Idag har jag dragit på mig min första idrottsskada. En trolig muskelbristning eller sträckning av något slag i ena låret som slog till när jag spurtade på jobbgympan idag. Det är inte utan att jag, trots smärtan är lite nöjd. För om man skadar sig vid träning, då är man en sån som tränar och trots att jag sedan augusti förra året har tränat mer regelbundet än någonsin känner jag fortfarande mig inte som en sån som tränar.
Det tar en väldig tid för hela själen att fatta vad kroppen håller på med när man ändrar sina vanor. Jag ser mig fortfarande som en latmask, och tränar gör jag bara för att jag ska må bra. Jag är ju inte en sån som tränar.
Jag har genom åren gjort en del andra förändringar i livet, på det ena eller andra sättet och i de flesta fall hänger inte själen med i svängarna. Jag tror fortfarande efter snart ett år som deltidsvegetarian att jag är en köttätare av stora mått och kan få dåligt samvete varje gång jag äter gris eller ko. Jag har sett till att jag har många vänner, men ändå säger mitt inre ofta att jag inte är omtyckt och att de nog bara umgås med mig för att de är snälla. Jag renoverar och står i hemma, men anser inte att jag är händig.
Det finns säkert fler exempel. Men de säger alla att det jag styr över i kroppen och tanken ofta är snabbare än vad det lite mer bångstyriga känslolivet med själ och sinne är. Undrar bara när de kommer ikapp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar