Jenny Strömstedt skriver en träffande krönika om "dagens ungdom", i vilken hon menar att 90-talisterna vill glida genom livet och känner efter för mycket. Att de unga i allt större utsträckning fattar beslut efter att ha känt efter. Jag tycker att det är en lysande krönika, och jag kan bara säga att om jag ägnat morgonarna åt att känna efter hade jag aldrig någonsin kommit iväg till jobbet. Allt jag gör fram till att jag flexar in går ut på att inte känna efter.
Jag vet inte om jag håller med om att det bara är 90-talisterna som brister i uthållighet (och är inte de barn till 60- och 70-talister, som lärt dem allt de kan?), jag ser det som en trend i dagens samhälle. Vi jagar genvägar. Vill vi gå ner i vikt använder vi gärna pulver, eller snabbare dieter i stället för att äta mindre och röra på oss mer. En del som vill ha stora muskler använder förbjudna preparat i stället för hederligt skrotlyftande (eller för all del i kombination med hederligt skrotlyftande). Vi vill ha svar från myndigheter helst strax innan vi tagit kontakt med dem. Vi vill ha snabb återkoppling på allt vi gör. Det är möjligt att 90-talisterna har tagit detta till nya höjder, men det finns nog en del av det i andra generationer också är jag rädd.
När jag var liten och vi beställde skivor på postorder tog det minst en vecka innan de dök upp, om inte längre. Men idag kommer de dagen efter. Samhället svarar alltså ganska bra på vår brist på uthållighet.
Dessvärre håller det inte i längden, det mesta som är värt något behöver vi uthållighet för att uppnå. Ibland behöver man ta små steg och ha stort tålamod för att uppnå sina mål, ibland är det faktiskt himla tråkigt och till och med smärtsamt att komma fram till sitt mål, men sådana saker är ändå ofta värda att kämpa för, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar