Styrkan hos en kvinna

En kollega beklagade sig över att hon väger mer än en annan kollega som är gravid. Min replik var "så deprimerande".

Nu under kvällen har jag tänkt på det där ganska mycket. Kollegan är en fantastisk kvinna, hon har en otroligt vacker kropp och en fantastisk personlighet. Hon är överlägset starkast på hela kontoret och det syns på henne att hennes kropp är stark och smidig, det är en sån där kropp som bara skriker hälsosam. So what om den inte väger så lite som normen säger, det spelar ingen roll när man är så vacker som hon är. Det vackra sitter i hela hennes person, hon är en stor förebild för mig när det gäller träning och rörelse, hon är peppande och rolig och snäll, allt det lyser igenom och gör hennes styrka ännu starkare.

Men i stället är vi kvinnor så insocialiserade i en norm som säger att vi inte får vara nöjda och stolta över en stark och hälsosam kropp, utan ska klämma i kärlekshandtagen och fryna på näsan och vara missnöjda. Det spelar ingen roll hur många andra som säger att vi är vackra som vi är, det är ändå så starkt rotat i vårt medvetande att kroppen är något som vi ska vara missnöjda med om vi inte ser ut som modeller och det gör vi ju inte. Vi är alla olika, men det borde egentligen vara först när vi inte använder våra kroppar som vi borde vara missnöjda. När vi blir sjuka för att muskler, ben, senor, hjärta och hjärna inte får arbeta.

Det är illa nog att så många kvinnor tänker så om sig själv. Men jag skulle vilja påstå att det är lika illa, eller ännu värre att vi bekräftar det hos varandra. Jag skulle inte sagt att det var deprimerande att väga mer än en gravid kvinna, jag skulle ha berättat hur vacker hon är oavsett vad hon väger. Men eftersom jag inte kom på det förrän nu så skriver jag det här i stället.

Dessutom lovar jag att göra allt jag kan för att inte bekräfta vikthetsen hos andra kvinnor eller mig själv mer.