lördag 13 juni 2015

Stängt

Jag har efter långa funderingar kommit fram till att stänga den här bloggen.Jag har inte energi eller inspiration att filosofera just nu. Kanske för att jag får utlopp för mina funderingar tillsammans med ett underbart karlskrälle nuförtiden.

Har eventuella funderingar på en annan blogg med mer inriktning på hälsa och träning och friskvård och allt vad det innebär för en i grunden lat och godisälskande kvinna.. Ännu bara i funderingsstadiet. kanske är det en bra idé. Kanske är det bättre att ägna sig åt hälsa och träning på riktigt och skita i att skriva om det...

torsdag 23 april 2015

Ett omtumlande år

Nu har jag snart haft en pojkvän i ett år. Som jag längtade och hoppades och önskade att han skulle dyka upp i mitt liv. Och plötsligt stod han där, eller ja, satt där om man ska vara petnoga. En man som varit en kollega blev snart en person att dela livet med.

Livet blev inte enklare alls av att plötsligt vara i en tvåsamhet, att tvåsamheten varannan vecka är en femsamhet gjorde inte saken mindre komplicerad. Jag kan erkänna att jag fällt en del tårar under året som gått, tårar för att jag kanske aldrig kan uppfylla drömmen om en egen familj fullt ut, tårar för att jag inte vet hur jag ska göra för att räcka till, tårar för att jag inte fick mitt Levaxin och tårar för att jag anpassningen till en ny livssituation blir svårare ju äldre man blir.

Om vi inte träffats tror jag att jag fällt lika många tårar, kanske inte av samma anledningar, utan för att livet funkar så att vissa saker gör en ledsen andra glad.

Och glädjen har varit närvarande varje dag. Det finns ingen som kan få mig att skratta som han. Vi träffas nästan varje dag och hur trött, tjurig eller nere jag än känner mig, så kan han med bara en blick få mig att känna mig glad och värdefull. Tidigare har jag på sin höjd kunnat tänka att jag är söt,  men nu får jag ständigt höra att jag är fin, vacker och inte minst sexig. Och jag börjar tro på honom. Min karl är rolig att vara med, han bjuder på sig själv och tycker om att vara med mig. Min karl bekräftar att han vill träffas, att han blir glad av min blotta närvaro, att han uppskattar mig bara för att jag finns.

Att bli älskad av någon annan gör kanske inte livet lättare, men det hjälper minsann upp självkänslan ett par pinnhål. 


måndag 20 april 2015

Nöjd utan att nöja sig

Vi hade Kick Off på jobbet i förra veckan. Det innebar föreläsningar och sedan turade vi. Alltså åkte båt fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör, samtidigt som vi käkade.

Det var en trevlig dag, men det som fastnade mest var från Erik Fernholms föreläsning om lycka. Han pratade om att forskningen idag visar att vägen till lycka i princip är att sluta sträva efter lyckan, att bry sig om andra, och att göra saker som är meningsfulla.

Han nämnde också att vi behöver utmaningar, att göra saker som är svåra. Och nu vill jag reservera mig för att jag kan ha missförstått honom och lagt in min tolkning i detta, men under helgen och idag har jag funderat mycket på det där. Att jag nog tänkt på lycka som ett tillstånd av obehagets frånvaro, att är man lycklig så är saker lätta och smidiga och man är glad och tillfreds och framförallt nöjd. Detta har gjort att jag kämpat mycket med att nöja mig, att vara tacksam för det jag har och nöjd med livet som det är, och det är inte fel, tacksamhet är fint, men att nöja sig är kanske inte den enda nyckeln, utan måste balanseras mot något annat.

Att göra något som utmanar, som är svårt och som man kanske inte riktigt tror att man klarar av, som sätter lite press, det är något att vara nöjd med i slutet av dagen. För visst är vi mer nöjda med oss själva en dag när vi gjort något som var svårt, än när vi bara rullat på i gamla hjulspår. En dag på jobbet där jag fått tänka lite extra, klura ut hur jag ska göra, bemöta människor som är svårare än medel eller ringa samtal som jag oroat mig för, när en sådan dag är till ända och jag klarat av allt det där då är jag mer nöjd än en dag när jag bara gjort rutingöromål. Och visst kan vi behöva rutingöromålen också, de ger struktur och trygghet, men vi behöver växla dem med utmaningar. Och utmaningar är inte alltid kul, inte alltid lätta, och inte alltid smärtfria. Men de gör att vi kan vara stolta över det vi åstadkommer.

Livet är en blandning av rutin och utmaningar, jag planerar att vara tacksam för båda.

söndag 22 mars 2015

Hälsostress

Jag har flera gånger den senaste tiden stött på artiklar om så kallad hälsostress. Att vi fokuserar så mycket på god hälsa att det liksom slår bakut och blir ett stressmoment.

Så hög igenkänningsfaktor har jag inte upplevt på länge. Jag har under våren blivit allt mer omotiverad till träning och känt att träna, äta sunt och ta hand om mig själv i allt större utsträckning blivit tråkiga måsten. Inget jag åstadkommit har varit tillräckligt bra, när jag sprang 7 km var det både för långsamt och för kort, jag borde ha sprungit en mil ju. Jag har ständigt dåligt samvete för allt dåligt jag äter, men är inte nöjd med det som är nyttigt och bra. Fokus har legat mycket mer på det jag inte klarar av än det jag gör bra.

Jag tror att det handlar om att jag är för långt utanför boxen, det är ju så himla populärt att man ska prova nytt, tänja på gränserna och göra saker man kanske inte vågat tidigare. Men för mig har det blivit lite för bra, kanske för att jag fokuserat på saker för att göra andra nöjda, inte mig själv.

Min pojkvän frågade om vi skulle springa ett halvmaraton tillsammans. Jag kände spontant bara en sak: "Är du dum i hela huvudet?". Ändå sa jag ja, och anmälde oss till loppet. Min pojkvän är betydligt bättre på långdistans än vad jag är. Han är en sån där som kan låta bli att springa på flera månader och sen springer milen efter 2 träningar. Jag är en sån som springer regelbundet och håller upp en vecka, sen får jag börja om på 1 km. Vi har alltså inte alls samma förutsättningar. Jag tycker dessutom att långdistanslöpning är ganska långtråkigt. Ändå sa jag ja. Tokfia. Jag sa ja för att jag ville imponera på honom. För att jag tänker att han inte ska tycka att jag är en mes om jag inte försöker. Jag sa också ja för att det är en sån där grej som vi som tycker om att träna förväntas sikta på. Det framställs som det ultimata träningsmålet för en "vanlig" motionär. Maraton är galet och till för träningstokar, men halvmaraton är överkomligt för gemene man. Så jag har fått prestationsångest, jag har sprungit och sprungit och aldrig känt mig nöjd. Jag har haft massivt dåligt samvete för alla de gånger jag borde ha sprungit, men inte gjort det. Jag har till och med varit lite tacksam för mina förkylningar som i nödfall kan fungera som en bra ursäkt om jag inte klarar av målet.

Detta är bara ett exempel på att jag hamnat snett i min hälsoiver. Jag har slutat göra saker för att må bra, utan mer gjort saker för att jag borde eller måste eller tycker att det verkar coolt. Jag har också underlåtit att göra saker som jag tycker om för att det inte finns tid när jag måste träna så mycket.

Jag har inte varit ute och vandrat på flera år, trots att det ger mig glädje och motion samtidigt. Jag har inte styrketränat tillsammans med M på länge, trots att det hjälper mig att vara motiverad, och är roligare än att träna utan henne. Jag har inte gått på pass som verkar roliga, utan snarare på de som är mest taktiska. Jag har inte dansat på flera månader, trots att det får mig att skratta och le. Listan kan göras lång.

Stressen, som kommer av detta gör mig ångestfylld och deprimerad. Jag borde i stället hålla mig mer innanför boxen. Träna det jag tycker om, sätta mål för att jag ska må bra, inte för att imponera på någon annan eller för att det ska se bra ut. Hälsa är inte att springa ett halvmaraton, hälsa är att må bra. Vissa gör det av att springa långt, jag gör det av annat.

tisdag 17 mars 2015

Liv, sjukdom och död

Just nu tänker jag mycket på livets förgänglighet. Hur sjukdom och död kan komma plötsligt och slita bort nära och kära, eller oss själva.

Som troende får jag inte helt sällan frågan om varför Gud tillåter sjukdom och för tidig död. Jag har haft svårt att hantera den frågan, för jag har själv undrat många gånger. Men så kom jag att tänka på att man kan se Gud som en keramiker. Han skapar oss med omsorg, som en keramiker drejar sin kruka.

Därefter används krukan antingen till det den är skapad till eller till något annat, vissa hamnar i skåp på vänt till något speciellt tillfälle, andra används flitigt varje dag. Precis som vi själva kan göra det vi är bra på, välja den väg vi är skapade för eller välja att gå en annan väg, som faktiskt kan funka lika bra. En kruka är kanske tänkt att ha blommor i, men funkar lika bra som pennställ. Vissa av oss väljer att leva livet varje dag och njuta av varje sekund, andra sparar sig till senare. Det kan bara vi själva välja.

Vissa krukor går i sönder, de kan bli tappade i golvet, de kan spricka till följd av skador som uppstått vid skapandet eller vid felanvändning. Det var inte keramikerns avsikt att det skulle bli så, hon kunde förmodligen inte ens förutse det. Det bara hände.

På samma sätt tror jag att vi blir skapade som vackra själar, men att saker kan hända på vägen, som gör att vi går i sönder, kroppsligen eller själsligen. Det var inte skaparens avsikt, det bara hände. Och på samma sätt som keramikern kan bli ledsen över att hennes skapelse inte höll för alltid, blir skaparen med säkerhet ledsen över att vi inte håller för alltid.

tisdag 3 februari 2015

Tiden

Mitt favoritprogram på radion är Filosofiska rummet.

I ett program för några veckor sedan filosoferades det om tid. Det jag minns bäst är diskussionen om att vi inte har för lite tid, vi har för mycket innehåll. Att vi har oändliga möjligheter att fylla vår tid med innehåll att vi ofta väljer för mycket innehåll.

Om jag ska koppla in mina egna tankar så kanske mitt innehåll inte främst är för mycket, utan ibland fel. Jag väljer hellre det som är lätt, än det som är krävande. I sällskap med andra väljer jag inte alls, jag låter dem bestämma i mångt och mycket vad som ska ske, jag låter mig dras med i deras beslut om vad tiden ska innehålla. Många gånger trivs jag bra med det, det är kanske inte mitt innehåll, men det är mitt val. Det är den lätta vägen, den som undviker konflikt och som framförallt undanröjer mitt ansvar för att andra ska ha trevligt.

All tid som jag spenderar ensam, vilket förekommer med jämna mellanrum, all den tiden borde jag ju kunna fylla med precis det innehåll som jag vill. Men som jag snuddade vid i förra inlägget, så klarar jag inte riktigt av det heller. Jag slötittar på tv, spelar mobilspel, fördriver tid. Tid som jag egentligen skulle vilja fylla med andra saker.

Sen känner jag mig stressad för att jag inte hinner med det jag vill, träna, renovera, umgås. Kanske är det dags att göra stora innehållsrensningen i livet och inse att tiden är vad den är, men innehållet kan jag förändra.

Lyssna på programmet.

onsdag 28 januari 2015

Tråkigt inlägg

Jag har efter nästan en månad med mindful eating insett att jag främst äter av tre anledningar, ibland äter jag för att jag är hungrig, inte sällan äter jag av vana, och väldigt ofta för att jag har tråkigt. Det är många andra saker som jag för för att jag har tråkigt, jag slötittar på deckare utan att njuta av dem, jag spelar meningslösa spel på min telefon, jag surfar på nätet, jag kollar facebook och instagram tusen gånger. Det gemensamma för dessa aktiviteter är att jag inte njuter av dem, jag lever inte när jag utför dem, jag bara försöker få tiden att gå. Varför i hela fridens namn jag nu vill slösa med tiden. Den är ju faktiskt begränsad till sisådär 80-90 år. Vill jag verkligen fördriva den då? Komma närmare döden?

Tråkigheten är farligare idag än när jag var yngre, tidigare födde den kreativitet, jag hade tråkigt och kunde så småningom försvinna in i legobyggande och komma ut flera timmar senare med en skapelse. Eller när jag blev äldre, samma sak med pärlor, eller broderier. Idag tar jag till telefonen innan jag ens hinner känna att jag har tråkigt, innan jag ens vet vad jag känner har jag surfat eller spelat bort minuter eller timmar. Fördrivit tid som jag inte ens visste att jag ville fördriva. Slösat bort livet på passiva val.

Det märkliga är att jag i nästa andetag kan beklaga mig över att jag inte hinner andra saker, som jag kanske skulle tycka om mer och njuta mer av. Sticka, sy, läsa böcker, baka, laga mat, träna mer, ta ett bad, blogga och annat. Som i sig egentligen inte är värdefullare aktiviteter än de tidigare nämnda, men som gör mig gladare och som inte bara sker av vana och rutin. Om jag kunde ta mig för att göra det jag egentligen tycker om när jag har tråkigt i stället för att bara vanemässigt ta upp telefonen, sätta på datorn eller gå till skafferiet hade jag förmodligen känt mig mer tillfreds och dessutom fått en känsla att att jag gör det jag vill i livet. Jag kanske hade vunnit hälsovinster i form av bättre sömn och hälsosammare matvanor också.