Det stora problemet med kärlek är att den är så svår att finna. För oss som inte hittar den, trots att vi letar och vill träffa någon att vara kär i, är det lika svårt att se en framtid med kärlek, som det är för alla er som hittat den att se ett liv utan den.
Svårare blir det med åren. Det har inte någonsin varit lätt för mig, jag har varit ensam under den allra största delen av mitt vuxna liv. Men en period var det något enklare att dejta och det var när jag gick på universitetet. Då gick man ut på nation och plötsligt var någon intressant och man var intresserad tillbaka. Men det var längesedan och jag varken vill eller kan ta mig tillbaka till den tillvaron.
När allt annat är etablerat är det så himla svårt att hitta den där speciella andra personen. I jobbet träffar man samma människor varje dag (om man dessutom som jag valt ett kvinnodominerat yrke så är det ännu värre). Man har sina vänner som man är nöjd med och träffar inte så många nya bekantskaper. Man har sina rutiner och är rotad och inte tvingad att se sig om efter nya bekantskaper.
Då återstår internet, som jag i och för sig tycker om, men det tar så himla mycket tid och energi. Man kan inte göra sig en rättvis bild av någon man inte träffat. De flesta verkar bre på ganska mycket kring sin förträfflighet (det finns till och med folk som ljuger om sin längd!). Men det stora problemet för mig är att alla verkar tillgängliga. Jag ser ju bara massa karlar och en del som verkar helt ok, men jag ser aldrig konkurrensen, så jag blir dels lite kräsen och vill inte ha vem som helst eftersom det finns så många som verkar bättre, dels så blir jag nojig, för vem är jag att störa?
Slutsatsen blir att jag ignorerar massor som skulle kunnat vara den rätte och jagar dem jag inte kan få och troligen inte heller vill ha när allt kommer till kritan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar