Jag praoar i en familj. Varannan vecka är har jag förmånen att få tillbringa en del av min tid tillsammans med min pojkvän och hans tre döttrar. Det är en lite märklig känsla att få närvara i en familj på det sättet. Jag är inte hemma där, men ändå inte helt borta. Jag är inte familj, men inte heller gäst. Jag är mittemellan. Som en praoelev.
Det är inte alltid speciellt lätt att finnas i en familj på det sättet. Det väcker många frågor som jag inte trodde att jag skulle behöva brottas med så tidigt i en relation (jag planerade ju att träffa en lång, rödhårig, 34-årig man utan barn). Dels det som händer mellan mig och karlskrället. Varje gång jag lär känna barnen lite till så blir det en allvarligare relation. Det finns en risk att göra illa 5 personer i stället för 2 om vi inte får det att fungera. Men å andra sidan har jag 4 personer att tycka om i stället för 1 så länge det fungerar. Jag hoppas ju av hela mitt hjärta att detta ska fungera, men efter 4 månader kan man inte vara helt säker. Vi kanske har sidor som är gräsliga, men som inte synts än.
Det är också det svåra med att vara vuxen bland barn. Ska jag säga till barnen när de gör saker som jag tycker är fel? Som igår när den lilla slog på mellanflickan, för att mellanflickan retade lillasyster. Pappan i fråga var inte inom synhåll, så jag sa till att jag inte tycker att man ska slåss eller retas. Men sen började jag fundera på om det är min sak att säga ifrån. Å ena sidan tycker jag att vuxna alltid ska markera när det pågår något som inte är rätt mellan barn. Jag vill ju inte sända signaler om att det är okej att slåss eller retas. Å andra sidan är det ju föräldrarnas sak att uppfostra sina barn, inte min. Det enda jag kommer fram till är att jag måste följa min magkänsla och som riktmärke tänker jag att om jag agerar likadant som med mina andra kompisars barn så kanske det blir ganska bra. Så jag tänker "skulle jag säga till min lilla kompis i motsvarande situation?". Är svaret ja så säger jag ifrån, är svaret nej så håller jag tyst.
Men trots dessa dilemman så är det mest bara sjukt najs att praoa i en familj. Flickorna är charmiga och roliga. Det är mysigt när jag får läsa saga på kvällen eller när vi sitter och äter frukost och pratar om livet eller vad som helst. Det är kul att spela Carcassone med karlskrället och minstingen. Det är fint när mellanflickan lutar sitt huvud mot min axel när vi ser på film. Det är gött när den stora vill prata med mig om sånt som man inte kan prata med pappor om. Men det allra bästa är att se min pojkvän i papparollen. Han är så fin med barnen, så kärleksfull. Det är fantastiskt att se.
Om jag sköter mina kort rätt kanske jag kan få komma tillbaka och få sommarjobb senare, och kanske en tillsvidareanställning på sikt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar