Liv, sjukdom och död

Just nu tänker jag mycket på livets förgänglighet. Hur sjukdom och död kan komma plötsligt och slita bort nära och kära, eller oss själva.

Som troende får jag inte helt sällan frågan om varför Gud tillåter sjukdom och för tidig död. Jag har haft svårt att hantera den frågan, för jag har själv undrat många gånger. Men så kom jag att tänka på att man kan se Gud som en keramiker. Han skapar oss med omsorg, som en keramiker drejar sin kruka.

Därefter används krukan antingen till det den är skapad till eller till något annat, vissa hamnar i skåp på vänt till något speciellt tillfälle, andra används flitigt varje dag. Precis som vi själva kan göra det vi är bra på, välja den väg vi är skapade för eller välja att gå en annan väg, som faktiskt kan funka lika bra. En kruka är kanske tänkt att ha blommor i, men funkar lika bra som pennställ. Vissa av oss väljer att leva livet varje dag och njuta av varje sekund, andra sparar sig till senare. Det kan bara vi själva välja.

Vissa krukor går i sönder, de kan bli tappade i golvet, de kan spricka till följd av skador som uppstått vid skapandet eller vid felanvändning. Det var inte keramikerns avsikt att det skulle bli så, hon kunde förmodligen inte ens förutse det. Det bara hände.

På samma sätt tror jag att vi blir skapade som vackra själar, men att saker kan hända på vägen, som gör att vi går i sönder, kroppsligen eller själsligen. Det var inte skaparens avsikt, det bara hände. Och på samma sätt som keramikern kan bli ledsen över att hennes skapelse inte höll för alltid, blir skaparen med säkerhet ledsen över att vi inte håller för alltid.