När man mår dåligt uppmanas man ofta att tänka positivt och tusan vad jag har försökt att göra just det. Jag har försökt tänka att jag är bra, att jag kan prestera bättre, att jag klarar mer än jag tror och visst funkar det, det funkar jättebra för att klara av att uppnå saker som man vill uppnå. Det finns massor av vittnesmål, inte minst från elitidrotten om att man behöver tro på sig själv och intala sig själv att man klarar av det man ska, för att nå sina mål. Det är egentligen inte så konstigt. För att bli bättre på något behöver man öva och för att orka öva måste man tro att man kan bli bättre, annars blir det helt meningslöst.
Jag, som egentligen vet att jag klarar av massor av saker, jag är bra på en hel del, och riktigt vass på några saker, jag är trött på att tänka positivt. Jag blir bara stressad. Det är som att jag jobbar upp en tankebild av prestationer. Därför har jag slutat tänka positivt och börjat tänka snälla tankar. Att vara varsam med mig själv. Förlåtande. Omtänksam. Jag försöker tänka om mig själv på samma sätt som jag tänker om de barn jag har i min närhet. Det innebär att jag inte behöver vara glad och positiv, utan kan vara som jag är och ändå duga. För inte tänker jag att min guddotter är mindre värd vara för att hon är tjurig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar