"Härmar ni oss?", sa en kollega när jag skrev på mitt teams nya whiteboardtavla, som numer är väldigt lik hans teams tavla. Han retades bara och jag tror att jag gjorde något så moget som att räcka ut tungan som svar på tal.
Men jag funderade vidare på det här med att härmas, som barn var det viktigt att inte härmas, och jag tänker att det i vissa lägen även är viktigt när man är vuxen. Kanske beror det på rädsla att någon annan ska få cred för ens bra idé. Kanske är det så enkelt att man vill behålla sin originalitet.
För egentligen är det ju högsta betyg att någon vill göra likadant eller samma sak som man själv gjort. Det betyder ju att det man gjort är omtyckt. Vi hade ju inte haft några succéer om ingen fick härma någon annan, inte heller någon vidare produktutveckling. Tänk om den som kom på jeansen hade sagt att ingen fick härma honom, då hade kanske ingen idag gått klädd i detta minst sagt populära plagg. Hade personen bestämt sig för att sälja dem hade han haft monopol på marknaden och det kanske bara hade funnits en modell som inte passade så många så bra.
Jag är medveten om att det visst finns saker man inte får härma hur som helst, musik, litteratur, uppsatser, medicintillverkning (i början), men väldigt mycket får man härma och bör man härma. Inte bara på marknaden, utan i livet. När man är på gymmet är det väl bra att göra likadant som de gör som man ser att träningen fungerat för. När man är på besök hos en vän som gjort en fin fotovägg gör det väl inget om man pimpar sitt hem för att få en liknande hemtrevnad.
I scrapvärlden härmas det hejvilt, men vi kallar det "lift" eller "CASE (copy and steal everything)". För många är det högsta beröm om någon vill lifta det man skapat, det betyder ju att man gjort något som är snyggt! När vi har tävlingar är lift-tävlingar vanliga, dvs att de som håller i tävlingen väljer ut ett kort eller något annat som deltagarna ska härma.
SvaraRaderaPå jobbet kommer ju det här med att härmas upp rätt ofta. "Hon härmas!!!" tjuter nån unge upprört när den som sitter bredvid börjar färglägga samma målarbild med samma färger på samma ställen. Mitt svar är alltid något i stil med "Ja, då tycker hon väl att du målar fint" eller det lite mer trötta "Alla får måla precis som de vill!". Verkar som att barn har svårare att se komplimangen i härmningen än vad vuxna har...