Nu kan det hända att jag ger mig ut på hal is.. men jag funderar idag kring feminismens många ansikten.
Jag läser en Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. En bok som får mycket skilda recensioner på internet, men som jag gillar skarpt eftersom den får mig att hitta hem i feminismen. Där beskrivs feminismen som en strävan efter lika frihet att göra det man vill utan att vara begränsad utifrån sitt kön. Detta innebär att kampen hamnar i vardagslivet lika mycket som i politiken. Det handlar om alla de tillfällen när jag själv backar för att det inte passar sig för en kvinna att göra det ena eller det andra, det handlar om de tillfällen när jag känner mig dum för att jag avbröt mannen som pratade, trots att han två minuter tidigare avbröt mig.
En del feminister fokuserar mer på att jämställdheten som en politisk fråga. Det handlar om föräldraförsäkringen och lika lön och makt. Det är också viktigt, men inte frågor som jag känner att jag kan göra så mycket annat åt än att lägga min röst på dem som vill göra det jag vill i de demokratiska valen. Jag är inte speciellt intresserad eller tillräckligt engagerad för att själv ge mig in i politiken, men det är på riktigt en viktig kamp att föra.
Sen har vi feminister som uttrycker sig i termer av att 50 % av befolkningen är förtryckta och hotade (exakt den formuleringen stötte jag på så sent som igår) av den andra hälften av befolkningen. Att i princip alla män förtrycker och hotar i princip alla kvinnor. Detta är en bild jag inte på något sätt känner igen mig i. Jag befinner mig aldrig i sammanhang där män verkar ha ett ont uppsåt att skada mig. De flesta karlar jag känner är snälla, roliga, kloka och charmiga. De är hjälpsamma och omtänksamma. Men de är också uppväxta i ett sammanhang där det är självklart för dem att ta plats, de har blivit uppfostrade med att de får höras och synas. De gånger jag inte blir lyssnad på handlar snarare om att vi båda faller in i roller som vi är vana vid. Inte om att vi vill varandra illa.
Jag säger inte att kvinnor inte blir utsatta för våld och förtryck, så är det alldeles uppenbart, och det är viktigt att ta tag även i den biten. Men jag tycker att det är problematiskt när det blir en kamp mellan de "onda" männen och de "förtryckta" kvinnorna. För mig handlar det om allas lika värde, varken mer eller mindre.
Jag vill verkligen vara feminist. Jag tycker att det är viktigt med feminism, men jag märker också att feminismen spretar ibland så mycket att jag inte alls känner igen mig. Men det kanske är det som är det fina med kråksången. Att alla får plats, vi som vill förändra vardagsnära bekymmer i de sociala samspelen och de som vill ändra strukturer. Alla kanske behövs för att vi ska nå målet? Bara en tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar