Drömmar

Det här med drömmar. Man ska följa sina drömmar. Det människor ångrar på sin dödsbädd är att de inte följde sina drömmar. Det verkar som att det är en naturlag att ha drömmar, som man om man bara vill kan uppfylla. Det allmänna retoriken går ut på att vi ska göra allt vi kan för att förverkliga våra drömmar.

Det problematiska är att alla drömmar faktiskt inte är möjliga för alla. Jag kan tänka mig att fler svenskar än Christer Fuglesang har drömt om att komma ut i rymden, men det är ändå bara han som lyckats hittills. En del av oss får nöja oss med mindre.

De flesta drömmer kanske inte om rymdresor, utan om mer vardagsnära saker, som att bo på landet eller att resa till exotiska platser och det är ju inte alls omöjligt att uppnå. Så till er som drömmer om sånt som går att förverkliga säger jag bara kör på.

Mitt bekymmer är att jag inte har några drömmar att förverkliga. Jag vill en sak och det är att få en egen familj. Men det är inget jag verkar kunna styra över. Det händer bara inte. Jag kan bara vänta och längta, göra det lilla jag kan genom att träffa karlar emellanåt. Jag är inte beredd att kompromissa, jag vill inte ha en familj med vem som helst, det ska vara någon jag anser vara den bästa att föröka mig med och sedan kunna samarbeta med i projektet uppfostran. Det är min dröm. Men den händer inte, jag hittar honom inte, var jag än letar och hur mycket jag än försöker så tycks han inte finnas.

I övrigt kan jag inte säga att jag drömmer om något, inget jag kan sträva efter under tiden. Så jag målar lite, läser lite, jobbar och står i och kommer på dödsbädden inte kunna ångra något alls, för det enda jag drömmer om kan jag inte hitta. Alltid något.