En hjälte??

Den senaste tiden har jag fått epitetet hjälte av tre olika personer.

En elvaåring fick mitt gamla wii och hon blev väldigt glad, och hennes mor oerhört rörd.

En kollega behövde en chaufför när hon skulle hämta sina katter på kattpensionatet efter julhelgen, vilket underlättade hennes dag och gjorde henne glad.

Två vänner som väntade barn fick ha sin hund hemma hos mig under deras tid på sjukhuset, vilket gjorde att de kunde ägna sig åt sin nyfödda ett par dagar utan att behöva tänka på hundens omvårdnad.

Jag känner mig inte som en hjälte, det är inte helt oegoistiska handlingar som jag bara gjort av välvilja. Jag har haft enorma vinster själv i alla tre sammanhang.
När det gäller wii:et så stod det bara och skräpade här hemma, det liksom stirrade på mig från tv-bänken och gav mig dåligt samvete för att det nästan aldrig användes. Vinsten för mig är minskat dåligt samvete och en pryl mindre som tar min energi.
Katthämtningen var ganska taktisk, det var en relativt liten insats från min sida som gjorde en annan människa väldigt glad. Vinsten för mig är att jag fått en vän och dessutom ett rykte om mig på jobbet att vara ganska okej.
Hundpassningen var bara självklar. Husse och Matte är mycket goda vänner och det är väl sånt man gör för goda vänner? Vinsten för mig var 5 dagar av härliga promenader, mysiga kvällsstunder med en hund sovandes vid mina fötter, många leenden när hon och katten jagat varandra och inte minst hundens eviga kärlek. Dessutom kommer jag så småningom behöva kattvakt, och då tror jag att de kommer att ställa upp utan mankemang!

Men den sammantagna vinsten, eller anledningen till att jag gjort dessa saker är att jag blir någon. Jag är inte längre meningslös. När jag gör något för någon annan (oavsett om jag också vinner på det) så får livet en aning mening för en stund. Då kan jag släppa strävan efter mina egna egoistiska mål och bara få ha en mening ändå. Mitt liv i övrigt består ju bara av mig själv. Jag kan använda nästan all min tid åt mig själv och det är faktiskt fruktansvärt långtråkigt och enformigt. Jag vill inte förverkliga mig själv längre.

Jag förundras över att dessa ganska enkla och inte speciellt ansträngande handlingar har gett sånt gensvar. Är vi så ovana vid att göra varandra tjänster? Har vi kommit till ett stadium där vi är så pass självständiga att vi glömt bort det självklara i att få hjälp när man behöver det? Jag vill att världen ska vara en plats där vi ställer upp för varandra.

Jag är ingen hjälte, jag är bara en medmänniska.