Från Fredrik Lindström till Bilbo Bagger

Idag har jag lyssnat klart på Fredrik Lindströms vinterprat. Det är verkligen en himla intressant betraktelse där han kritiskt funderar kring vårt behov av konsumtion.

Jag har några tankar som följer av det jag hört. 

Jag har fått svar på min ständiga fråga om varför jag ständigt drabbas av behov att köpa saker som jag inte visste att jag ville ha. Det handlar helt enkelt om att jag inte är förnuftig, vilket jag inte alls vill erkänna, för det stämmer inte med min självbild. Men det tycks vara så att jag snarare fattar ekonomiska beslut på känsla än på förnuft. Inte bara jag förresten, alla ni andra också. Faktum är att jag hört det tidigare, att de flesta beslut som vi fattar, tar vi blixtsnabbt baserat på känslor. Därefter kommer vi på rationella förklaringar till varför vi fattade beslutet. Klassiska efterkonstruktioner alltså. Även beslut som vi tror att vi tänkt igenom skulle jag kunna tänka mig stämmer på detta resonemang. Att beslutet fattas först och sen letar vi efter argument som styrker och bekräftar vårt beslut och kallar det förnuft.

Fredrik Lindström pratar också om att människor i historien i stor utsträckning hade en inställning att de förvaltade saker och inte minst vår gjord. De hade möbler som de ärvde och underhöll för att deras barn skulle kunna ärva dem. Idag äger vi saker och meningen är att vi ska förbruka dem. Vi behöver inte spara något till eftervärlden. Vi behöver inte förvalta våra saker för att våra barn ska ärva dem. Möjligen kan vi tänka att de ska ärva våra pengar, men jag tror inte ens att vi tänker så. Samhället kommer ju att ta hand om våra barn när vi inte är kvar, eller så tar de hand om sig själva om vi lyckats riktigt bra med det här med uppfostran.
Men vad gör detta med oss och vår värld? Det skapar ett ständigt behov av nya saker, vilket inte är bra för miljön. Vi plundrar jorden på dess resurser, vi plundrar varandra på gemenskap och kärlek och inte minst plundrar vi oss själva på livet i sig. Vi strävar efter ett liv som vi aldrig någonsin kan bli nöjda med eftersom det är inbyggt i systemet att vi ska vilja ha mer och mer. För mig får det mig att känna lite som Bilbo, i Sagan om ringen, beskriver att han känner sig när han ägt ringen för länge; som för lite smör utbrett på en alldeles för stor brödskiva.

Och så en fråga som ingen svarar på, så att jag förstår, när jag ställer den. Vad innebär tillväxt och varför är den bra? Vad händer om vi inte har tillväxt?