2013

Jag tittar tillbaka på året som gått och inser att jag hunnit med massor. Mest har året handlat om mig själv. Jag har varit ganska ego under året som gått. Det har varit rysligt bra, för jag mår bättre och är förhoppningsvis en bättre person idag än för ett år sedan. Jag säger som en bekant till mig sagt "Det är lätt att överskatta hur mycket man hinner på en dag, men det är lika lätt att underskatta hur mycket man hinner på ett år". Så nu ska ni få ta del av en del av det jag hunnit med under året som gått.

Den största förändringen
Det största som hänt i mitt liv under året är definitivt att byta jobb. Det har inneburit nya utmaningar, nya kontakter, nya vänner, nya vanor, längre cykeltur och mer lön. Det innebär också en stor saknad av mina gamla kollegor, som jag var van vid och tyckte om. Fast det positiva med nya kollegor är att jag kan dra alla mina gamla skämt igen och de är roliga igen!

Den största bedriften
Att gå på intervju när jag var som mest deprimerad och ro hem jobbet! Det är jag otroligt stolt över.

Den minsta nyheten
Min guddotter föddes, många veckor för tidigt, hon var inte stor, men kärleken till henne var omedelbar och enorm.

Den kallaste resan
I februari var jag och min goda vän i Sälen och åkte skidor. Vi bodde i en mysig liten stuga och eldade i den öppna spisen varje dag.

Den mörkaste tiden
Första halvåret var inte alls lätt, jag var trött men kunde inte sova. Jag var ledsen, men kunde inte gråta. Min kropp orkade inte ta sig framåt, min själ ville inte ta sig någonstans. Jag tänkte inga goda tankar. Det var inte kul faktiskt. Min doktor gav min medicin,men den hjälpte inte tillräckligt mycket.

Det modigaste tillfället
Det överlägset modigaste jag gjort är att jag sjöng ensam inför 70 okända människor på min kompis 30-årsfest. Jag som varken kan sjunga eller vill göra det inför andra människor.


Den vackraste kvällen
Egentligen de vackraste kvällarna. Det var i Vadstena, där jag semestrade med samma vän som jag var i Sälen med. På kvällarna satt vi vid Vätterns strand och tittade på solnedgångarna.

Det bästa beskedet
I början av hösten fick jag besked om att orsaken till min depression och mitt i övriga dåliga mående var en sjukdom som heter Hypotyreos. Jag fick medicin som hjälpte mig enormt mycket och är idag piggare, varmare och gladare.

Från Fredrik Lindström till Bilbo Bagger

Idag har jag lyssnat klart på Fredrik Lindströms vinterprat. Det är verkligen en himla intressant betraktelse där han kritiskt funderar kring vårt behov av konsumtion.

Jag har några tankar som följer av det jag hört. 

Jag har fått svar på min ständiga fråga om varför jag ständigt drabbas av behov att köpa saker som jag inte visste att jag ville ha. Det handlar helt enkelt om att jag inte är förnuftig, vilket jag inte alls vill erkänna, för det stämmer inte med min självbild. Men det tycks vara så att jag snarare fattar ekonomiska beslut på känsla än på förnuft. Inte bara jag förresten, alla ni andra också. Faktum är att jag hört det tidigare, att de flesta beslut som vi fattar, tar vi blixtsnabbt baserat på känslor. Därefter kommer vi på rationella förklaringar till varför vi fattade beslutet. Klassiska efterkonstruktioner alltså. Även beslut som vi tror att vi tänkt igenom skulle jag kunna tänka mig stämmer på detta resonemang. Att beslutet fattas först och sen letar vi efter argument som styrker och bekräftar vårt beslut och kallar det förnuft.

Fredrik Lindström pratar också om att människor i historien i stor utsträckning hade en inställning att de förvaltade saker och inte minst vår gjord. De hade möbler som de ärvde och underhöll för att deras barn skulle kunna ärva dem. Idag äger vi saker och meningen är att vi ska förbruka dem. Vi behöver inte spara något till eftervärlden. Vi behöver inte förvalta våra saker för att våra barn ska ärva dem. Möjligen kan vi tänka att de ska ärva våra pengar, men jag tror inte ens att vi tänker så. Samhället kommer ju att ta hand om våra barn när vi inte är kvar, eller så tar de hand om sig själva om vi lyckats riktigt bra med det här med uppfostran.
Men vad gör detta med oss och vår värld? Det skapar ett ständigt behov av nya saker, vilket inte är bra för miljön. Vi plundrar jorden på dess resurser, vi plundrar varandra på gemenskap och kärlek och inte minst plundrar vi oss själva på livet i sig. Vi strävar efter ett liv som vi aldrig någonsin kan bli nöjda med eftersom det är inbyggt i systemet att vi ska vilja ha mer och mer. För mig får det mig att känna lite som Bilbo, i Sagan om ringen, beskriver att han känner sig när han ägt ringen för länge; som för lite smör utbrett på en alldeles för stor brödskiva.

Och så en fråga som ingen svarar på, så att jag förstår, när jag ställer den. Vad innebär tillväxt och varför är den bra? Vad händer om vi inte har tillväxt?

En skeptiker till!

Jag lyssnar på P1 och vinterpratarna, det är Fredrik Lindström som håller låda. Jag har alltid sett upp till denne man, som verkar klok och förståndig och inte minst kunnig. Han pratar i sitt vinterprat om julen, tomten och en hel del om ekonomismen. Han jämför ekonomismen med religion och menar att vi idag anser att vi inte är religiösa, men att vi ändå tror på de ekonomiska systemen i samma eller till och med större grad än vad man trodde på Gud. Allt mäts i pengar, i konsumtion och i ekonomiskt värde, inte bara prylar och tjänster, utan även människor. Vi pratar om oss själva i termer av att marknadsföra oss själva, sälja oss själva, investera i oss själva och varandra.

Lyssna på honom! Jag har hört lite mer än halva och ska slutföra lyssnandet i morgon. Därefter kan det hända att det blir ett blogginlägg till.

Lyckan inom och utanför

Jag tror att jag har skrivit det förut, att jag slutat jaga lyckan. Eller försökt sluta jaga lyckan i alla fall. Anledningen att jag slutade är att jag insåg att det är ett för tungt ansvar att vara lycklig hela tiden. Jag är av övertygelsen att vi själva har ansvar för hur vi har det och hur vi mår. Jag är också helt säker på att vi kan påverka vår själsliga och kroppsliga hälsa både till det bättre och till det sämre. Vi kan inte skylla ifrån oss på någon annan, även när jag var som mest deprimerad strävade jag efter att förändra mig själv och mitt tänkande så att jag skulle må bättre.

Jag tror att detta är helt sant fortfarande. Men att ta ansvar för sig själv är inte samma sak som att ta ansvar ensam. Det jag försökte var att göra allt inom mig, vilket i mitt fall innebar att hitta system för att göra saker som gjorde mig glad, pigg, fylld av energi och så vidare, men det slutade med att systemen i sig murade in mig i ett trängre och trängre rum inombords och jag blev inte lyckligare. Nu tänker jag att lyckan inte kan komma till oss utan input utifrån, inte lika lätt i alla fall. Jag menar inte att ansvaret för mig och mitt liv ligger på någon annan, utan jag menar att jag behöver prata om livet med andra, filosofera, uppleva och göra saker tillsammans med andra människor. I det sammanhanget blir det som händer emellan mig och den eller de andra viktigare än jag och i och med att jag kan glömma bort mig själv blir jag lyckligare och nöjdare. Lyckan ligger alltså snarare utanför mig än inom mig.

Det är lite som med fysisk träning. Det går bra att träna själv, men det får en annan dimension om jag får input utifrån också. När jag tränar ensam tar jag i mindre än när jag tränar med en kompis, när jag tränar ensam är jag mer självmedveten än när jag tränar tillsammans med min kompis. När jag tränar i grupp får jag mer ork än när jag tränar själv.

Det händer alltså något viktigt även utanför oss själva. Det är i gemenskap med andra som vi kan växa.

Juldagen

Här sitter jag på juldagen och njuter. Det är den skönaste tiden på hela julen. Det är fortfarande en del ledighet kvar, men allt som skulle ordnas är ordnat och det som inte blev som det var tänkt går inte att ändra på. Julklapparna är överlämnade och de som skulle få dem blev glada. Jag fick det jag ville ha, riktigt bra saker faktiskt. Det bästa jag fick var en morakniv (som jag önskat mig) och ett paket plåster. Jag tror minsann att min far är införstådd med riskerna i att jag har kniv när jag renoverar.

Jag har fått massa nya prylar, jag som skriver och skriver och skriver om att prylarna inte är viktiga att konsumtionen är förskräcklig och att allt jag har är för mycket. Jag står fast vid det. Men jag framhåller också att en del prylar faktiskt kan göra en glad. Speciellt saker som man tycker om och använder. De tycker jag är fantastiska, det finns så många härliga uppfinningar som underlättar livet för oss. Det finns också en del saker som man blir glad av att bara ha och titta på.

Jag har inga problem med prylar i sig. Det jag har problem med är alla saker som jag har trots att jag inte tycker om dem eller använder dem. Det är de sakerna som är onödiga. Jag har också problem med att jag aldrig blir helt nöjd med det jag har och att jag inte riktigt har kontroll över den känslan. Ibland är det som att det är krafter (marknadskrafter) utanför mig själv som tar makten och bestämmer att jag behöver saker som jag egentligen inte behöver och som jag inte ens visste att jag ville ha.

Idag är dock behoven tillgodosedda. Jag har ny musik i högtalarna och jag har nya böcker att läsa (och plåster i förbandslådan), så idag är jag tillfreds, det är fint omkring mig, inga måsten och bara en fin dag.

God Jul!

En god gärning

I morgon kommer jag att göra en riktigt god gärning. Jag ska ge bort mitt wii till en 10-åring som jag känner. Hon önskar sig ett wii i julklapp, men det kan inte hennes mamma köpa till henne om pengarna ska räcka till julklappar till storasyster och till rödbetssallad på julbordet. Så har jag ett som bara står här hemma och skräpar.

En god gärning för att barnet i fråga kommer att bli genomglad.

En god gärning för att jag slipper att ha dåligt samvete för att jag inte använder eländet så ofta som jag borde.

En god gärning för att miljön eftersom en pryl kommer till användning i stället för att så småningom förpassas till tippen, och för att det kanske framöver skulle inhandlats ett nytt till flickan och då påverkas ju miljön en gång till.

Den enda som inte blir glad är väl mammon, men mammon kan faktiskt ta sig i brasan.

Varm, stark och pigg

Att inte frysa jämt och ständigt är fantastiskt. Det händer inte sällan att jag sitter och tittar på TV utan filt om mig. Detta är alltså kvinnan som i somras sov med långärmad och långbenad pyjamas, duntäcke och ullfilt. Mitt i sommaren!

Det är också skönt att kroppen inte bryts ner av träning utan faktiskt byggs upp. Jag märker för första gången i mitt vuxna liv skillnad när jag tränar. Sedan september är jag mer än dubbelt så stark i benen. Cykelturen hem från jobbet går mer och mer som en dans.

Att vara trött på kvällarna, sova hela nätterna och någotsånär pigg på dagarna är fint. Det är liksom en normal rytm.

Tack Levaxin för att du ändrat mitt liv!

Grön guide

Jag har en app i min telefon som jag tycker är underbar. Den kommer från naturskyddsföreningen och heter Grön Guide. Den finns också som hemsida så du som inte har en smart telefon kan ändå få samma tips. Appen innehåller mängder av tips för en miljövänligare vardag, och man kan kryssa av dem när man känner att man verkställt dem. Själv har jag kommit till nivå 2 som är Miljörookie. Men strävar vidare.

Jag rekommenderar varmt denna app eller hemsida för er som tycker att vi tillsammans borde ta hand om världen, jorden och dess resurser.

Psalmer är faktiskt kristna, så det så

I dagarna har utbildningsministern uttalat sig om att psalmsång och präst visst ska vara tillåtet vid skolavslutningar som hålls i kyrkan. Helt rimligt tycker jag. Ska man vara i kyrkan kan man väl ändå få prata om varför man har kyrkor och varför man firar jul, att en präst gör det är inte alls konstigt.

Morgon i p4 tog upp ämnet snabbt i morse och männen som pratade om detta ansåg också att det var helt ok att vara i kyrkan och att sjunga psalmer. Argumentet var att många psalmer inte är kristna utan bara fina traditionella bitar. Alltså mer fel kan man inte ha. Psalmer är kristna, punkt. Det går inte att komma runt. Kyrkor som är i bruk är till för religiöst utövande. Det går inte heller att komma runt. Kyrkan är mer än en vacker lokal.

Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lära barn om vår historia, vår religion och vår kultur om barnen får besöka kyrkor. Likaså kan det vara bra att besöka andra platser där man kan lära sig saker, moskén, synagogan, historiska museet, stadsarkivet, danslokalen, ishallen och vad man nu kan tänka sig. Men att gå till ishallen och inte få åka skridskor, eller ens prata om skridskor är lika tokigt som att gå till kyrkan och inte få prata religion.

28 döda

Idag har jag lärt mig att 28 människor dog i Hypotyreos förra året. 28 människor dog av min sjukdom. Det berör. Det berör trots att det är få i förhållande till hur många som bär sjukdomen. Men det finns de som dör av samma sjukdom som jag har.

Jag vet inget om omständigheterna, för så är det med statistik, man får för det mesta bara siffror. Men 28 personer dog av min sjukdom förra året och jag är berörd.

Snälla barn

Snäll... Ett vackert ord egentligen. Men idag har betydelsen i vissa sammanhang förvrängts till något svagt negativt. Man ska inte vara snäll för då är man mesig och tar inte för sig. Man låter andra sätta sig på en.

När jag var barn betydde snäll att inte vara elak. Att inte reta andra barn, att ta hand om varandra, att låta alla vara med. Att inte knipas, rivas, bitas eller slåss. Att följa de regler som fanns. Det betydde inte att det var förbjudet att ifrågasätta eller fråga saker, inte heller att man alltid skulle vara tyst och osynlig, däremot att man ibland behövde ta ett steg tillbaka och lyssna.

Jag vill reclaima ordet snäll. Det är bra att vara snäll. Det är inte mesigt, snarare modigt. Man kan vara snäll och ändå nå sina mål, men man slipper göra andra illa på vägen.

Så nu i juletid tänker jag vara snäll, inte bara för att tomten ska komma med julklappar, utan för att det är modigt och trevligt att vara snäll.

Lugna december

December.. Den absolut minst stressiga månaden på året. Så tycker jag!

Fördelen med att vara vuxen, barnlös och ensam är att ingen vill umgås i december, vilket ger gott om tid att köpa julklappar, städa lägenheten, jobba, träna, koka knäck, baka småkakor och äta skumtomtar.

Förra året var det jättejobbigt att vara ensam i december, det blir liksom väldigt påtagligt när man bara hör om andras barns luciatåg, eller bråken om var julen ska firas, bekymren kring att man behöver åka runt till släkten för att fira jul flera gånger eller när facebook överöses av lyckliga familjebilder. Det är lätt att bli avundsjuk när man ser alla andras fantastiska och perfekta liv i december.

Men i år undviker jag facebook sedan några månader tillbaka,vilket innebär att jag inte vet om andras lycka. Jag njuter av att få vara ensam och ostörd. Jag tycker om att det är lugnare på gymmet för att andra är på glöggfester, julklappsbyten och luciafiranden, eller trängs i köerna i affärerna för att hitta julklappar. Jag har ordnat allt jag måste, jag kommer utan problem hinna med allt jag "måste" innan jul.

Egentligen har inget förändrats (förutom att jag inte är mitt i en depression), jag är fortfarande avundsjuk på er som har någon eller några att dela livet med i dessa tider. Jag hoppas att ni kan stanna upp och inse att stressen är en konsekvens av att ni fått en stor gåva, nämligen en familj. En partner att mysa med, barn att älska. Det innebär också i många fall att ni får dras med partnerns ursprungsfamilj och ändra era vanor. Men stanna upp ett tag och titta på honom eller henne och inse att det ni har tillsammans är fantastiskt.

Nästa år hoppas jag att jag också har någon att stressa inför julen med. I år tänker jag dock möta julen som den är när man är ensam och inte låta avundsjuka förstöra. Julen är ju ganska fin ändå.

Saker, ting och prylar

Jag kommer ständigt tillbaka till en känsla av att jag äger för mycket prylar. Det finns massor av saker i mitt hem som bara finns men som jag egentligen inte använder eller ens tycker om. Då kan jag ändå tillägga att varje gång jag får den känsla så rensar jag lite grann. Ändå kommer den tillbaka och jag funderar på hur lite jag egentligen behöver för att inte känna mig ägd av mina saker. Det är ju faktiskt jag som äger dem inte tvärtom.

Av en slump hamnade jag på en sida som heter lyckobloggen, där de bland annat skriver om minimalism relaterat till lycka och de sätter ord på min känsla. Allt vi äger tar energi att bevara, försäkra, underhålla, sälja, slänga och införskaffa. Det blir dessutom ofta en spiral av nya behov när man skaffar en ny sak har jag märkt. Jag berättade för en kompis igår att jag önskar mig en surfplatta i julklapp, då sa hon direkt att jag också behöver ett fodral som man kan använda som stöd för att ställa den upp, och går jag in på vilken sida på nätet som helst som säljer ovan nämnda platta finns det en rad med relaterade produkter, ett minneskort, ett skärmskydd och så vidare. Och likadant är det med det mesta vi köper, konsumtion föder behov av konsumtion. Vi blir aldrig nöjda. Jag är övertygad om att det inte handlar om något djupt liggande biologiskt samlarbehov, jag är mer cynisk än så. Jag är tämligen övertygad om att det finns någon eller några därute som tjänar på detta. Att det vi köper är gjort för att skapa de här behoven. Att vissa varor inte ska hålla länge, att saker ska bli omoderna, det byts ut en detalj på nya versioner av telefoner, datorer, bilar, tallrikar och liknande så att de inte ska passa ihop med den gamla man har. Allt för att någon har bestämt att de ska tjäna pengar på oss (dessutom har de spridit ut ett rykte om att vi måste konsumera för att samhället ska fungera).

Jag tänker att jag under 2014 ska ägna mig åt ännu mer medveten konsumtion. Mig ska de inte lura längre! Jag har tänkt ut några strategier:

1. Jag ska varje vecka göra mig av med något i mitt hem som jag inte tycker om eller använder, det blir 52 prylar mindre.
2. För varje ny sak som kommer in över tröskeln ska något gammalt ut. Undantaget mat och förbrukningsvaror.
3. De saker jag har ska jag använda, älska, laga, underhålla och ha plats för.
4. Varje pryl jag köper ska jag överväga noga utifrån kriterierna a) är den användbar? b) hur mycket och ofta kommer jag att använda den? c) är den vacker? d) tycker jag om den?

Jag tror att jag har hittat kärleken

Förra året skrev jag ner vilka förhoppningar jag hade för 2013. Jag hoppades på att hitta kärleken till mig själv. Det har jag inte funderat så mycket på sedan dess faktiskt. Men nästan ett år senare kan jag konstatera att jag faktiskt kommit en bit på väg. Jag tycker att jag är värdefull och ser inte ner på mig själv lika mycket som tidigare. Varje morgon när jag tittar mig i spegeln och tänker att den där kroppen är inte så tokig för att vara 32 år gammal. När jag får komplimanger blir jag fortfarande rysligt generad, men jag tar dem till mig och tror på den som ger dem. Jag vågar säga min åsikt även i sammanhang där jag är lite otrygg. Jag pratar till och med med främlingar ibland.

Men det har varit hårt arbete, många tårar, mycket svett och kanske lite blod också (om man räknar skrapsåret som jag tillskansade mig efter att ha hoppat ner från en två meter hög mur i somras). Men det är värt det. Att vakna upp varje morgon med någon man tycker om är guld värt, speciellt om den man tycker om är en själv.

Arbetet har i stort sett gått ut på att lära känna mig själv på riktigt. Varför tycker jag som jag gör? När började det och är det jag som tycker så eller är det någon annan? Ta till exempel min favoritfärg. Jag har alltid sagt att det är blått. Men anledningen till det är att min bästa kompis i förskoleåldern tyckte det och jag ville tycka likadant, dessutom tyckte min bror om rött och det var ju praktiskt om jag tyckte om något annat. Men egentligen har jag aldrig tagit ställning på riktigt. Idag inser jag att jag tycker om många färger fast på olika och jag har slutet diskriminera brorsans färg.

Jag har också börjat våga lita på andra när de säger att jag är bra. Det är bara att kasta sig ut och tro. Att lita på dem. Att hoppas att de inte ljuger. Att inte misstro dem så länge ingen anledning finns.

Det är mycket annat jag gjort också, men det är i alla fall en del av hemligheten med Karlsson 2.0.

Komplimanger

Idag har en kille gett mig massa fina komplimanger.

- Vad fin du är i håret!
- Du är bra på det där (att baka)!

Två exempel bara. Det är fint med komplimanger och de värmer ända in i själen även om det är en femåring som säger dem.

Demokratins väktare

Låt mig berätta en kort historia. Min unge kompis går första året på fritids, hans mamma berättade för mig att hon irriterar sig en aning på att de inte källsorterar sina sopor på fritids. Detta för att någon i personalen bestämt sig för att det är onödigt eftersom "allt ändå hamnar i samma binge senare".

I detta finns det, förutom det faktum att argumentet är felaktigt, två problem som jag ser det. För det första det pedagogiska problemet med att barnen ser att det finns ställen där man inte källsorterar och att personalen vid frågor från barnen med stor sannolikhet kommer att ge felaktig information till barnen.

Men det stora bekymret är det faktum att man i denna kommunala verksamhet väljer att inte följa de direktiv som fastställts av politikerna. Det är ett allvarligt demokratiproblem. Jag råkar veta att man i den berörda kommunen har högt ställda miljömål och ett av dem gäller sopsortering i alla verksamheter. Det har politikerna bestämt för att de anser att det är det som folket vill. Som anställd i kommunen spelar det ingen roll om man verkligen tror att sopsortering är onödig, eller ens om man skulle ha rätt i att den är onödig, det är ens jobb att genomföra det som politikerna har bestämt.

Som anställd i kommun, landsting och stat har man en speciell roll i samhället. Man har ett ansvar för att politiska beslut blir verkställda. Politiska beslut som ska spegla folkets vilja, man ska alltså i förlängningen verkställa folkets vilja. I det sammanhanget och med det i bakhuvudet måste man följa de direktiv man får, det är inte rätt att göra som man vill hur som helst. Det är ett stort demokratiskt problem om vi inte kan lita på att de beslut som politikerna fattar följs av dem som ska genomföra dem. Oavsett om det är små eller stora beslut.

Sen finns det så klart en annan aspekt på sammanhanget och det är de som innebär att man ser saker som inte blir som de borde. När man skär ner i vården och vårdpersonalen ser att det inte går att ge folk adekvat vård till exempel. Då anser jag att man måste säga ifrån, men inte genom att inte göra sitt jobb, utan genom att använda andra vägar, prata med sin chef, ordna möten med politikerna, skriva insändare i tidningarna, rösta annorlunda. Allt man kan för att det ska bli en förändring. Men man kan inte låta bli att verkställa beslut bara för att man är av en annan åsikt.

Jag tror att personalen i de politiskt styrda organisationerna hade haft lättare för att hitta rätt i den rollen om de fick mer utbildning i vad det innebär att arbeta i offentlig förvaltning.