Äntligen!

Det är så himla skönt att vara normal. Att vara inom normen. Jag pustar ut och njuter av att vara som det förväntas av en kvinna strax över 30, i ett förhållande. När jag träffar andra människor och ingen är förvånad över mitt civilstånd. Att ingen undrar varför jag inte hittat någon. Att slippa råd om hur jag ska ta itu med mitt singelskap.

Så skönt att bara få vara som förväntat. Jag njuter av att vara tillsammans med karlskrället. Dels för att han är det finaste karlskrälle man kan tänka sig, men framförallt för att jag inte längre behöver vara ensam och utanför. Äntligen är jag med. Äntligen räknas jag.

Det är sorgligt att jag ska behöva känna så här. En singel borde vara lika mycket värd som en icke-singel. En singel borde få vara det utan att bli ifrågasatt. Jag som längtade efter något annat tog alltid illa vid mig när jag hamnade i situationer där min ensamhet blev en allmän egendom. Det kanske inte alla känner av. Men jag tror att jag inte var ensam i min upplevelse och därför lovar jag att alltid behandla dem som är singlar med respekt, att inte ifrågasätta deras val och deras liv och att aldrig någonsin ge råd som inte är efterfrågade.

Främlingar är vänner du inte känner

Jag är vansinnigt skeptisk mot alla människor som jag inte känner. Det är något handikappande ibland, men ändå inget jättebekymmer. Men så ibland händer det som hände idag.

Jag har en kollega som kom tillbaka till jobbet efter tjänstledighet i våras, hon jobbar i samma team som mig, men ändå har jag inte lagt ner någon större energi på att lära känna henne (hon har inte heller gjort några större närmanden). Jag har varit neutralt eller nästan skeptiskt inställd till henne. Men så på morgonfikan satt vi tillsammans och hon berättade om sig själv, sin familj, sitt ursprung och en del av sina värderingar och jag fann en person att tycka om.

Samma upplevelse har jag ofta, jag har ingen lust att lära känna en person, men så snart jag ändå gör det är tycker jag om dem. Det får mig att tänka på det gamla ordspråket "Främlingar är vänner du inte känner". Gäller bara att komma ihåg det.   

Kärlek eller inte kärlek

Jag klickade på en länk på facebook och kom till ett inlägg i en blogg skriven av en man som utger sig för att vara bland annat rådgivare och krishanterare (vad nu det kan tänkas innebära).

I inlägget skriver han om sin idé om hur färre ska skilja sig. Männen behöver förändra sig och bli mer känslosamma. Han menar att inga kvinnor lämnar ett levande förhållande. Vilket i och för sig kan vara sant. Men hans idé om att det bara är mannens ansvar att se till att förhållandet är levande känns lite stenålders. Han beskriver mannen som en känslokall, emotionellt bakbunden figur och kvinnan som en korkad, maktlös person. Stereotypa könsroller som förstärks ytterligare av att det bara är mannen som ska bjuda till.

Verkligheten är inte så enkel att ett förhållande varar för evigt för att mannen vänder ut och in på sig för att "se" kvinnan. Själv har jag separerat från en man en gång, inte för att han inte såg mig, utan för att vi insåg att vi var goda vänner, men inte kära i varandra. Han var ganska bra på att vara närvarande, att få mig att skratta, och känna mig trygg. Men det dog ändå. Flamman var för svag. Inget hade kunnat rädda den relationen. Jag tror att människor som väljer att bryta upp gör det av lika många olika skäl som det finns uppbrutna relationer.

En poäng finns i hans resonemang, och det är att vi alla måste jobba på att våra relationer ska vara bra, både män och kvinnor. Vi behöver ta hand om varandra. När vi är i en relation som bygger på kärlek så måste vi vårda den kärleken, inte genom att ge saker, eller prestera, utan genom att vara närvarande för varandra.