I morse satt jag och åt frukost tillsammans med min pojkvän och hans döttrar. Mitt i måltiden kom jag på att jag inte tagit min medicin och gick bort till skåpet där jag har den och insåg att jag inte hade tillräckligt med medicin där. Det enda som fanns att göra var att skriva en påminnelse i handen om att jag behövde ta medicinen när jag kom hem i stället, vilket osökt fick barnen att fråga om detta och vilka mediciner jag tar. Jag svarade att jag tar en för att min ämnesomsättning inte fungerar som den ska och en för att jag är deprimerad.
"Men du har ju pappa!" sa ett av barnen.
Det är ju klart, jag har en man och därför är jag lycklig! Eller...? För mig är det i och för sig en stor hjälp att ha mannen för att jag ska må bra. Men det är så klart mycket annat som spelar in också.
Det intressanta är att till och med barn ser det som den självklara vägen till lycka är genom att vara två. En norm som vi är så fast i att vi inte ens ifrågasätter den. Att vara två är många gånger härligt och underbart och kan vara till hjälp för den som mår dåligt. Det är dock inte det enda svaret på hur man mår bra. För mig personligen var ensamheten ett bekymmer i sammanhanget, men jag vet också många deprimerade som samtidigt har mycket bra förhållanden. Att vi redan som barn vet att det som är målet i livet är att vara två härör sig säkert från tider när vi behövde gifta oss för att vara med i samhället. Men inte ens då var äktenskap en garanti för lycka, det var i många fall inte ens en fråga om lycka, utan om överlevnad. Att få mat på bordet, att inte hamna på fattigstugan.
Idag är samhället annorlunda, vi strävar efter lycka på ett annat sätt och tror att det som tidigare varit en institution för säkerhet och trygghet, bara rakt av kan likställas med ett sammanhang för lycka. Jag tror inte att tvåsamheten i sig skänker lycka, däremot kan saker som händer mellan två personer ge lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar