där jag bor och fick träffa en läkare. Läkaren i fråga såg min inte en enda gång i ögonen. Hon tittade ständigt på klockan. Hon avbröt mig när jag berättade min historia. Hon skrev ut en annan medicin än den jag fått tidigare (och som fungerat bra) utan att berätta varför. Jag fick ingen återbesökstid utan uppmanades att kontakta på telefon tre veckor senare. Inte heller i telefonsamtalet lyssnade hon riktigt. Hon bestämde att vi skulle öka dosen, men det fungerade inte på grund av biverkningarna, när vi pratade i telefon om det så bara sänktes dosen utan närmare analys av hur medicinen skulle hjälpa. Jag fick efter att själv ha bett om det remiss till psykolog.

Efter ett halvår, i juni månad, var jag på sista samtalet hos psykologen och gjorde om MADRS-testet som är ett självskattningstest där man mäter depression. Jag fick 25 poäng, vilket är ett mer än när jag testade innan medicineringen (man ska ha så låg poäng som möjligt, lägst är 0 och högst är 54). Jag hade alltså medicinerat i nästan 6 månader och var sämre däran än tidigare. Min psykolog skickade då remissvar till läkaren och rekommenderade att medicineringen skulle ses över. Jag har ännu inte hört något från dem.

Till slut tog jag saken i egna händer. Jag listade mig på en annan vårdcentral och beställde tid till en ny läkare. Jag kom dit och var bestämd om att jag skulle bli hörd och lyssnad på, satte mig ner i ett trevligt väntrum och blev inkallad till en läkare. Hon lyssnade på hela min historia. Hon ifrågasatte varför man inte satt in samma medicin som fungerat tidigare. Hon skrev ut den medicinen till mig. Hon frågade om jag hade fler frågor. Hon tog också en del blodprover som man tydligen alltid ska ta i samband med depressioner för att utesluta vissa fysiska tillstånd.

Det är tre veckor sedan jag träffade henne och bytte medicin. Idag har jag börjat känna energi för första gången på över ett år, jag sover om nätterna, jag har ett sug efter social samvaro, jag orkar träna. Jag mår helt enkelt allt bättre. Så klart inte helt bra än, men en enorm skillnad. Tänk om jag fått rätt medicin i januari. Då hade kanske min vår varit lättare. Nu har jag i och för sig överlevt. Jag har kunnat jobba och jag har inte gått under. MEN jag hade kunnat överleva OCH vara glad, utvilad och känna energi.

Det ska inte behöva ha betydelse vilken läkare man träffar. Man ska få rätt vård oavsett var man går och vem man träffar. Det är ett enormt jobb att veta var man ska vända sig, om man ens lyckas inse att man fått fel behandling. Det är ju läkaren som är experten. Hur vet jag att det jag får inte är rätt? Jag har tur som arbetar i medicinsk periferi, och vet därför lite mer än gemene man om vad som fungerar och inte fungerar. Men alla har det inte så.

Filosoferande

Den här veckan har de haft filosofitema på morgonradion. Mycket intressant. Jag har dessvärre bara hört brottstycken eftersom morgonen innebär vissa rutingöromål som ibland överröstar radion och ibland tar mig på för långt avstånd från densamma.

Men det som fastnat som jag hört är att filosofi i mångt och mycket handlar om att fråga varför på frågorna om varför. Att kritiskt och nyfiket fundera över de viktiga frågorna. Att inte bara köpa det som serveras. Passar mig som handen i handsen alltså.

Jag älskar att fundera kring hur det kommer sig... Hur kommer det sig att vi gör som vi gör, att vi tänker som vi tänker. Hur kommer det sig att just jag har de värderingar jag har. Varför går jag igång på saker som andra inte ens bekymrar sig över...

För mig är stunder av filosoferande bland de mest njutbara som finns. Speciellt när jag kan filosofera tillsammans med andra. Med mor, med min nära vän och tidigare kollega, med  min danspartner och alla andra som korsar min väg och som vågar fundera lite utanför ramarna utan att det blir så stor grej. När funderingarna är viktigare än svaren. Det är härligt!

Vad som är viktigt

Just nu funderar jag på vad som är värt att sträva efter i livet. Under många år har jag jagat efter lycka och försökt hitta sätt att bli lycklig. Men det har visat sig vara en tämligen fruktlös jakt. Anledningen till det misstänker jag är att lyckan är ett odefinierbart tillstånd som kan variera från dag till dag. Jag har läst massor av böcker om lycka där man menar att man kan ha en grundkänsla av lycka även när man känner sig arg eller ledsen. Det kan säkert stämma, det stämmer ju uppenbarligen för dem som upplever livet så. Personligen upplever jag att det inte fungerar på det sättet för mig.

Jag har mer och mer insett att det är mindre saker som är viktiga att jaga. Lycka är ett så stort begrepp att det snarare blir en börda än ett rimligt mål. Det går ju att misslyckas varje dag, speciellt om man lider av depressioner, som jag gör. Så vad ska man då sträva efter? Vad är viktigt i livet?

Så klart är det högst individuellt, men jag tror att jag hittat några saker som betyder mer för mig och gör att jag känner att det är värt att gå upp på morgonen och som jag anser är värt att lägga ner tid på att jaga.

Kärlek - Ingen överraskning kanske. Men när min psykolog frågade mig vad jag önskar mest och jag på ungefär 0,1 sekund svarade "En egen familj", då insåg jag hur viktigt det är. Kärlek är värt att jaga. Sen är det en annan fråga om man kan jaga kärlek eller om det bara händer. En fråga som kanske kommer att filosoferas över vid senare tillfälle.

Hälsa - Efter över ett år med psykisk ohälsa, som så klart också sätter sig i kroppen så känns det som att hälsa är viktigt att jobba med. Då pratar jag inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Att hitta balans mellan kropp och själ.

En god värld - Att sträva efter att världen ska bli bättre i det stora eller lilla. Att engagera mig i viktiga frågor som hjälper andra att få ett drägligare liv. Men också att ta hand om miljön. Att ibland lägga fokus utanför mig själv. Jag är ju en liten, men viktig del av vår värld.

Det är ju fina mål, som säkert många kan skriva under på. Problemet är att det är så lätt att i stället sträva efter andra saker än de som är viktigast för oss. Jag har till exempel en tendens att göra upp noggranna planer för hur jag ska städa hemma. Det kan man inte påstå att det är ett stort mål. Det är inte oviktigt att det ser okej ut hemma, men när jag lägger ner mer tid på att planera och utföra städning än att sträva efter de tre ovanstående då kanske jag ändå inte är riktigt på rätt spår...

Och nu blir det reklam

Med risk för att detta inlägg blir någon slags moment 22, eftersom det kan vara så att jag ska skriva om min enda läsare.

Jag har en vän som är fantastiskt duktig på att göra kort. Varje gång jag går in på hennes blogg blir jag lite varm i själen och hjärtat och känner att den här kvinnan har fått en gåva i att kunna skapa sådana mästerverk. Det är gott att ha en vän som henne, inte bara för att hon är snäll och trevlig, utan också för att man får så himla fina kort när man fyller år!

Därför vill jag göra reklam för hennes blogg. Gå gärna in och titta på mästerverken!

Läs detta

Idag skriver jämställdhetsministern om kvinnlig könsstympning. Det är bra att det är en fråga som är på agendan i svensk politik.

Mellan 100 miljoner och 140 miljoner kvinnor i världen har utsatts för detta fruktansvärda övergrepp. Det är 140 miljoner för många.

Läs artikeln här!

Saker som gör mig glad

Jag har ju skrivit en del om konsumtion och är ganska kritiskt inställd till framförallt till mina egna konsumtionsmönster. Men det är ju egentligen bara den onödiga konsumtionen som jag ogillar. Den som handlar om att jag handlar saker som jag varken vill ha eller behöver bara för att jag fått en impuls eller för att jag är allmänt köpsugen.

Men för att väga upp all kritik vill jag idag presentera några saker jag har i mitt hem som jag blir glad varje gång jag ser dem och som verkligen var värda att lägga pengar på!

Ängeln hänger i mitt tak och påminner mig som sommarens utflykt till Vadstena där jag köpte henne i en ängelaffär. Jag älskar att hon är tjock och vacker och röd och dansar. Varje gång jag kikar upp i taket blir jag glad och det är ju det som ska vara konsekvensen av konsumtion. Det andra är min kaffekanna, som jag blev förälskad i från första gången jag såg den. Jag tvekade länge om jag skulle köpa den eftersom jag inte dricker kaffe, men den är ju så fin och står på en hylla i köket och är fin. Dessutom är det trevligt att bjuda mor och far på riktigt kaffe när de kommer på besök. Slutligen har vi mina böcker. Jag älskar att läsa och att äga böcker och blir glad av att se mina böcker i hyllan.

Jag avslutar med ett citat av en person vid namn William Morris.

"Have nothing in your house 

that you do not know to be useful 

or believe to be beautiful" 

Att tycka om

Som en följd av förra inlägget behöver jag erkänna en sak. Jag vill inte vara snäll främst för att jag är en god människa som vill andra väl. Jag vill vara snäll för att jag tror att det är en genväg till att bli omtyckt och för att jag själv mår bra av det. Så det är onekligen så att jag vill vara snäll av egoistiska skäl.

Men även det här med att vara omtyckt tycks ibland vara lite dåligt ansett. Att sträva efter framgång sätts ibland i motsats till att sträva efter att vara omtyckt. Man kan inte vara älskad av alla hör vi gång på gång och det kanske är sant, men behöver verkligen leva efter det påståendet. Jag vill hellre leva efter devisen att bli omtyckt av så många som möjligt. Det är väl mycket trevligare än att inte vara det. Visst finns det alltid relationer som inte blir bra hur mycket man än försöker och det finns säkert människor som stör sig järnet även på mig, men om jag ändå strävar efter att vara snäll så kanske det ändå gör en positiv skillnad.

Det betyder inte att jag aktivt vill eller behöver umgås och vara vän med alla människor jag möter. Det är orimligt eftersom jag inte hinner det och inte heller tycker att det är kul. Men jag kan ändå tycka om dem. Jag har mött många människor i min vardag som jag behöver spendera tid med, kollegor, vänners vänner, vänners respektive, släktingar och många fler. Människor som jag inte valt att spendera tid med, men det blir mycket lättare om vi försöker tycka om varandra åtminstone lite. Och vem vet när man lär känna dem bättre kanske man finner en vän.

Att vara snäll

Det här med att vara snäll alltså...

Jag tror minsann att jag tycker att det är en vansinnigt underskattad egenskap. Den kommer ofta i skymundan och ses sällan som något direkt positivt. Snarare en egenskap som får stå tillbaka för framåtanda och framgång. Man kan inte vara snäll, då kommer man ingenstans. Det är bättre att skita i vad andra tycker om en än att sträva efter att vara omtyckt. Inte sällan pratar man om att människor är för snälla, hur man nu kan vara det.

Allt detta trots att snällhet borde vara det mest önskvärda och positiva vi kan vara. Jag tror att detta beror på att snällhet ibland förväxlas med feghet eller mesighet. Men jag menar att man kan vara modig och snäll samtidigt. Ibland krävs det till och med större mod att vara snäll än att inte vara det.

Jag vill sträva efter att vara snäll på det där bra och modiga sättet. Att ta hand om andra, att lyssna en extra stund när mina kunder behöver det även om det drar ner min statistik. Att våga stå upp för den jag tycker om även om ingen annan tycker om dem. Att tänka på mina medmänniskor med omtanke och kärlek. Det är att vara snäll och det tycker jag är viktigt.

Ett meningslöst inlägg

Idag är en sån där dag när det mesta är tråk. I morse kom jag inte upp i tid och fick kasta i mig frukosten för att hinna i tid till jobbet,  där vi hade ett möte som började kvart över åtta. Som vanligt förstod jag bara hälften av vad som sades på mötet eftersom jag fortfarande är för ny för att hänga med på alla svängar.

När jag kom hem från jobbet var jag helt slut och halvsov i nästan en timme, vilket med stor sannolikhet kan leda till att jag inte somnar i kväll. Därefter tyckte jag synd om mig själv och tittade på Gilmore Girls i stället för att ta en promenad som jag tänkt.

Jag har inte ens orkat cykla till affären för att hämta ut ett paket (som beställdes innan köpstoppet).

Därtill kommer jag inte på något bättre att blogga om än min dåliga dag, men jag har ändå lust att blogga, så därför får ni läsa detta meningslösa inlägg

Jag tror dessutom att jag lider av lätt feber och har frusit som en gris hela dagen.

Men om jag ska vara lite positiv så hade vi i alla fall den snyggaste specialisten på vårt eftermiddagsmöte. Det är alltid något!

Rapport kring köpstoppet
Jag kan konstatera att konsumtion har inte varit prioriterat att tänka på idag. Skulle vara en riktigt varm tröja då, men det är snarare så att jag längtat efter de tröjor jag har hemma än efter att köpa nytt. Frossa hjälper alltså mot konsumtionsfrestelse.

Bara billigt är bäst

Jag får många av mina intryck till funderingar på fikapauserna på jobbet. Jag jobbar på en relativt stor arbetsplats och det finns många intressanta människor med mer eller mindre intressanta tankar och åsikter. Eftersom jag är ny på jobbet säger jag inte emot så mycket, utan får sedan utlopp för mina funderingar här på bloggen.

Idag berättade en kollega, att han är så sjukt nöjd med att bo nära en av lågprismatkedjorna i stan. Han berättade att han kan handla hur mycket som helst och ändå inte betala någonting alls nästan. De flesta nickade och höll med om att det var fantastiskt. Samma person var också nöjd med att salladen i samma affär håller sig fräsch längre än sallad från andra affärer. Då påpekade en kollega försynt att man kan undra vad de besprutar den salladen med. Ett argument som de flesta fnös bort.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är sorgligt. Detta är välutbildade människor med löner som väl räcker till mat för dagen, även om man köper mat som bär sina kostnader. Med inställningen att priset är det enda som är viktigt så kommer vi fortsätta drabbas av matskandaler där producenterna spätt ut maten med märkliga saker för att kunna producera mat till det pris som vi är beredda att betala. De kommer att fortsätta tillsätta kemikalier för att undermåliga råvaror ska smaka som vi vill att de ska smaka. De kommer att fortsätta blanda i skrämmande ämnen som gör att saker som normalt inte håller så länge ska hålla längre.

Jag säger som en god vän brukar säga: Man får vad man betalar för.

Två sidor som är bra och som bevakar matträsket är:
Elsas Hälsa, som är en bloggerska som är kock och kostvetare.
Äkta vara, som är en förening för dem som vill undvika tillsatser i maten


Köpstoppet:
Konsumtionen frestar fortfarande. Idag var jag i stan på ett möte och tänkte att jag kunde passa på att gå inom affären och unna mig en cola. Sen på eftermiddagen var jag i stan igen för att träffa en vän och alldeles intill vår mötesplats finns Granit och jag kände för att gå in och köpa några lådor (varför är jag så fokuserad vid lådor kan man undra?) till min skrivbordslåda och en burk till mina hembakta knäckebröd. På hemvägen frös jag lite och började fundera på att införskaffa en ny höstjacka. Jag har alltså tänkt på konsumtion minst fyra gånger idag. Det är inte klokt, så lätt det är att tanken bara kommer och så självklart det känns att bara köpa saker utan att tänka på om de behövs eller inte.
Men jag klarade mig! Köpte inget.

Första frestelsen

Ett par timmar efter beslutet om en köpfri månad får jag ett meddelande från en kompis som skriver: "Hej! Är på IKEA nu, är det något du behöver?"

JA! Då kan hon ju fixa de där lådorna jag sneglat på för att få ordning i arbetsrummet, tänkte jag och insåg att jag redan stött på köpsuget. Jag behöver inte de där lådorna just nu, de jag har fungerar, men är fel färg. Men det får jag faktiskt stå ut med denna månaden. Det är lite spännande att inse hur lätt det är att bara shoppa för att tillfälle ges, utan att egentligen tänka efter mer än så.

Klarade jag mig då?
Jajamensan! Svaret blev: "Nej, jag är nöjd för närvarande, men tackar för frågan".

Karlsson - Konsumtionen 1-0

Tillfälligt köpstopp

Jag tittar tillbaka på den gångna månadens blogginlägg, och inser att jag tänkt och funderat mycket kring konsumtion. Det är något som påverkar mig starkt och eftersom jag tidigare arbetat med dem som inte har möjlighet att vara konsumenter i lika stor utsträckning som vi andra så vet jag hur det kan påverka människor att inte kunna shoppa. Men det är lika spännande att tänka på hur det är att välja att inte shoppa, självklart är det en lyx att kunna välja bort shoppingen, men det kanske är en lyx som är värd att unna sig emellanåt.

Därför har jag beslutat att jag ska testa en nästan köpfri månad. Jag skriver nästan eftersom jag inte är intresserad av ett totalt köpstopp, jag vill bara se hur det känns att inte vara så prylfokuserad i shoppingen. Så inga prylar, kläder eller böcker. En månad är inte så lång tid, men jag tänker inte lova mer än jag kan hålla, får se sen hur det känns att inte handla saker bara för att jag kan.  Kanske blir det bra och då fortsätter jag nog en månad till, kanske är det inte alls min grej, då får september månad räcka.

Egentligen vill jag på sikt hitta ett sätt att konsumera som känns rimligt. Jag vill inte sluta helt, utan bara vara mer medveten om mitt köpbeteende. Genom att sluta ett tag kanske jag märker när och var och varför behoven av att köpa dyker upp. För ibland kan jag ha ett behov av att handla utan att veta vad jag egentligen vill ha eller behöver, som om själva köpandet är viktigare än varan.

Jag återkommer någon gång emellanåt med uppdateringar om hur det går.