Ödmjukhet

I gruppen av unga vuxna, som jag är ledare för, pratar vi om andens frukter. Igår hade vi kommit till ödmjukhet. Ett begrepp som är lite bortglömt och inte så lite svårgreppat.

Jag hittar ingen enkel definition på ordet på wikipedia, men i min gamla hederliga manuella ordbok står det att det betyder anspråkslös, blygsam, vördnadsfull. Letar vi vidare efter synonymer hittar vi ord som undergiven, underdånig, försynt, from, saktmodig, respektfull, foglig, spak, lydig och eftergiven.

Det är således ett begrepp som verkar ta sig lite olika uttryck. Det är intressant att sätta sig ner och fundera på begreppet, vrida ut och in på det och försöka få grepp om det.

Min första tanke är "Hur gör man?"
Jag har inget bra svar, men det behöver man ju inte ha, det viktiga är inte alltid att ha svaren, utan att ställa frågorna. Men jag tänker ändå att det är viktigt att arbeta med sin ödmjukhet. Att fundera på hur vi tänker kring och pratar med andra människor på ett respektfullt sätt. Att öva sig i äkta blygsamhet, jag kan ofta ta på mig en kofta av falsk blygsamhet, när någon berömmer mig så kan jag ofta säga "äh, det var väl inget", fast jag menar det inte, inom mig bubblar jag över av nöjdhet. Jag vill inte påstå att man inte ska vara nöjd med det man åstadkommer, men då kanske man i stället är mer ödmjuk om man svarar något i stil med "Tack så mycket, vad glad jag blir att du tycker om det som jag lagt ner tid och energi på".

Min andra tanke är "Hur balanserar man ödmjukhet mot dagens krav på självständighet?"
Först måste vi kanske fastställa om självständighet och ödmjukhet är motsatser. Det anser jag inte att de är. Självgodhet däremot kan nog ses som ödmjukhetens motsats. Men det är svårt att sätta sig själv i första rummet, att förverkliga sig själv, att komma framåt i livet utan att ibland också bli lite självgod. Jag blir i alla fall det med jämna mellanrum. Ödmjukhet bör ju inte innebära någon slags självförnekelse. Vi behöver ju få vara nöjda med vem vi är och vad vi gör, men vi kanske kan stoppa vid att vara nöjda med det och inte värdera oss själva högre än andra?

Tredje tanken för idag, som inte följs av någon vidare utveckling är:
Kan man vara ödmjuk och veta om det?