Idag hände det igen. Årets värsta tröskelmoment inträffade. Ni vet när man låser upp dörren och lättad öppnar till sitt hem efter en lång arbetsdag. Och där på hallmattan ligger det. Det orangea kuvertet som innehåller min framtid efter arbetslivet. Där det står exakt hur mycket morötter, lök och potatis jag kommer att behöva äta som pensionär. Jag hatar det. Verkligen hatar.
För det första är jag kroniskt rädd för allt som har med pensionen att göra. Jag förstår inte systemet, trots att min bankkvinna har förklarat det för mig flera gånger. Jag förstår att det finns tre delar som kommer från olika håll och kanter. Men jag förstår inte hur jag ska göra för att påverka, jag förstår inte vad mina val kommer att få för konsekvenser. Jag är ingen börshaj. Jag kan inget och kan uppenbarligen inte lära mig det heller, trots upprepade försök. Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag känner inte många som tycker att det här med pensionssystemet är kalasbra och att de längtar efter att få omplacera sina innehav. Jag tycker snarare att jag anar samma svettutbrott och jagade blickar hos min omgivning när någon oförsiktigt tar upp frågan om pensionen.
Jag vill inte heller veta nu hur illa det kommer att bli, då kan jag ju inte slå bort mitt ansvar och sedan förbluffad säga "det hade jag ingen aning om" när själva pensionen drar igång. Det grämer mig lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar