Jag klickade på en länk på facebook och kom till ett inlägg i en blogg skriven av en man som utger sig för att vara bland annat rådgivare och krishanterare (vad nu det kan tänkas innebära).
I inlägget skriver han om sin idé om hur färre ska skilja sig. Männen behöver förändra sig och bli mer känslosamma. Han menar att inga kvinnor lämnar ett levande förhållande. Vilket i och för sig kan vara sant. Men hans idé om att det bara är mannens ansvar att se till att förhållandet är levande känns lite stenålders. Han beskriver mannen som en känslokall, emotionellt bakbunden figur och kvinnan som en korkad, maktlös person. Stereotypa könsroller som förstärks ytterligare av att det bara är mannen som ska bjuda till.
Verkligheten är inte så enkel att ett förhållande varar för evigt för att mannen vänder ut och in på sig för att "se" kvinnan. Själv har jag separerat från en man en gång, inte för att han inte såg mig, utan för att vi insåg att vi var goda vänner, men inte kära i varandra. Han var ganska bra på att vara närvarande, att få mig att skratta, och känna mig trygg. Men det dog ändå. Flamman var för svag. Inget hade kunnat rädda den relationen. Jag tror att människor som väljer att bryta upp gör det av lika många olika skäl som det finns uppbrutna relationer.
En poäng finns i hans resonemang, och det är att vi alla måste jobba på att våra relationer ska vara bra, både män och kvinnor. Vi behöver ta hand om varandra. När vi är i en relation som bygger på kärlek så måste vi vårda den kärleken, inte genom att ge saker, eller prestera, utan genom att vara närvarande för varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar