När ord blir farliga

Jag har äntligen träffat en man som jag tycker om. Det fina är att han verkar tycka om mig också. Det känns gott.

På kuppen har det hänt något märkligt med kopplingen mellan min hjärna och munnen. Det är som om orden inte vill komma ut. Jag blir tystlåtnare än vanligt och orden känns som atombomber som kan explodera och förstöra allt. Jag vill så gärna säga att jag tycker om honom, men det kommer liksom inte ut, jag vågar inte riktigt, för jag vet inte säkert hur han kommer att ta emot orden. Egentligen är det tramsigt, för om jag tänker på vad som skulle hända om han säger något sånt till mig så blir jag bara varm i hela kroppen och det är sannolikt att även han skulle bli glad av att höra att jag tycker om honom. Det är bara att hoppas att allt det som kommuniceras utan ord berättar för honom vad jag egentligen vill säga.

Detta får mig att tänka på språket och att det vi säger och inte säger är viktigt, inte bara i relationer mellan två människor, utan i det stora hela. Vi skapar världen och samhället utifrån de ord vi använder. Retoriken styr i mångt och mycket vårt samhälle och den som bäst säger något är den som får mest uppmärksamhet. Men även i det lilla tror jag att det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig. Det är viktigt inte bara för att få sin vilja fram, utan även för hur vi bemöter varandra. En som pratar gott om andra och är bra på att lyfta sin omgivning kommer att bli bemött med samma mynt och en som skriker och härjar och lever rövare kommer att bli bemött med aggression eller rädsla. Det är inte så konstigt egentligen. Det konstiga är att vi inte tänker på det speciellt mycket, att vi bara är som vi är, utan att fundera på hur vårt språk och vår kommunikation påverkar oss och alla andra. Det blir tydligt först när man är förälskad och inte vågar säga något för att nästan allt man säger kan påverka relationen i en eller annan riktning, och man vet inte vad den andra vill höra. Men i alla andra sammanhang är orden lika viktiga, det kan vara bra att komma ihåg.