Under mer än halva mitt liv har jag tänkt på min vikt nästan dagligen. Jag har testat att räkna kalorier, promenera, träna, detoxa, 5:2:a och en del annat, jag har aldrig varit speciellt fanatisk, men tanken på att jag måste gå ner de där 5-10 kilona som jag tycker är för många har varit en ständig följeslagare. En liten djävul på min axel som sagt att allt som går fel i livet beror på magens mjukhet och storleken på byxorna. Att livet skulle vara perfekt om jag bara vägde lite mindre.
Det är oförskämt att tänka så när man väger så lite för mycket som jag gör. Jag är för det mesta inom normalvikt i BMI-skalan. Jag borde vara nöjd. Jag borde inte bry mig. Men det gör jag.
I augusti förra året började jag träna 2-3 gånger i veckan. Löpning och styrketräning. Officiellt tränade jag för att må bra, men djävulen på axeln viskade också om att det kanske kunde få bukt med de där kilona. Under hösten har jag ökat träningen till först 3-4 gånger i veckan och nu 5-6 gångar i veckan. Och under den senaste månaden har jag märkt en förändring i tankesättet. Jag tittar på min kropp i spegeln och tänker att den är vacker och stark, jag tittar ner på fötterna i när jag står i duschen och ser att jag ser dem. Jag ser att klänningar och byxor sitter snyggt på mig. Det spelar inte längre så stor roll att vågen fortfarande pekar på 6 kg för mycket.
Nu tränar jag på riktigt för att bli stark och må bra. Jag ändrar vissa matvanor för att må bra, inte för att gå ner i vikt. Jag drar ner på aspartam för att bli gladare. Jag tänker på att minska på kakor och godis av samma anledning. Jag springer för att bli snabb och orka med milen på Blodomloppet. Det är härligt att inte tänka så mycket på vad vågen visar, utan att ha annat fokus för sin livsstil. Jag rekommenderar det varmt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar