Förra året skrev jag ner vilka förhoppningar jag hade för 2013. Jag hoppades på att hitta kärleken till mig själv. Det har jag inte funderat så mycket på sedan dess faktiskt. Men nästan ett år senare kan jag konstatera att jag faktiskt kommit en bit på väg. Jag tycker att jag är värdefull och ser inte ner på mig själv lika mycket som tidigare. Varje morgon när jag tittar mig i spegeln och tänker att den där kroppen är inte så tokig för att vara 32 år gammal. När jag får komplimanger blir jag fortfarande rysligt generad, men jag tar dem till mig och tror på den som ger dem. Jag vågar säga min åsikt även i sammanhang där jag är lite otrygg. Jag pratar till och med med främlingar ibland.
Men det har varit hårt arbete, många tårar, mycket svett och kanske lite blod också (om man räknar skrapsåret som jag tillskansade mig efter att ha hoppat ner från en två meter hög mur i somras). Men det är värt det. Att vakna upp varje morgon med någon man tycker om är guld värt, speciellt om den man tycker om är en själv.
Arbetet har i stort sett gått ut på att lära känna mig själv på riktigt. Varför tycker jag som jag gör? När började det och är det jag som tycker så eller är det någon annan? Ta till exempel min favoritfärg. Jag har alltid sagt att det är blått. Men anledningen till det är att min bästa kompis i förskoleåldern tyckte det och jag ville tycka likadant, dessutom tyckte min bror om rött och det var ju praktiskt om jag tyckte om något annat. Men egentligen har jag aldrig tagit ställning på riktigt. Idag inser jag att jag tycker om många färger fast på olika och jag har slutet diskriminera brorsans färg.
Jag har också börjat våga lita på andra när de säger att jag är bra. Det är bara att kasta sig ut och tro. Att lita på dem. Att hoppas att de inte ljuger. Att inte misstro dem så länge ingen anledning finns.
Det är mycket annat jag gjort också, men det är i alla fall en del av hemligheten med Karlsson 2.0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar