Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det absolut viktigaste bekymret som vi tillsammans måste lösa är det faktum att vi inte har ett jämställt samhälle.
Det första vi behöver göra är att erkänna problemet, för det finns och det syns tydligt om man bara öppnar ögonen. Det tog i och för sig 33 år för mig att inse vidden av orättvisorna och börja tycka att det är alldeles tokigt. Men de flesta av er andra är långt mycket mer smarta än jag, så ni har säkert redan knäckt det. I princip inget område är jämställt. Det finns djupa och långtgående orättvisor som bara beror på kön. Kvinnor har mindre lön än män på grund av ett löneförhandlingssystem som gynnar män. Kvinnor blir oftare misshandlade i sina nära relationer än män. Kvinnor arbetar i yrken där det inte finns pengar, män jobbar där pengarna finns, och där pengar finns, finns tråkigt nog mycket av makten också. Kvinnor får sämre pensioner än män. Det forskas mer på mäns sjukdomar, än på kvinnors. Och så vidare.
Allt kan kokas ner till en enda värdering, det handlar till syvende och sist om huruvida man anser att alla människor har lika värde eller inte. Anser man det måste det också få konsekvenser i hur mycket man bryr sig om att halva världens befolkning anses vara mindre värd än den andra halvan. Att tycka att alla har samma värde, men att inte se att alla inte har samma möjligheter att leva det liv som de skulle önska beroende på strukturer som är ärvda ur ett urgammalt patriarkalt samhälle, är inte konsekvent.
Ibland vill jag bara ställa mig på en stol och skrika att alla ni som säger att alla har lika värde, alla ni måste också agera, tänka och prata på ett sätt som bekräftar den värderingen. Annars är det ert fel att inget händer. Faktiskt.
Att förneka att det är ett problem att vi inte är jämställda, är samma sak som att säga att alla människor inte är lika värda. Och jag känner ingen som skulle säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar