När sjukvården fungerar

Jag har tidigare lovat att skriva om min egen upplevelse av vården. Så det är dags att hålla löftet.

Jag vill börja med att understryka att jag både har väldigt positiva erfarenheter och något mer negativa upplevelser. Jag tar de upplevelser som jag har haft sedan ett år tillbaka ungefär.

Förra hösten insjuknade jag i depression. Jag sökte så småningom hjälp från vårdcentralen där jag bor och fick träffa en läkare. Läkaren i fråga såg min inte en enda gång i ögonen. Hon tittade ständigt på klockan. Hon avbröt mig när jag berättade min historia. Hon skrev ut en annan medicin än den jag fått tidigare (och som fungerat bra) utan att berätta varför. Jag fick ingen återbesökstid utan uppmanades att kontakta på telefon tre veckor senare. Inte heller i telefonsamtalet lyssnade hon riktigt. Hon bestämde att vi skulle öka dosen, men det fungerade inte på grund av biverkningarna, när vi pratade i telefon om det så bara sänktes dosen utan närmare analys av hur medicinen skulle hjälpa. Jag fick efter att själv ha bett om det remiss till psykolog.

Efter ett halvår, i juni månad, var jag på sista samtalet hos psykologen och gjorde om MADRS-testet som är ett självskattningstest där man mäter depression. Jag fick 25 poäng, vilket är ett mer än när jag testade innan medicineringen (man ska ha så låg poäng som möjligt, lägst är 0 och högst är 54). Jag hade alltså medicinerat i nästan 6 månader och var sämre däran än tidigare. Min psykolog skickade då remissvar till läkaren och rekommenderade att medicineringen skulle ses över. Jag har ännu inte hört något från dem.

Till slut tog jag saken i egna händer. Jag listade mig på en annan vårdcentral och beställde tid till en ny läkare. Jag kom dit och var bestämd om att jag skulle bli hörd och lyssnad på, satte mig ner i ett trevligt väntrum och blev inkallad till en läkare. Hon lyssnade på hela min historia. Hon ifrågasatte varför man inte satt in samma medicin som fungerat tidigare. Hon skrev ut den medicinen till mig. Hon frågade om jag hade fler frågor. Hon tog också en del blodprover som man tydligen alltid ska ta i samband med depressioner för att utesluta vissa fysiska tillstånd.

Det är tre veckor sedan jag träffade henne och bytte medicin. Idag har jag börjat känna energi för första gången på över ett år, jag sover om nätterna, jag har ett sug efter social samvaro, jag orkar träna. Jag mår helt enkelt allt bättre. Så klart inte helt bra än, men en enorm skillnad. Tänk om jag fått rätt medicin i januari. Då hade kanske min vår varit lättare. Nu har jag i och för sig överlevt. Jag har kunnat jobba och jag har inte gått under. MEN jag hade kunnat överleva OCH vara glad, utvilad och känna energi.

Det ska inte behöva ha betydelse vilken läkare man träffar. Man ska få rätt vård oavsett var man går och vem man träffar. Det är ett enormt jobb att veta var man ska vända sig, om man ens lyckas inse att man fått fel behandling. Det är ju läkaren som är experten. Hur vet jag att det jag får inte är rätt? Jag har tur som arbetar i medicinsk periferi, och vet därför lite mer än gemene man om vad som fungerar och inte fungerar. Men alla har det inte så.