Jag gillar att upptäcka oväntade normer, saker som får folk att reagera trots att det egentligen inte borde vara någon stor grej. Eller saker som gör att någon hamnar utanför för att den personen inte har gjort samma val eller för den delen inte fått samma gåvor i livet.
En sådan norm som jag nyligen upptäckt är den om sömn. Det här är faktiskt fasligt intressant det här.
Hela barndomen längtade jag efter att själv få bestämma när jag skulle sova. Ingen annan skulle bestämma det. Jag gissar att jag inte är helt ensam om denna längtan. Nu börjar jag så smått ana ett socialt tryck om att gå och lägga sig sent och oregelbundet, snarare än att man som vuxen kan bestämma sig för att lägga sig ganska tidigt och regelbundet. Alltså det är mer okej att stanna uppe länge än att lägga sig tidigt. Att sova länge på morgonen är också okej och anses vara en lyx, men att lägga sig tidigt är snarare töntigt.
Under minst ett års tid har jag sovit mycket dåligt nästan varje natt och äntligen kommit till rätta med det genom regelbundna sovtider. Halvelva till halvsju varje natt. Det fungerar fantastiskt bra för mig. Jag sover plötsligt som ett barn och behöver inte oroa mig för hur nästa natt ska bli. Konsekvensen som jag inte förutsåg är att jag ständigt behöver ursäkta och förklara. Helgerna är värst, för att behöva sova inför en arbetsdag är ändå helt ok, men att vilja lägga sig i tid på fredag och lördag är inte lika accepterat. Man blir en smitta som förstör alla bra fester och sociala sammanhang, även om jag anser att de flesta sociala sammanhang väl borde kunna fortsätta även om jag går hem till bingen.
Jag har valt att lägga mig samma tid varje dag och gå upp samma tid varje dag för då mår jag bra. Det vill jag inte behöva förklara eller ursäkta i alla sammanhang som sträcker sig in på natten.
Och vet ni vad jag upptäckt? Jag tycker om den tidiga helgmorgonen, den är vacker och tyst och skön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar