Nu har jag snart haft en pojkvän i ett år. Som jag längtade och hoppades och önskade att han skulle dyka upp i mitt liv. Och plötsligt stod han där, eller ja, satt där om man ska vara petnoga. En man som varit en kollega blev snart en person att dela livet med.
Livet blev inte enklare alls av att plötsligt vara i en tvåsamhet, att tvåsamheten varannan vecka är en femsamhet gjorde inte saken mindre komplicerad. Jag kan erkänna att jag fällt en del tårar under året som gått, tårar för att jag kanske aldrig kan uppfylla drömmen om en egen familj fullt ut, tårar för att jag inte vet hur jag ska göra för att räcka till, tårar för att jag inte fick mitt Levaxin och tårar för att jag anpassningen till en ny livssituation blir svårare ju äldre man blir.
Om vi inte träffats tror jag att jag fällt lika många tårar, kanske inte av samma anledningar, utan för att livet funkar så att vissa saker gör en ledsen andra glad.
Och glädjen har varit närvarande varje dag. Det finns ingen som kan få mig att skratta som han. Vi träffas nästan varje dag och hur trött, tjurig eller nere jag än känner mig, så kan han med bara en blick få mig att känna mig glad och värdefull. Tidigare har jag på sin höjd kunnat tänka att jag är söt, men nu får jag ständigt höra att jag är fin, vacker och inte minst sexig. Och jag börjar tro på honom. Min karl är rolig att vara med, han bjuder på sig själv och tycker om att vara med mig. Min karl bekräftar att han vill träffas, att han blir glad av min blotta närvaro, att han uppskattar mig bara för att jag finns.
Att bli älskad av någon annan gör kanske inte livet lättare, men det hjälper minsann upp självkänslan ett par pinnhål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar