Jag tror att jag har skrivit det förut, att jag slutat jaga lyckan. Eller försökt sluta jaga lyckan i alla fall. Anledningen att jag slutade är att jag insåg att det är ett för tungt ansvar att vara lycklig hela tiden. Jag är av övertygelsen att vi själva har ansvar för hur vi har det och hur vi mår. Jag är också helt säker på att vi kan påverka vår själsliga och kroppsliga hälsa både till det bättre och till det sämre. Vi kan inte skylla ifrån oss på någon annan, även när jag var som mest deprimerad strävade jag efter att förändra mig själv och mitt tänkande så att jag skulle må bättre.
Jag tror att detta är helt sant fortfarande. Men att ta ansvar för sig själv är inte samma sak som att ta ansvar ensam. Det jag försökte var att göra allt inom mig, vilket i mitt fall innebar att hitta system för att göra saker som gjorde mig glad, pigg, fylld av energi och så vidare, men det slutade med att systemen i sig murade in mig i ett trängre och trängre rum inombords och jag blev inte lyckligare. Nu tänker jag att lyckan inte kan komma till oss utan input utifrån, inte lika lätt i alla fall. Jag menar inte att ansvaret för mig och mitt liv ligger på någon annan, utan jag menar att jag behöver prata om livet med andra, filosofera, uppleva och göra saker tillsammans med andra människor. I det sammanhanget blir det som händer emellan mig och den eller de andra viktigare än jag och i och med att jag kan glömma bort mig själv blir jag lyckligare och nöjdare. Lyckan ligger alltså snarare utanför mig än inom mig.
Det är lite som med fysisk träning. Det går bra att träna själv, men det får en annan dimension om jag får input utifrån också. När jag tränar ensam tar jag i mindre än när jag tränar med en kompis, när jag tränar ensam är jag mer självmedveten än när jag tränar tillsammans med min kompis. När jag tränar i grupp får jag mer ork än när jag tränar själv.
Det händer alltså något viktigt även utanför oss själva. Det är i gemenskap med andra som vi kan växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar