Lyckans ost

Under flera års tid har jag jagat lyckan. Jag har till och med bloggatom denna jakt, men den bloggen är numer nerlagd eftersom jakten upphört.

Jag har läst massor av böcker om hur man finner lyckan, hur man når sina mål, hur man mår bättre och allt möjligt. Jag har försökt vända ut och in på mig själv för att uppnå den där känslan av att vara lycklig hela tiden. Men vet ni vad? Det fungerar inte så. I alla fall inte för mig och inte på det sätt som jag försökte.

Jag försökte föreställa mig livet som jag ville ha det och sen tro på att det kunde hända. Jag försökte vara mer utåtriktad och positiv. Jag försökte vara snäll mot alla. Jag försökte tänka på miljön, förbruka mindre el, köpa mindre saker, sy egna kläder. Jag försökte träna, gå ner i vikt, ändra mina matvanor. Jag har renoverat och fixat hemma. Jag har mediterat och tänt levande ljus. Jag har försökt balansera egentid med social tid. Jag har badat skumbad och tagit hand om mig själv. Jag har försökt låtsas som att jag har självförtroende. Jag har bakat surdegsbröd och kanelbullar. Jag har försökt vara glad och le även när jag känt mig ledsen och sur. Jag har odlat grönsaker. Jag har försökt komma på vem jag är.

Genom detta har jag lärt mig en enda sak. Det är onödigt att jaga lyckan, för den är inte vad vi tänker oss. Min jakt på lyckan gjorde att jag begränsade mig själv. Att jag ljög för mig själv om vad jag längtade efter och vem jag var. Att jag fick ännu sämre självkänsla eftersom jag försökte dölja mig själv för någon som var lycklig jämt. Fast jag lyckades aldrig vara lycklig och jag tror inte heller att jag lyckades lura någon att tro att jag var lycklig.

I stället har jag börjat tänka att det kanske är bättre att jaga sanningen. Jag vill vara så sann som möjligt. Då menar jag inte nödvändigtvis att vi måste berätta för folk om de där jeansen får deras rumpa att se stor ut i tid och otid. Utan jag pratar om att vara sann mot sig själv. Jag längtar oerhört mycket efter en familj, att låtsas att jag inte gör kommer aldrig att göra mig lycklig. Jag måste erkänna vad jag längtar efter och försöka hitta vägar dit.

På samma sätt tror jag att jag måste leta efter vem jag är och släppa fram henne så ofta det går. Jag tycker om administration, att skriva yttranden och formella texter. Det är inget som gör mig hipp, och inget som jag kanske egentligen vill skryta med, men sån är jag. Jag kan inte gå runt och tro att det är mötet med människorna jag drivs av i mitt jobb, för det är det inte. Den biten är också spännande, men om jag måste välja så sitter jag hellre en hel dag och skriver och utreder, än en hel dag tillsammans med klienter.

Det finns massor av saker som jag döljer av min personlighet, ibland är det nog bra att inte visa allt alltid. Men ibland visar jag nog onödigt lite och framförallt försöker jag visa en bild av någon som är lite bättre än vad jag är. Och det tror jag på allvar gör mig olycklig. Sanning däremot gör mig kanske inte glad ständigt, och jag kanske inte blir helt lycklig, men förhoppningsvis någotsånär tillfreds med livet.