Det är så himla skönt att vara normal. Att vara inom normen. Jag pustar ut och njuter av att vara som det förväntas av en kvinna strax över 30, i ett förhållande. När jag träffar andra människor och ingen är förvånad över mitt civilstånd. Att ingen undrar varför jag inte hittat någon. Att slippa råd om hur jag ska ta itu med mitt singelskap.
Så skönt att bara få vara som förväntat. Jag njuter av att vara tillsammans med karlskrället. Dels för att han är det finaste karlskrälle man kan tänka sig, men framförallt för att jag inte längre behöver vara ensam och utanför. Äntligen är jag med. Äntligen räknas jag.
Det är sorgligt att jag ska behöva känna så här. En singel borde vara lika mycket värd som en icke-singel. En singel borde få vara det utan att bli ifrågasatt. Jag som längtade efter något annat tog alltid illa vid mig när jag hamnade i situationer där min ensamhet blev en allmän egendom. Det kanske inte alla känner av. Men jag tror att jag inte var ensam i min upplevelse och därför lovar jag att alltid behandla dem som är singlar med respekt, att inte ifrågasätta deras val och deras liv och att aldrig någonsin ge råd som inte är efterfrågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar