torsdag 23 april 2015

Ett omtumlande år

Nu har jag snart haft en pojkvän i ett år. Som jag längtade och hoppades och önskade att han skulle dyka upp i mitt liv. Och plötsligt stod han där, eller ja, satt där om man ska vara petnoga. En man som varit en kollega blev snart en person att dela livet med.

Livet blev inte enklare alls av att plötsligt vara i en tvåsamhet, att tvåsamheten varannan vecka är en femsamhet gjorde inte saken mindre komplicerad. Jag kan erkänna att jag fällt en del tårar under året som gått, tårar för att jag kanske aldrig kan uppfylla drömmen om en egen familj fullt ut, tårar för att jag inte vet hur jag ska göra för att räcka till, tårar för att jag inte fick mitt Levaxin och tårar för att jag anpassningen till en ny livssituation blir svårare ju äldre man blir.

Om vi inte träffats tror jag att jag fällt lika många tårar, kanske inte av samma anledningar, utan för att livet funkar så att vissa saker gör en ledsen andra glad.

Och glädjen har varit närvarande varje dag. Det finns ingen som kan få mig att skratta som han. Vi träffas nästan varje dag och hur trött, tjurig eller nere jag än känner mig, så kan han med bara en blick få mig att känna mig glad och värdefull. Tidigare har jag på sin höjd kunnat tänka att jag är söt,  men nu får jag ständigt höra att jag är fin, vacker och inte minst sexig. Och jag börjar tro på honom. Min karl är rolig att vara med, han bjuder på sig själv och tycker om att vara med mig. Min karl bekräftar att han vill träffas, att han blir glad av min blotta närvaro, att han uppskattar mig bara för att jag finns.

Att bli älskad av någon annan gör kanske inte livet lättare, men det hjälper minsann upp självkänslan ett par pinnhål. 


måndag 20 april 2015

Nöjd utan att nöja sig

Vi hade Kick Off på jobbet i förra veckan. Det innebar föreläsningar och sedan turade vi. Alltså åkte båt fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör, samtidigt som vi käkade.

Det var en trevlig dag, men det som fastnade mest var från Erik Fernholms föreläsning om lycka. Han pratade om att forskningen idag visar att vägen till lycka i princip är att sluta sträva efter lyckan, att bry sig om andra, och att göra saker som är meningsfulla.

Han nämnde också att vi behöver utmaningar, att göra saker som är svåra. Och nu vill jag reservera mig för att jag kan ha missförstått honom och lagt in min tolkning i detta, men under helgen och idag har jag funderat mycket på det där. Att jag nog tänkt på lycka som ett tillstånd av obehagets frånvaro, att är man lycklig så är saker lätta och smidiga och man är glad och tillfreds och framförallt nöjd. Detta har gjort att jag kämpat mycket med att nöja mig, att vara tacksam för det jag har och nöjd med livet som det är, och det är inte fel, tacksamhet är fint, men att nöja sig är kanske inte den enda nyckeln, utan måste balanseras mot något annat.

Att göra något som utmanar, som är svårt och som man kanske inte riktigt tror att man klarar av, som sätter lite press, det är något att vara nöjd med i slutet av dagen. För visst är vi mer nöjda med oss själva en dag när vi gjort något som var svårt, än när vi bara rullat på i gamla hjulspår. En dag på jobbet där jag fått tänka lite extra, klura ut hur jag ska göra, bemöta människor som är svårare än medel eller ringa samtal som jag oroat mig för, när en sådan dag är till ända och jag klarat av allt det där då är jag mer nöjd än en dag när jag bara gjort rutingöromål. Och visst kan vi behöva rutingöromålen också, de ger struktur och trygghet, men vi behöver växla dem med utmaningar. Och utmaningar är inte alltid kul, inte alltid lätta, och inte alltid smärtfria. Men de gör att vi kan vara stolta över det vi åstadkommer.

Livet är en blandning av rutin och utmaningar, jag planerar att vara tacksam för båda.